måndag 10 oktober 2016

Obehagligt deluxe

Jag drömmer ofta vardagssaker. Särskilt på morgonen så drömmer jag att jag går upp och gör de vanliga morgonbestyren, bara för att sen inse att jag fortfarande ligger kvar i sängen. Detta innebär dock att jag ofta har svårt att skilja på vad som har hänt på riktigt och i en dröm. Dessa vardagsdrömmar är så äkta att jag inte vet om de har hänt eller inte.

Som i morse. Vi hade pratat om att Noa skulle gå och köpa en ny bok, men han visste inte om han hade några pengar. Så när jag var uppe för att hjälpa till med att få iväg barnen till skolan så tittade jag i hans plånbok och hittade 220 kronor, och sen kom min man med en tjuga till och vi insåg att det kommer ju räcka. Så bra! Sen gick jag upp och somnade om ett tag, innan jag skulle ta Majken till ögonkliniken.

När jag sen gick upp igen så pratade jag med Noa om att ta sin plånbok och gå och handla den där boken. Men han hittade inte sin plånbok. Konstigt, tänkte jag. Jag tittade ju i den förut och då låg den här? Men sen fick jag inse, efter att ha pratat med maken, att det där hade ju inte alls hänt. Jag hade bara drömt det. Jag var så övertygad om att det hade hänt att jag blev helt förvirrad. Jag tycker att det är jätteläskigt med dessa drömmar, och de händer så himla ofta också. Usch.

I övrigt är den här dagen sånt episkt jävla kaos. Två barn hemma, en skolvägrare och en krasslig. Ögonklinik för Majken (inga glasögon - än! Hurra!!), sen läkartid för ett annat barn, sen utvecklingssamtal samtidigt som Majken har dans. Vi fick ringa in mormor för att ta Majken till dansen. När jag skulle åka och storhandla (mellan ögonklinik och nästa läkarbesök) hittade jag inte min bilnyckel så min man fick komma hem på lunchen med sin. Jag hann precis slänga in kyl- och frysvarorna och slänga i mig en Billyspizza innan vi fick hetscykla till nästa läkartid. Nu hemma för en macka och nån halvtimmes paus innan utvecklingssamtal. Och så är det ju teater och cheerleading för de stora barnen ikväll också. Plus pms. Sa jag det?

Jag är väldigt väldigt trött.

4 kommentarer:

Kerstin sa...

Vad läskigt Ellen!
Jag är gravid och har tappat hjärnan på vägen känns det som. Ganska ofta tänker jag på saker som jag ska göra/ringa/fixa och sen tror jag att jag har fixat det eftersom jag har tänkt på det fast ingenting är gjort. Också irriterande men förhoppningsvis övergående när bebisen är född...

Malin Johansson sa...

Jag älskar din blogg så jävla mycket!
Nu till en liten fråga apropå skolvägran; jag har en tioåring som har totalvägrat att gå till skolan ett par gånger, ena gången för att hon tyckte att hon hade gjort bort sig och nu senast för att hon hatar matten och för att alla hennes bästa vänner slutat. Som förälder känner jag mig så maktlös, jag kan ju inte släpa henne i håret till skolan samtidigt blir jag så stressad för hon måste ju gå. Tips mottages tacksamt.

Ellen sa...

Kerstin - grattis till graviditeten! Förhoppningsvis försvinner det när barnet kommit ut. :)

Malin - jag är ledsen, men jag har inget som helst svar. Jag känner mig precis lika maktlös jag. Skolvägran är en hemsk situation eftersom man har press på sig från alla håll men inga som helst lösningar.

Malin Johansson sa...

Skönt att inte vara den enda föräldern med det här problemet i alla fall! Keep up the good work med bloggen, har läst den sida upp och sida ner sen i somras.