En av de saker jag tyckte sämst om med att vara tonåring var den förbannade osäkerheten. Ni vet hur det var: om man gick förbi ett gäng tjejer som satt på en bänk så tänkte man direkt att de snackade skit om en så fort man gått förbi. Eller? Jag kan ju inte ha varit ensam om detta?
I alla fall så tänkte jag att det skulle växa bort. Ja, men när man är typ... 30! Då är man ju vuxen och cool och säker på sig själv. Jorå. Nu är jag förvisso inte 30 än, men inte fan är det något bättre från när jag var tonåring.
Det slog mig idag att det är helt orimligt att hålla på som jag gör, men ändå. Lik förbannat håller jag ju på så. Hurdå? Ungefär såhär:
Om jag går förbi ett gäng tjejer så antar jag automatiskt... tja, det jag skrev där uppe. Varje gång. Unga som äldre. Nå, jag tror väl inte att pensionärer snackar skit om mig, men i princip alla andra. Och det är ju makalöst magstarkt egentligen, att tro att man själv är så viktig att andra, FRÄMMANDE, ids snacka skit om en. Tydligen är jag både osäker och har hybris.
Om jag blir bjuden på rött vin när jag är på middag hemma hos någon så säger jag inte att jag inte gillar rött vin. Det blir för pinsamt när de redan hällt upp vinet i glaset. Vem ska dricka det då? Tänk om de tycker att jag är töntig? Istället dricker jag det röda vinet och får således hålla mig till rött hela kvällen, för jag kan ju inte ändra mig mitt i allt. True story.
När jag går in i en affär som inte är HM, Lindex eller KappAhl så tänker jag att expediterna undrar vad jag gör där inne. Jag är ju för tjock/ful/gammal/töntig/omodern för deras kläder. Borde inte jag gå till en annan affär och titta?
Jag lägger aldrig (eller i alla fall ytterst ytterst sällan) till någon på facebook. I några få fall har jag gjort det på senare tid men annars låter jag helst bli. Om någon vill bli vän med mig får de lägga till mig, annars är jag rädd att de ska sitta och tänka "varför tror hon att jag vill vara vän med henne?". Helt sunt.
Jag presenterar mig alltid ca fem gånger för samma person, för jag förutsätter att de inte kommer ihåg mig. Först när vi stött ihop ett antal gånger vågar jag lita på att de vet vem jag är och inte undrar vem fan det är som inte har vett nog att presentera sig.
I en grupp med människor där alla känner varandra ungefär lika mycket förutsätter jag att jag är den som de andra tycker minst om i konstellationen, och tycker därför det är jättejobbigt att fråga någon om de vill umgås utanför gruppen, typ individuellt. Vilket ju är dumt eftersom jag då säkerligen missar flera trevliga bekantskaper.
Ska jag fortsätta? Nej, det blir koketteri. Det är inte meningen. Jag är bara så förbaskat trött på att gå omkring och ideligen tänka på vad jag tror att andra tycker och tänker om mig. För alltså, jag är ju rätt smart. Jag fattar ju att det här sitter i mitt huvud, i alla fall det mesta, men det spelar ju liksom ingen roll. Det är svårt att som vuxen bryta sig loss från ett tankemönster man har haft sedan nästan alltid.
Å andra sidan har jag ju som sagt två år kvar tills jag är 30. Så jag kanske hinner ändra mig tills jag blir vuxen "på riktigt"?
14 kommentarer:
Kära nån, det där låter ju riktigt jobbigt och som något du verkligen måste jobba med. Kan ju inte vara det minsta roligt att känna på det viset.
Jag tror definitivt att det kan växa bort men en förutsättning är att du tillåter dig själv att tycka att du själv är värdefull och bra. Det finns väl inga som helst skäl till att folk skulle snacka skit bakom ryggen på dig och om de gjorde det, vad fan spelar det för roll?
Det där med skitsnacket känner jag igen som fd. småstadsbo och tror att det är komplex man aldrig kommer ifrån om man väl har fått det åtminstone så länge man inte tar sig ifrån den lilla staden.
Prova att säg i från, träna dig på att säga: NEJ. Tack, men nej tack fungerar också om du vill linda in det.
Som sagt, det sitter i ditt huvud och känns en aning självfixerat. Jag hoppas verkligen att du kommer över det och att du skriver om det på din blogg är verkligen modigt. Tänk vad få människor som skulle våga blotta sin själ så öppet som du gjort!
Stor kram från Apajäveln.
Ha ha, ja men det är ju det jag säger. Det är ju sjukt självcentrerat, vilket jag blir mycket väl medveten om och då tänker jag på det också och stör mig på DET också. Inte lätt att vara inne i mitt huvud kan jag säga. :-D
Jag känner igen mig i allt som du skriver och jag tror inte att det är sâ väldigt ovanligt att känna sâ. Eller det trodde jag tills jag läste kommentaren ovanför.
Och jag är 37 âr...
Jag tror dock att jag har blivit bättre pâ att inte känna sâ i vissa situationer. Kanske för att jag numera bor utomlands och har fâtt ett visst självförtroende i och med att jag är annorlunda. Jag kan "skylla" det pâ min svenskhet, eller nât... Att reglerna inte riktigt gäller för mig för jag är ju ändâ inte fransk.
