fredag 3 februari 2017

Livet som hundägare

Nu har vi haft hund i tre månader och är således EXPERT på hundägande. Ni vet, precis som att föräldrar som har haft barn i ett år vet exakt allting om föräldraskap? Såna är vi nu! Vill ni veta vad jag har lärt mig?

Först och främst kan jag väl säga att jag tror att vi har haft väldig tur med den hund vi fick (köpte men ja ni fattar). Hon passar så bra in i vår familj och är inte så "hundig" om ni förstår hur jag menar? Inget dreggel, ingen päls som fäller (mer om det senare), inget vältande av grejer eller ätande av skor eller så. Det är vi tacksamma för! Obs att vi fattar att det kan ändras också. Hon är nio månader, unghundstiden is comin.

Saker som har varit enklare än förväntat:

- promenaderna. Ja, vi får tjata på barnen ibland för de korta kissrundorna som de sköter, men jag tycker att det funkar bra. Sen, visst, Bibi är inte jätteförtjust i jättelånga promenader och dessutom är hon mörkrädd. Det är klart att det blir enklare då.

- lämna ensam. Hon får stanna i Noas rum eftersom det är där hon sover på nätterna och där ligger hon tyst och lugn på sängen tills vi kommer tillbaka. Max har hon varit ensam tre timmar och det har fungerat fint. Det här var jag nervös inför eftersom jag har börjat plugga och är borta på föreläsningar, men allt har funkat finfint.

- passa in i familjen. Jag har aldrig haft hund. Jag tänkte att det skulle bli väldigt mycket husdjur, men hon känns mer som en familjemedlem. Till och med så pass att Majken blivit svartsjuk som på en lillasyster. "Ni bryr er bara om Bibi!". Jaja, det har gått över,

Saker som varit jobbigare än förväntat:

- Pälsskötseln. Det tovar sig och vi borstar. Och borstar. Och borstar. Badar och har balsamspray och gör alla rätt i boken men ändå fick jag stor utskällning av trimmaren pga för många tovor när jag var där häromdagen. Å andra sidan klippte hon min fina lilla rufsiga hund så att hon nu ser ut som Fåret Shaun, så det var inte jättekul för nån av oss det där besöket.

- Andra hundägare. Det var ju ingen chock egentligen med tanke på att andra föräldrar är det värsta med att ha barn, men ändå. Folk. FOLK! Häromdagen var jag ute med Bibi och hon blev rädd för en annan hund (hon är rätt rädd av sig, ja) så jag började gå därifrån samtidigt som jag sa högt och tydligt att hon inte behövde hälsa, vi skulle gå... OCH DÅ FÖLJER DEN ANDRA HUNDÄGAREN EFTER MED SIN HUND??? Sån jävla dum grej att göra. Jag försökte ju lugna min rädda och stressade hund, och han bara gick efter? Vi var på en gräsmatta så han verkligen följde efter oss med flit. Hade jag haft mer sinnesnärvaro hade jag såklart sagt ifrån ordentligt men var helt ärligt lite i chock.

Jag vet inte, men hur svårt kan det vara att låta mig bestämma om min hund ska få hälsa på din eller inte?

Jaja, förutom det så älskar jag att ha hund. Sen visst, det skulle underlätta om hon blev lite tryggare runt katterna så att hon inte följde efter mig exakt överallt. Ofta är hon så nära mina fötter att jag inte ens ser henne för vänder jag mig om så följer hon efter. Lilla lammungen min.


2 kommentarer:

Hedvig Boreson sa...

Andra hundägare... Tips från en som haft hund sen -95, ditt NEJ till andra hundägare som vill låta sina (o)djur hälsa på din bebis ska låta lika bestämt som när du säger till hunden att inte bita sönder dina dyraste skor. Alternativt säger du att din hund har kennelhosta, noskvalster och löss. Vissa fattar liksom inte och det verkar tyvärr obotligt.. Men ett hårt, kort och koncist NEJ är väldigt effektivt 😊

Emma sa...

JA alla dessa hundägare som bara släpper fram sina hundar utan att säga något. Så konstigt beteende? En gång kom det fram en man med sin hund för att hälsa utan att fråga först (så klart). Jag frågade om hunden var snäll och den var minsann såå snäll. Typ två sekunder senare låg den över min lilla dam med ett strupgrepp så jag fick ta tag i hennes bakben och dra ut henne. Ingen skada skedd men sen SA han ingenting så jag gick bara därifrån??