Två gånger har jag tagit hand om barn som tappat bort sina föräldrar. Första gången var barnet kanske tre år, andra gången kanske fyra? De har letat efter sin mamma eller pappa och varit nära djupa bassänger och allsköns farliga saker. Jag fattar inte? Ett steg fel på hängbron över den djupa bassängen och treåringen drunknar. Det finns inte en chans att någon upptäcker henne där. Fyraåringen kanske tycker sig se sin mamma där utomhus, går ut och ramlar i? Jag får så ont i magen och blir så förbannat arg: hur svårt kan det vara att förstå att man måste HA KOLL PÅ SINA BARN VID VATTNET!
Jag har berättat om det här förut, men ändå: när Emmy var kanske två var vi på stranden. Jag och min man tittar ner på en bild i tidningen tillsammans i två sekunder, jag lovar att det inte var mer. När vi tittar upp igen syns bara Emmys solhatt som flyter på ytan. Hon har tagit ett steg för långt ut och hamnat under ytan och kan inte ta sig upp. Så min man springer ut och drar upp henne och allt gick ju bra. Två sekunder handlade det om. Två sekunder. Jämför det med flera minuter på ett badhus, utan att föräldrarna blir oroliga?! För när vi väl har sett föräldrarna sen så har de varit kolugna. Jaha... var hon där... Alltså?! Barnen kan dö?
Ja ja, nu har jag moraliserat klart och tänker istället ge ett tips: lär barnen att simma tidigt istället. Små barn kan från mycket tidig ålder lära sig att simma tillbaka till kanten om de ramlar i en pool. De kan lära sig att vända sig till rygg och flyta tills de får hjälp, fullt påklädda, redan som bebisar. Det är en krånglig, men ovärderlig livförsäkring. Sen ska man ändå inte ta blicken från dem när de badar nära djupt vatten.
Här är en video på ett barn som har lärt sig att simma. Efter sommaren hoppas jag att Majken också kan det, hon är på god väg redan nu med att ta sig en bit under ytan.
När jag åker för att hämta barnen hos sina kompisar sen så åker jag förbi kyrkogården här ute. En liten grav påminner om den lilla treåringen som drunknade i sin pool några hundra meter ifrån vårt hus. En olycka händer så lätt, men vissa olyckor kan man kanske undvika.
2 kommentarer:
ÅÅh nu blir jag kär i dig för det här inlägget är så viktigt!! Min femåring har simmat själv - bra - i över ett år men jag skulle aldrig lämna henne ensam i närheten av vatten!? Det är jag för kontrollfreakig för. Å andra sidan... för att försvara föräldrarna som tappar bort sina barn på badhus; vi kan aldrig veta orsaken till att de tappat uppmärksamheten. De kanske tittade ner i en tidning ett par sekunder och på den tiden han treåringen försvinna ur sikt. Och om barnen springer åt ena hållet och den förtvivlade föräldern åt andra så... äh... det här sista skriver jag bara för att jag VILL tro gott om folk!
Viktigt! Kan inte nog understrykas.
Apropå att inte ha uppsikt över sina barn.
Vi var vid ett havsbad häromdagen. När vi går mot bilen sitter en treåringen på sin cykel mitt i vägen. Föräldrarna och deras vänner stod bakom sin bil. Vi och en äldre ropade åt föräldrarna ett flertal gånger innan de reagerade. Till slut kom de och flyttade på barnet och tittade på oss som om vi var dumma i huvudet ... suck
Skicka en kommentar