Dock känner jag exakt samma sak som du när det gäller facebook och dâ man är en grupp människor. Men jag tvingar mig själv; skickar iväg ett sms och blundar och har ângest. Hittills har jag bara fâtt bra respons pâ det och har nu nâgra nya nära vänner. Men det är fortfarande svârt och jag drar mig för att göra det.
Det är nâgot som vi som känner sâ mâste arbeta pâ, medan det kommer helt naturligt för andra. Orättvist.
Med detta sagt sâ mâste jag ocksâ säga att jag inte är en blyg viol, det är jag absolut inte. Jag är inte rädd för att höras i en stor grupp men det är själförtroendet som saknas. "Hur kan nâgon vilja vara kompis med" tankarna mâste motas bort helt enkelt.
Tack för en bra blogg och ha en härlig helg.
Jag fyllde 28 i vintras, och plötsligt kände jag att samhället tog mig på allvar, över en natt, dessutom.
Jag har varit så som du beskriver hela min uppväxt men de sist 7 åren totalt vänt och helt enkelt inte intresserat mig för vad andra tänker och tycker och snackar om mig. Just för att jag faktiskt inte bryr mig om just de andra. De är inte viktiga för mig - och då spelar det ingen roll hur jag uppfattas. MEN de som betyder något för mig på riktigt, det är något het annat. Jag försöker vara extra tydlig och är jag nojjig och jätteosäker på hur jag uppfattas frågar/förklarar jag sådär jättebanalt hur jag menar och om de uppfattat mig rätt.
MEN något som ersatte den rädslan vid årsskiftet var dödsångesten. Jag är livrädd för att inte få jobb (frilans), inte kunna klara mig i framtiden, behöva barmhärtighetsavliva mina djur i badkaret för att själv ända mitt eget sist istället för dö i rännstenen, pension, ensamhet - vuxennojjor? Men inte fan är de bättre än de gamla..
Sen vet jag inte om jag tycker de är sämre heller för den delen. Men konstigt är det att det alltid är något.
svammel svammel.
Vad jag egentligen vill säga:
KRAM
Jag utgår alltid från att ingen känner igen mig, ingen kommer ihåg mig. Men nu har det hänt ett par gånger på sistone att jag har blivit hälsad på med namn i en affär eller något, och min första tanke är "och vem är du?" innan jag kommer ihåg att vi har gått i skolan ihop och kan börja fiska efter ett namn. Var det Henrik? Kristian? Emma? Stina? Tjejernas namn brukar dyka upp, men killarna? De var oftast bara en grå, oformlig massa av ansikten som såg rätt likadana ut...
Hej Ellen!
Älskar din blogg! Det kunde varit jag som skrev inlägget ovan! Det stämmer så precis på mig... Superosäker är jag också. Jag har tex inga vänner och de få jag har är extremt ytliga. Jag är så fruktansvärt rädd för att "lämna ut" mig själv och ge folk av mig själv. Är rädd att det ska missbrukas. Bor i en liten stad inte långt från dig och det är så mycket snack i småstäder. Jag håller mig utanför och på min kant. Kan känna att det blir lite ensamt men jag vågar inget annat.
Vet inte alls vad jag ville säga med mitt patetiska inlägg men nu postar jag det ialalfall ;-)
En bra sak med att bli äldre är att man inte orkar bry sig så mycket.
Är det din osäkerhet som emellanåt slinker igenom som gör att du skriver ganska elaka bitska inlägg på familjeliv som faktiskt ibland är mer elaka påhopp än vad som behövs??!!
Maja - precis så. Jag är verkligen inte heller någon grå mus och tar plats rätt ordentligt i vissa sammanhang. Vilket gör att folk ibland har jättesvårt att förstå när jag säger att jag är osäker.
Presens - jag är helt ansiktsblind och kommer sjukt sällan ihåg folk. Vilket ju gör att det blir pinsamt när någon kommer ihåg mig. Förvånande och pinsamt.
Ia - usch, jag föredrar nog ändå osäkerhetsnojjorna eftersom de ändå på något sätt just är så himla larviga. Det du beskriver kanske är lite dramatiskt men ändå reella farhågor. Jag fattar ju liksom rent logiskt att expediterna knappt lägger märke till mig.
Anonym - men det låter faktiskt jättesorgligt. Är det inte värre att inte unna sig vänner och att våga blotta sig, även om du då riskerar skitsnack? Tänk på vad du missar liksom?
Anna2 - nej, det är för att folk är dumma i huvudet och jag har väldigt lite tålamod med idioter. Min osäkerhet gäller aldrig huruvida jag har rätt eller inte, det trodde jag framgått vid det här laget. ;-)
Ok, det köper jag :-)
(Men osäkerhet kan ge ett behov av låtsad säkerhet, att få sätta sig på folk och trycka ned dem för att känna sig bättre själv)
Äh jag vet inte, jag tycker det är sån kvasipsykologi bakom såna uttalanden som folk slänger sig med. Klart att det kan vara så ibland, i specifika situationer, men rent generellt? Nej.
Lite som det här populära "det andra kritiserar dig för, det är vad de ogillar med sig själva". Eh nej.
Läste precis UC och har sett ljuset. Ni är starksköra, det är vad ni är.
jag är likadan. Det är Fan sjukligt. Som om vi är narscissister med självhat?
Jag är 28 och tänker väldigt mycket på samma sätt som dig där. De gånger man faktiskt vågar gå utanför sin lilla låda som blir jag alltid positivt överraskad av hur det går, men det gör det ändå inte lättare att gå utanför oftare.
Skicka en kommentar