Kan vi diskutera Gone Girl?

Ni var några som på twitter och här ville veta vad jag tyckte om boken, så nu tänkte jag skriva lite tankar om den. Så får ni gärna fylla på om ni vill. Typ. Eller så skriver jag bara mina tankar och så är det bra med så, man vet aldrig vad som genererar kommentarer.

*******SPOILERVARNING DÅ******************************


Alltså jag vet inte, jag blev rätt besviken på boken? Den skildrade psykopater på ett fascinerande sätt, men jag hade större förväntningar. Jag hade förväntat mig något omtumlande. Det var det inte. Sen har jag läst några kapitel här och där pga tja, har familj och liv och sådär, så jag kanske fick en upphackad upplevelse av boken vilket gjorde att jag missade saker.

Dessutom ogillar jag både Nick och Amy. Nicks vidriga kvinnosyn som han försöker skylla på sin pappa, som att han själv är en produkt av sin uppäxt och inte har något eget ansvar. Amy är ju åtminstone en renodlad psykopat, Nick tror så länge att han är en bra kille trots allt. Och ja, det finns någon slags insikt insprängd i boken men alldeles för ytlig för att få mig att känna någon som helst sympati för honom.

Dessutom tyckte jag att Amy var en väldigt platt person? Jag läser det som att hon ska vara någon ytterst komplex mastermind som både är otroligt naiv (hon tror på om nån säger att hon är underbar, för det är ju bara sanningen enligt henne + att hon går på allt Nick säger om henne när hon är borta), samtidigt som hon har tänkt till fem gånger om när det gäller att snärja sin man för mordet på henne. Alltså uppfattar jag det som att man ska tycka att hon verkligen är en person med många sidor, men jag tycker bara att hon är tråkig.

Det enda jag verkligen kände berörde mig med boken var den lilla delen med "sköna tjejer". Hur tjejer låtsas vara den sköna tjejen och hur genomskinligt det borde vara. Här tycker jag att det är kul, eller en kulturkrock beroende på olika länder, men hon säger att det ju inte finns någon motsvarighet bland männen. Inga män låtsas gilla balett för att vara en skön kille osv. Och jag kände bara att "om jag röstar på Fi, får jag ligga då?"-killarna är ju just dessa sköna killar. De som orerar högt och vilt om kvinnors rättigheter, gillar Beyoncé och har identiteten "fin kille". De finns ju? Är det ett svenskt fenomen, är det inte Amys generation eller varför missar hon hela den klicken? Skillnaden är ju att många, om än inte de flesta, tjejer ser igenom den fasaden. Att inte killar gör det med Sköna Tjejer är väl för att de förväntar sig att det är exakt såna tjejer som finns, bara för att de vill att de ska göra det. "Jag förtjänar en skön tjej som älskar öl och inte bryr sig om ifall jag kommer hem sent utan att ringa, därför väljer jag att svälja bilden av att hon existerar" som väl Amy resonerade kring. Pinsamt iaf.

Äh jag vet inte. Jag blev inte så pass berörd av boken att jag ens ids klottra ner någon djupare analys.
Såhär: Nick och Amy förtjänar varandra. Desis mord var ju ingen större sorg. Go borde skaffa sig ett eget liv. Och fy fan för den stackars ungen som ska födas in i galenskapen.

Jo! En sak som jag tyckte var intressant var skildrandet av kärleken. Hur kärlek inte är statisk eller något äkta eller något som existerar i vakuum. Man kanske tror att man älskar någon och just därför älskar den. Man kanske hatar någon så mycket att det övergår i kärlek. Man kanske agerar som att man är kär i någon vilket leder till att man blir det. Detta tyckte jag var ett befriande resonemang: hur Nick och Amy väldigt ambivalent och förvirrade snurrade in sig i vilka känslor de uppfattade att den andra hade och vad det gav dem för känslor snarare än att lyssna till någon maggropskänsla av hur de kände själva "egentligen". Jag tror inte att detta "egentligen" finns, utan att det är avhängigt allt det andra. Det var ett intressant resonemang.

Nu är jag klar.