tisdag 25 oktober 2016

Lyft blicken och titta på verkligheten, Per.

Here we go AGAIN! (Klicka HÄR för länk)

Jag börjar bli så trött på detta enkla egorunkande som är "debattartikel i valfri tidning om att andra föräldrar ägnar sig för mycket åt sin mobil/platta". Finns det verkligen inget annat sätt ni kan få utlopp för dessa känslor på? Jag och min man brukar stå på skoluppvisningar och sinsemellan viska om hur dåliga föräldrar andra är, hur konstiga namn de har gett sina ungar och försöka lista ut vem som är pappa och vem som är morfar. Prova det istället? Visst, det låter ju sjukt osympatiskt såhär i skrift, men det blir inte lika pinsamt som att på tidningsplats försöka hävda sig som En Bättre Förälder. När vi viskar så är det i alla fall bara vi som vet om vad vi tänker och ingen blir bortgjord?

Så varför gör du bort dig då Per? Tja, vi börjar väl med att citera vad jag vill kritisera så att de som inte vill göda ditt klickberoende (mer om detta senare) slipper läsa hela dravlet du skrev.

"Häromdagen var jag och spelade badminton. Där jag spelar finns ca 20 banor där vi kan se över samtliga, en stor hall med andra ord. Vid sidan om vår bana var det uppvärmning för barn. Ungefär 15-20 stycken, i en åldern mellan 8-12 år. Det var tjo och stim och de hade verkligen kul. Uppvärmningen bestod av fotboll med mjukisboll.

Under tiden jag knöt skorna och värmde upp såg jag verkligen hur kul de hade, det var som jag drömde mig tillbaka när jag själv var i den åldern. Det var både tjejer och killar. Det är enkelt att glädjas när man ser barn ha kul. Nu till den tragiska saken.

På bänkarna satt barnens föräldrar, så klart med bockad nacke och stirrade i sina telefoner/surfplattor! För mig är detta helt absurt beteende. Har tanken aldrig slagit er vad era barn tänker när de tittar på er? Är ert liv verkligen så här tragiskt att även här när ni har alla möjligheter att se era barn ha kul, så slänger ni bort det på internet?"

Okej, först och främst: föräldrar engagerar sig MER idag än när du var liten eftersom när du var liten (och jag, för den delen) så var föräldrar upptagna med sina egna liv. De satt för fan inte på läktarna och tittade på vad vi gjorde? De skjutsade oss inte ens. Vi cyklade/åkte buss själva och så var det bra med det. Den här tiden i historien där föräldrar med tindrande ögon och vakande blick följer sina avkommors alla förehavanden, den finns inte. Eller så är det möjligen så det ser ut i överklassen där föräldrarna inte har nåt bättre för sig, och det vet vi ju alla hur de barnen blir som vuxna. Just det. 

Sen: barnen har kul. Jättebra! Tjejer och killar leker ihop, värmer upp, och har kul. Menar du att de har mindre kul om föräldrarna inte tittar på? De har inte kul för sin egen skull, utan för att... vad? Bekräftas av sin mamma och pappa? Glädja sin mamma och pappa? Oavsett vilket så är det rätt stört eftersom barn MÅSTE lära sig att existera och leva sitt EGET liv, inte i relation till sina föräldrar. Har du kul på badmintonträningen så har du det för att DU hade kul, inte för att du efteråt fick massor med bekräftelse av dina föräldrar. Detta är en jättedålig sak att lobba för Per, hur tänkte du här? Vill du att barn ska bli bekräftelsesökande freaks? Varför inte lära dem att vara trygga i sig själva? Så konstigt. 

Nu så kommer vi till det tragiska enligt Per. De vuxna som satt där satt och tittade på sina skärmar. De satt inte och insöp sina barns lycka konstant. Så fruktansvärt sorgligt! Här har vi föräldrar som tar tid från fritid/jobb och skjutsar sina barn, sitter och väntar under tiden barnen ägnar sig åt SIN fritidsaktivitet, bara för att skjutsa dem hem igen sen. Och så är de så fräcka att de... har ett eget liv under tiden? De sitter inte och tittar konstant på sina barn? Dessa barn som de lever med, som de träffar hela tiden, som de ser glada ca en miljon gånger om dagen och arga ungefär lika ofta. Hur kan de göra så? Varför skaffar man barn om man inte vill stirra på dem oavbrutet i en timme i en badmintonhall? Så himla knäppt!
Antagligen har dessa föräldrar svarat på gissningsvis 100 frågor under tiden de hämtat från förskola/skola, fixat med gympakläderna, skjutsat/åkt tunnelbana/cyklat till träningen. De har antagligen fått höra om dagen i skolan, fått svara på exakt hur tunnelbanesystemet styrs, hur funkar en cykelväxel, tjata om läxan, svara på vilken kvällsmat det blir, få ta emot klagomål om den sjukt äckliga kvällsmaten och varför kan vi inte äta pizza för... och sen har de mage att inte vilja sitta och studera sitt barn i motljus en oktoberkväll i badmintonhallen? Det är så sorgligt!

