måndag 9 mars 2015

Om att ha en son.

Okej så Cissi Wallin snappade upp några av mina tweets om pojkföräldrar, klippte ut de hon tyckte passade hennes syfte bäst och skrev ett inlägg om hur sån här feminism är skadlig för att well, jag offrar tydligen pojkbebisar till nån feministdjävul eller nåt, jag vet inte. Okej nu är jag raljant, men jag tyckte det var rätt skrattretande. 104 kommentarer om hur hemsk jag är och hur fel jag har och jag har inte känt mig så upplivad på länge. Om Cissi Wallins läsare hatar mig är jag på rätt spår. Ungefär så.

I alla fall, självklart blev det ett "inte alla pojkföräldrar"-moment av det hela. För vissa föräldrar anstränger sig självklart för att uppfostra mjuka och fina män som inte är totala idioter, och då var det tydligen en öm tå att jag gormade om att "pojkföräldrar" gör si och så. Well, inte alla män osv.

Och jag pratade med min son om detta. För jag har ju en egen pojke. Alltså är jag också pojkförälder. Nu förstår jag att det brinner av i huvudet på de flesta av Wallins läsare så jag kör en pedagogisk kort förklaring här:... nej, ni får lista ut hur det funkar själva. Tror att hjärngympan behövs.

FÖRLÅT nu raljerar jag igen. Det är så ovärdigt. Jag behöver inte raljera för att jag vet att jag har så jävla rätt. Nu går vi vidare.

Jag pratade med min son om detta nyss. Han är snart 10. Vi pratar om allt. Vi har varit på handbollsträning och åkt buss dit. Jag nådde inte att pussa honom så han tog av sig sin keps och gav mig en stor puss på munnen i en fullsatt buss med tonåriga killar från hans sportförening några säten bakom. Han har lila hår förresten, min unge. För att han vill och för att han tycker att det är fint. Så jag berättade om hur Cissi Wallin hade bloggat om mig och han suckade lite åt de åsikter som kom fram i kommentarsfältet. Och så tyckte han att mamma, det kan ju faktiskt vara så att om man skriver att "pojkföräldrar" är på ett sätt så tolkar vissa det som alla. Du kan ju, här är ett tips, du kan ju skriva "vissa" så att andra inte blir sura. Team god ton tydligen under mitt eget tak.

I alla fall så pratade vi vidare om varför jag hade skrivit som jag gjort. Och jag vill återigen påpeka att detta är ett barn. Han har inte fyllt 10 än. Och jag förklarade hur jag menade och han kontrade med att det är ju sällan man hör om mammor som lämnar sina barn, men ofta pappor gör det - så nåt tokigt i uppfostran av män är det ju ändå. Eller som på fritids, när en unge springer omkring och viftar med en stor pinne och gör andra barn rädda och fritidspersonalen bara säger "ja men han är lite livlig bara", eller som hur sällan tjejer slåss i skolan men hur ofta killar kan göra det.

Och det är det här som är den springande punkten. Hur min tioåriga son kan greppa vad det stora problemet är när vuxna människor tror att det handlar om individer som fått en dålig uppfostran. Som att det inte är ett enormt samhällsproblem med män rent generellt. Men, jag vet ju också att han - min son med det lila håret som kom in på skattefrågan när vi pratade om samhällsproblem för att han vill höja skatterna för att kunna ge mat och husrum till Eu-migranter - han är ju en del av det. Av att ta plats i klassrummet på tjejers bekostnad. Av att knuffas och störa. Av att vara kille och därtill vit och medelklass och ha alla kort på sin hand på strukturnivå. Och det handlar inte om att skuldbelägga honom för det, eller att "möta honom med hat från vaggan" typ, utan om att inse att det är så det är.

Jag förstår inte hur det kan vara så provocerande? Ba jaha, nu har jag fött ett barn som av samhället läses som pojke, då kommer det ge honom en massa fördelar och det kommer göra att utmaningarna gällande hans uppfostran är mycket större än om han hade varit tjej. Ok, hur gör vi då. Hur kan det vara en sån stor grej att jag tycker att många, de allra flesta, misslyckas med detta uppdrag? Jag kämpar själv. Vi kämpar själva. Det är så himla svårt att balansera sitt unika barn med den roll hen fått i samhället och det bemötande man vill att hen ska ge och få. Det är svinsvårt. Vi är halvvägs igenom hans uppväxt och kämpar med massor av grejer. Som man gör med barn. Och när ens egna värderingar och önskningar krockar med samhället är det inte lätt. Det är så jävla svårt. Men de flesta bryr sig inte, anstränger sig inte och försöker inte. Och jag vill inte att mina barn ska leva i ett sånt här samhälle, vill ni det? Det räcker inte det vi gör, det är ju uppenbart. Det räcker inte. Så enkelt är det. Vi måste bli bättre, mycket mycket bättre. Hur kan det vara så provocerande?

Det är väldigt lätt att sitta med ett spädbarn och tro att man vet precis hur det kommer bli. Men man har ingen aning. Det är svinsvårt att vara förälder. Tycker man inte det gör man något fel.

Det var väl det jag hade att säga antar jag.




11 kommentarer:

Lillevi Thurin sa...

Alltså, du är så jävla bra!

Anabanana sa...

Spot on!

SARA sa...

Så jävla sant och bra skrivet!

Tess sa...

Jag håller absolut med dig om att det är svårt att vara förälder. Det ska inte vara superlätt hela tiden heller (om man inte råkar ha ett superlugnt barn som aldrig vill testa saker), för när man sätter gränser så blir det protester. Fullt naturligt. Skulle mitt barn få bestämma fullt ut så vore det godis till frukost, lunch, middag och kvällsmat liksom. Det är inte hållbart. Så man sätter en gräns. Detsamma tycker jag gäller låtsasbråk, "härjande" och vilda lekar. Att bara skaka i huvudet och säga "ja, se pojkar..." är inte ett alternativ.

Freja sa...

Håller med, helt och hållet! Är oxå mamma till en pojke och en flicka. Vi föräldrar har försökt att låta dem vara barn under deras uppväxt, men det är ett tufft arbete. Vi föräldrar är påverkade av de normer vi vuxit upp med, omgivningen könar dem oavsett vad vi gör och dessutom får vi hela tiden höra att vi gör fel... Så att barnen hört det... Det är ett arbete i motvind, hela tiden, vi har långt ifrån lyckats hela tiden, men det gör mig så förbannad att så många föräldrar ger upp innan de ens börjat...

Amanda sa...

Så glad jag är att LD länkade till din blogg. Min son är runt 1,5 år och i oron som är över framtiden i form av normer och att som förälder aktivt försöka motverka dem, stärker detta inlägg mig mycket!

Anna sa...

Heja heja! Så jävla skönt när någon formulerar så briljant precis det jag tänker på.

Liberty Fizz sa...

Hej Ellen, om jag någonsin råkar få en son, kan man anställa dig som allmän coach då?? Du är bäst!!

Anita sa...

Oj, vad jag håller med. Hade (verkligen) inte kunnat skriva det bättre själv... :-)

Anonym sa...

Inte alla Cissis läsare ; )
/L

Nina sa...

tack tack tack för ett fantastiskt inlägg
/pojkmamma