måndag 11 november 2013

Tre vägskäl i mitt liv.

Fram tills nyss hade jag svårt att komma fram till tre gånger då jag känt att den väg jag väljer verkligen kommer påverka mitt liv. Det har varit rätt smooth sailing, i alla fall vad gäller beslutsfattande. Dåliga saker som händer har hänt ändå, och inte varit ett resultat av ett aktivt val. Men nu har jag lyckats med att få med en tredje punkt på listan.

1) När jag valde att stanna i Sverige med Min Stora Kärlek istället för att åka som au pair till Spanien. Ni vet, jag är ju en elitist av rang som föraktar alla som inte reser ut i världen och lever livet så fort de kan. Att jag skulle utomlands direkt efter gymnasiet var skrivet i sten långt innan jag ens börjat där. Sen blev jag kär - jättekär - och kände att några månader, ens en ynka vecka, ifrån honom skulle vara olidligt. Så jag avbokade au pair-resan och flyttade till en etta i världens vidrigaste stad: Oxelösund. Resten är, som man brukar säga, historia. 

2) När vi valde att skaffa barn så tidigt. Jag var 20 när jag blev gravid. JA, det var planerat.Ytterst planerat. Och jag visste att jag valde bort mycket annat när jag istället för att spy av häftiga nollningsfester spydde av att det växte ett liv i min mage, men jag har inte ångrat mig en sekund. Det här tycker jag inte ens räknas som ett vägskäl eftersom det var så självklart för mig, men eftersom andra höjer på ögonbrynen när de hör talas om att jag INTE är pingstvän och ändå fick barn under studietiden tänker jag att det platsar på listan ändå.

3) När vi valde att skaffa hyresrätt inne i stan och sålde vårt hus och gav upp landsbygden och trädgården mot asfalt, parker och innerstadsskolor. 

Va? tänker ni kanske nu. När hände detta? Eh, i skrivande stund typ? Vi har inte skrivit på kontraktet för hyresrätten än, men tackat ja till den och det är bara en formalitet, och jag sitter här med värkande fötter och rygg efter att ha rusat omkring hela eftermiddagen för att förbereda inför en kommande husförsäljning. JAG FÅR PANIK! 

Jag har ju ältat detta på twitter och instagram och facebook, så hur många det är kvar som inte vet om denna flytt vet jag ej, men säg helst inte att vi är galna, okej? Jag har tillräckligt mycket ångest redan. Barn SKA ju få springa ut genom dörren rakt ut i grönskan. Man ska ju vilja grilla på sitt enorma trädäck och njuta av fågelsången och grilloset. Vem fan ger upp ett hus som är granne med en kohagen med KALVAR för att bo invid en jättetrafikerad väg? Jo, vi.

Vi har ältat och funderat och ältat igen och jag har haft sån ångest och ja, kanske är det idiotiskt att flytta i november när husägandet är som sämst och vidrigast, och kanske kommer jag gråta blod i juni och knapra prozac för att jag inte bor bland ängar och hagar och syrener längre. Kanske går det inte att väga upp för allt det genom att skaffa ett torp. Jag vet inte. Men nu har vi bestämt oss för det här och jag ser fram emot att ha liv och rörelse omkring mig. 

Kanske får vi inte ens huset sålt och är tillbaka på ruta ett. Ångestnivån hos mig är inte låg nu, kan man ju lugnt konstatera. 

15 kommentarer:

Isabelle sa...

Yes! Ja! Rätt beslut! Känns det bra inne i magen på dig så är det bra. En massa kids växer upp i stan och de får möjligheter och närhet som en kanske inte hade fått på samma sätt av att bo utomsocknes. Kulturutbud! Medvetenhet! Någon gammal röten mammabloggare på västkusten som generaliserar om dem hejvilt! Wiiiie!

Alfva sa...

Hurra! Kom igen, asfalt är inte alltid en dålig sak - dessutom finns betydligt fler valmöjligheter i närheten än ute på vischan, fler utbildningsmöjligheter för barn och mer socialiseringsutbud för föräldrarna. Kör hårt säger jag!
Och GRATTIS!

Johanna sa...

Stan + nåt härligt torp är ju bästa kombon! Inte för att jag har något av detta, men det SÄGS ju så iaf!

Hyresrätt är iaf jäkligt bra.

Tudorienne sa...

Det blir nog bra, och känns det inte rätt så kan ni ju ångra er.

Tahira Faye sa...

Jag tycker att det låter vettigt! Men jag har alltid tyckt att folk som frivilligt bor på landet är lite galna.

Emma sa...

Jag tycker att det är modigt! Jag och min man är också väldigt funderande just nu över det här med barn i hus kontra lägenhet. Visserligen bor vi inte på landet, inte min tekopp alls, men i ett helpräktigt villaområde. Och jag, jag längtar efter mer puls, inget att skotta och allt det som hör staden till.
Så jag tycker helt klart att ni gör rätt och vadå, mängder av kids växer upp i lägenhet i stan och blir faktiskt helt okej människor trots att de saknar närkontakt med kalvar.