Per tycker att barnen inte kommer klara sig i samhället om de inte får konstant bekräftelse av sina föräldrar. Nu tror ni att jag raljerar och med tanke på hur jag hittills har låtit förstår jag er, men det är helt sant. Jag citerar igen:
"Alla barn vill visa sina föräldrar att de kan, när de tittar bort på bänken är ni inte närvarande. Det finns inga ursäkter att inte se sina barn. Jag förstår verkligen att våra unga har problem att anpassa sig till dagens samhälle."

Det finns inga ursäkter för att inte se sitt barn säger Per. Nej, jag håller med. Total ignorering av barns behov kan leda till tragiska konsekvenser. Men Per, detta gäller liksom liite mer typ barnhemsbarn som lämnas ensamma i spjälsängar utan mänsklig interaktion, och lite mindre medelklassföräldrar som skjutsar sina barn till en aktivitet, n'est ce pas? 

Per säger vidare:
"Era försök till bortförklaring finns inte. Försök i alla fall engagera er lite i era barn, jag ber er snällt. Koppla ned, investera er vakna tid med era barn. Lär dem allt ni kan. Utmana dem på olika saker. Gör något, bara gör något."

Okej först är jag förvirrad. Finns inte försöken till bortförklaringar? Betyder detta att han inte hört någon bortförklara, eller att de försökt men Per gått all inception on their asses? Mycket oklart här.

Sen: "försök i alla fall engagera er lite"? Förlåt men DE SITTER I EN JÄVLA BADMINTONHALL för sina barns skull? Vi pratar inte om barn som får klara sig själva när mamma ligger full på soffan. Inte om barn som inte får kärlek och mat. Vi pratar om FÖRÄLDRAR SOM SKJUTSAR OCH FIXAR FÖR BARNEN SKA HA EN ROLIG AKTIVITET. Förlåt för skriket, men det är så fruktansvärt absurt att skrik behövs.

"Investera er vakna tid mer era barn"? Alltså barnen är på träning? Vill Per att vi allihop ska bli såna där som står på sidlinjen och skriker uppmuntrande/coachande till just vårt barn? "Bra där Marius, smasha hårdare! Akta nu kommer Rebecka, se upp för henne! Du måste VILJA VINNA Marius, hör du mamma?". Förlåt men dessa föräldrar är inte ett ideal att vilja leva upp till Per, bara ett tips. 

Nästa stycke är fantastiskt:

"Jag är säker att de vill att ni berättar storys från när ni var unga. Mina egna barn älskar detta. Avståndet mellan er och dem blir inte så stort om de hör att ni är ganska lika. En del lämnas osagt så klart – men det riktigt lyser i deras ögon av spänning."

Ni som känner er träffade av Pers beskrivning av föräldrarna på läktaren, nästa vecka tycker jag att ni ska avbryta träningen och gå ner på planen och berätta om hur det var när DU var liten och när DU sportade, DÅ gjorde ni ju såhär...! Det blir säkert uppskattat.

Nu kanske någon tycker att jag är larvig. Det är väl klart jag förstår att han inte menar precis under tiden de tränar badminton, utan kanske senare. I bilen? I taxin, i hissen, i trappen? Det är ju DÅ Per menar att de ska bonda över djupa insikter om hur vi alla är lika innerst inne. Well kära läsare, poängen är ju att Per inte har minsta lilla aning om hur dessa föräldrar är med sina barn annars. Han gör en billig poäng på en begränsad observation. Alltså gör jag det också. See how this works?

Sen kommer slutklämmen.

"Min tanke är så här: ert ego styr er helt i vår digitala värld. Ni ska synas och höras överallt. Ingen bryr sig egentligen om ert liv, vad ni gör på er fritid behöver inte delas med andra på Internet. De som bryr sig om dig finns oftast i ditt umgänge, de du har daglig kontakt med.

Så, koppla ned, lyft blicken från plattan, se era barn. Beröm dem, säg till dem att det finns inga gränser vad de kan uppnå. De ska följa sina drömmar. Jag hoppas även ni följer er dröm, uppkopplade eller inte."

