söndag 19 mars 2017

Vart tar tiden vägen, osv osv

Så Majken fyllde sex år igår. Sex!? Hon är ju min minsta, vår lilla "sladdis", vår bebis... och nu är hon inget småbarn längre? Ytterst tur för oss att hon både är oerhört busig och liten, vilket gör att vi kan låtsas att hon är fyra år ett tag till. Tja, sen börjar ju skolan och då har jag BARA SKOLBARN? Herregud, det är helt orimligt. Jag hänger inte med och alla såna klyschor som är jävligt sanna.

Ibland känner jag att jag tappar bort mig. Det är så mycket med barnen att jag, Ellen, liksom drunknar? Ibland när jag har tjatat mycket, eller skrikit, eller varit extra sur eller trött, så kollar jag mig i spegeln och försöker se vad mina barn ser. Särskilt om jag är osminkad blir det en främmande upplevelse. Är det här verkligen jag? Alla rynkor och trötta mungipor och trött kropp och tråkig frisyr? Varför syns inte mitt innersta jag bättre? Eller har det här blivit mitt innersta jag? Kommer mina barn minnas mig som trött i mjukisbyxor eller glad i klänning? Ser de ens mitt ansikte eller ser de en bild av sin mamma, som de uppfattar mig? Jag vet inte men det skrämmer mig ibland att föräldraskapet är så omfattande och uppätande. Inte på det sättet att man trasslar in sig i krångliga rutiner när barnen är små, då får man fan skylla sig själv. Utan mer att ju äldre de blir, desto mer tar det över ens identitet på nåt sätt. Det finns inte utrymme att utveckla sig själv, eller att hitta sig själv för den delen. För det mesta blir borttappat mellan matlagning och tjat och har man som jag även barn med speciella behov så tar det upp ÄNNU mer. Och även om jag känner att jag vill mer och borde mer och kan mer så finns liksom inte orken att plocka fram det.

Jaja. Jag sa till min man förut idag att "bara så att du vet så är det PMS-vecka nu" och det verkar som den redan börjat va? Avskyr detta tunga moln av "jag lyckas inte med nåt, jag uppnår inte nåt, jag är bara trött och dålig" som belägrar mig.

Jag gav i alla fall min sexåring en fin födelsedagshelg med badhusbesök, släktkalas och barnkalas. Det var bra.

1 kommentar:

Kerstin Magnusson sa...

Jag tror de ser en närvarande mamma som är väldigt engagerad i deras väl och ve och som ger dem otroligt bra värderingar :-) Det är iallafall vad jag ser som läser din blogg!