Ewe sa...

Grattis! Om det känns rätt är det rätt.
Asfalt och lägenhet är inte min grej (been there, done that) men det har inte med saken att göra. Ni ska bo som NI trivs. O ett torp kan säkert funka jättebra. Snöskottning och gräsklippning kan få vem som helst att längta till stan o glöm inte hur flugfritt det kommer vara jämfört med kalvhagen. ;)
Sen tycker väl jag att det stämmer som visan sa: "If a man can't piss in his own frontyard witout offending, he's living too close to town!" Men det är MIN livsstil och MITT val.

I will not keep calm and you can fuck off sa...

Det är mycket lättare att cykla på asfalt. Och när huset är sålt, det är klart det blir sålt!, då släpper ångesten. Det blir bra!

Johanna S sa...

Grattis!! Bra beslut :-)

Vi bor i lgh i Stockholm och kan inte tänka oss något annat. Bodde i lgh i Örebro också, skulle vi mot förmodan flytta tillbaka skulle det bli till lgh. Även om vår lgh här motsvarar ett hus i Örebro i pris.

På sommaren är vi på gården och grillar med grannarna. Barnen leker i klätterställningen, cyklar runt, gräver i sandlådan och bara hänger tillsammans. Stora grupper av barn. Det finns alltid någon trevlig vuxen att umgås med om man vill. En gemenskap som vi inte skulle få om vi bodde på landet.

Friheten vi känner när vi kommer hem sent efter en utflykt, för att vi inte behöver sköta om varken hus eller trädgård utan bara kan sätta oss på balkongen med ett glas vin, är ovärderlig.

Det är bättre för miljön att gå och cykla över allt som det går att göra i Örebro. Här måste vi tyvärr ta tuben ofta men bilen har vi gjort oss av med. Det är även bättre att dela väggar med andra när det kommer till värme och energiförluster.

Det är även toppen att enkelt kunna handla sent på kvällen eller få tag på sushi när man vill :-)

Berätta om lägenheten? Hur stor? När är den byggd? Vilket område? När får tillgång till den?

Anonym sa...

Grattis, låter som en bra idé! Vad jag undrar: HUR fick ni en hyresrätt i innerstan?! /E

Erika Strand-Berglund sa...

1. Ni kommer att få huset sålt. Har ni tur så går det i ett vips, har ni det mer som för de flesta andra så tar det ett litet tag men jag lovar dig. Det blir sålt!
2. Beslutet är frikkin AWESOME! Om ni inte vill bo på landet så ska ni ju inte göra det. Ni har dessutom den stora fördelen att ni verkligen vet att ni inte vill bo där pga ni har försökt.
3. Samt detta att jag har vänner som gjort precis samma ångestresa: lämnat huset och trädgården för en lägenhet inne i stan och "stackars barnen" osv. I själva verket: genidrag där alla samtliga i familjen är så himla mycket gladare pga inga känslor av att vara helt isolerad och starka STARKA känslor av att ha fått livet åter.
4. Som en bakdörr finns ju även detta: vad är det som säger att ni inte kan flytta igen om beslutet känns värdelöst? Man ska inte vara så himla rädd för att flytta tycker jag.
5. Sen är det visserligen väldigt lovely att ha lägga i stan och stuga på landet (som vi har) men man kan också hyra jädrigt schyssta ställen för de pengar det kostar att ha ett extra (fritids-)hus. Och prick där hittar du mig och mina funderingar just nu denna gråa novemberkväll.

Anonym sa...

Vi resonerade som så, antingen villa med frimärkstomt i närförort eller så lägenhet centralt och fritidshus ute på vischan. Blev det senare. Fördelen med att ha jobbmöjligheter och alla bekvämligheter i stan. Samt att kunna totalbyta miljö och släppa ut barnen i total frihet på landet alla storhelger, sommarlovet och närhelst vi vill är obetalbar. Komma och gå som vi vill. Inte behöva kuska land o rike runt och bo hos släktingar/hyrda hus på sommaren. Allt finns,bara barnens kläder behöver packas..//Så ja ni är förmodligen galna. In a good way.!

Anonym sa...

Vi har gjort samma grej. Och inte ångrat det en sekund! Heja, hoppas det blir lika bra för er!

Ellen sa...

Tack för all pepp! Det här blir förhoppningsvis jättebra! :)

E - alltså det är ju Örebro, inte Sthlm. Stor skillnad. Men vi fick via kommunala bostadsbolaget ÖBO, har stått i kö i tio år.

Josefine sa...

Nu gör vi ju typ tvärtom. Lämnar stan för hus där det inte alls finns en kvarterskrog femtio meter från dörren där vi kan dricka öl medan kidsen kollar bompa. Men jag tror att magkänsla får styra i såna här fall. Och det går att ändra sig om det blir skit. Även om det såklart bli ganska jobbigt då.