Vårt ego Per? Vårt ego, really? Är det vi som har skrivit en debattartikel på DN om hur vi är bättre än andra föräldrar? Klickoptimerat och allt? Är det vi som i presentationen av oss själva har skrivit: 

"Ser inga hinder , saknar egentligen begränsningar. Jag har höga förväntningar på mig själv . Två "vuxna" barn (tjejer) som får sin dagliga dos av motivering och engagemang. Sveriges egen Dr Phil !"?

Jag tror nog att du har lite mer koll på det här med att göda sitt ego än de föräldrar som på en badmintonträning kanske jobbar undan det de inte hann med när de åkte från jobbet för att skjutsa sitt barn, eftersom det är så dagens föräldrar gör. Vi är nämligen mycket mer engagerade i våra barn än föräldrar någonsin varit. Eller så kanske föräldrarna pratar med vänner. Storhandlar för att slippa göra det med barnen. Mailar en lärare för att de är engagerade i skolgången. Jagar pokemons på barnens mobil för att de vill hjälpa hen att nå nästa level. Eller så spelar de spel, instagrammar, twittrar eller facebookar. Oavsett vilket är det faktiskt 1) inte din sak och 2) inte på något sätt ett bevis för hurdana föräldrar de är. 

Plus: att berömma barnen, säga att det inte finns några gränser för vad de kan uppnå, att de ska följa sin dröm? Visst, det låter jättefint, men vi har redan idag en ung generation som fått höra att de kan bli vad de vill bara de anstränger sig, och som sedan möter verkligheten i form av en extremt osäker arbetsmarknad, en obefintlig möjlighet att få en rimlig bostad och ett socialt skyddsnät som urholkas mer och mer för varje dag. Det hade jag oroat mig mer för angående mina barns framtid och uppväxt än ifall de kommer känna sig alienerade från samhället för att deras föräldrar inte nickade bekräftande åt varje liten sak de gjorde på sin badmintonträning. 


(Ps. Dr Phil är en episk douche som hatar kvinnor och beter sig allmänt svinigt. Vill du jämföra dig med honom så varsågod. Bara ett tips i all välmening att göra lite mer research nästa gång. Du kan säkert göra det på din smartphone!)


10 kommentarer:

Cecilia sa...

Så jävla bra! Exakt så!

Petra sa...

Älskar när du drämmer iväg såna här texter! Skrattade högt.

Kerstin sa...

Bra jobbat Ellen! Läste också den där insändaren i DN i morse och retade upp mig! Hoppas detta når skribenten så att han får lite insikt!!

Karins ordöverflöd sa...

Och jag bara älskar det Per har skrivit...
tycker föräldrar ska ägna sig åt sina barn
och lägga undan mobilen. Vad gör de på en match
om de inte är där för att titta på den?
När tom. sköterskor på en avdelning för nyfödda
säger att föräldrarna ägnar mer tid åt mobilen än
åt sitt nyfödda barn... då är väl världen på väg
åt fel håll. Nä.. fram för mobilfria zoner på så
gott som alla platser där det förekommer någon form
av aktivitet.. Toaletten kan bli en mobilzon och
endast där.

Annika sa...

Haha! Jag älskar när du är arg på det här glada sättet!

Helena sa...

Jag älskar de här inläggen från dig! Jag läste den där texten i DN igår och hoppades faktiskt lite på att just du skulle skriva något om det. Den var liksom så otroligt absurd och du har satt fingret på exakt de saker jag retade mig på också.

Kristina Nygren sa...

helt underbart och befriande det du srkiver, o sant tack :)
kram Kicki

Anonym sa...

I ärlighetens namn är ju nyfödda barn ganska måttligt underhållande, och dessutom nästan aldrig vakna, så det är inte så himla konstigt att mobilen lockar mer. Just sayin'.

Anonym sa...

Magiskt bra! Har inte riktigt sett det på det viset innan.. men du har så jävla rätt! Tack!

tjejsaren sa...



Alltså det där egot styr vår digitala värld (?) är det inte det barbara santana brukar twittra om? Skämt åsido, men de e ju grovt ironiskt att han skriver att "ingen bryr sig egentligen om ert liv, vad ni gör på er fritid behöver inte delas med andra på internet ". Ingen bryr sig, förutom han själv då, som skriver indignerade insändare om andra föräldrars fritid. På sin egen fritid, får man förmoda.

Sedan detta: "Beröm dem, säg till dem att det finns inga gränser vad de kan uppnå." va e de för djävla dravel? Det är väl helt oansvarigt att tuta i barn att de kan bli vad som helst. Det är väl den attityden som från första början driver föräldrar att låta barn ha 100 olika fritidsintressen, som de sen känner sig tvingade att delta vid - i linje med dagens föreställning av nån slags "gott föräldraskap"