tisdag 21 maj 2019

Hur läser du?

Jag är ju en snabbläsare av rang. Att vara snabbläsare innebär (enligt vad jag har läst mig till, höhö pun intended) att man liksom "scannar" sidorna snarare än läser varje ord eller ens varje mening för sig. Detta gör att man kan tillgodose sig informationen snabbare än vanliga läsare, men kanske inte tar till sig språket på den nivå som en vanlig läsare gör.

Det blir alltid extra tydligt att jag i vanliga fall scannar sidorna, när jag läser böcker som antingen har ett avancerat språk eller som är på ett annat språk än svenska*. Helt plötsligt stannas liksom flödet av och jag måste läsa varje ord, eller varje mening. Det brukar sällan hålla i sig hela boken, men det tar liksom längre tid för mig att komma in i det trancetillstånd som annars kännetecknar mitt läsande. Vissa böcker får jag läsa vanligt helt och hållet (Lincoln in the bardo, till exempel) och det känns så jävla rumphugget? Var är mitt flyt, min totala immersion, min film som spelas upp i huvudet utan att jag ens noterar att jag faktiskt läser? Är det såhär de flesta läser så förstår jag att man inte läser så mycket, det är ju så lätt att bli störd?

I alla fall: det här inlägget var inte till för att jag ska skryta om min läshastighet (men kom igen, jag har inte så många färdigheter så nåt måste jag få skryta om), utan om hur jag läser i övrigt. Inte vad, utan hur.

Det finns nämligen några saker jag alltid hakar upp mig på när jag läser böcker. Oavsett genre eller författare eller handling kan jag inte bortse från dessa grejer:

1) Felaktigheter i detaljer.

Alltså inte typ "han gick de 187 trappstegen upp för spanska trappan" när det egentligen är *googlar* 136 steg. Nej, jag menar när författaren säger emot sig själv. Ja men ni vet, ena sekunden så är någon nygravid och de ska fira jul, och i nästa stund så är det påsk och huvudpersonen stönar och stånkar eftersom hon är höggravid helt plötsligt. Eller när någon sägs vara x antal år gammal år... säg 1995, och sen så nämns en annan ålder senare och om man räknar på det så STÄMMER det inte!!
Alltså jag skojar inte, sånt kan förstöra en hel bok för mig. Eller, när en person beskrivs som att vara på ett visst sätt, bara för att på nästa sida tydligen helt ha bytt personlighet för att det passar historien bättre. Alltså jag kan gå tillbaka i böcker flera ggr bara för att bevisa för mig själv att jag har rätt och författaren har fel.

(JAG HAR INTE AUTISTISKA DRAG, DU KAN HA DET!)

Jaja, det är jobbigt i alla fall.

2) Osympatiska personer

Såhär: jag läser på samma sätt som jag ser på tv eller film. Det handlar om berättelserna för mig, det är historien jag vill bli uppslukad av. Ett bra språk är ett plus, men det är inte lyrik jag eftersöker. Och när nu handlingen är så viktig, så gör det mig galen om det inte finns någon person som går att tycka om? Okej, i vissa böcker är det ju ett medvetet val, men i många böcker så skildras huvudpersonen som ATT man ska gilla den, men det är stört omöjligt.

Ta boken "Stoner" som jag läste för några veckor sen. Det är en bra bok. Det säger jag inte bara för att jag har googlat recensioner för att hålla mig på rätt sida om "god smak", utan också för att jag tyckte det. Men huvudpersonen var ju förskräcklig. Jag tycker det är jättejobbigt att traggla mig igenom en bok, även om den är BRA, när det inte går att sympatisera med den man ska gilla. Och gud, don't get me started när det gäller SKITBOKEN "Ett litet liv", jag orkar inte meed hypen av den.

3) Dåliga slut.

Jag brukar skriva små minirecensioner på instagram av böckerna jag precis läst, under #70böcker2019. Eller ja, jag skriver vad jag tycker och ibland pyttelite om handlingen, det varierar lite. Det som väldigt sällan varierar dock är att jag är missnöjd med slutet. Det är en fin konst att avsluta en bok, och tyvärr tycker jag att alldeles för få lyckas med det. Antingen så ska allt knytas ihop på några sidor vilket gör att det ofta blir finesslöst eller klumpigt, eller så drar författaren ut på avslutet ca fem kapitel för länge (*host* folk med ångest *host*)

Jag VET att det är en smaksak och att jag knappast sitter på facit angående vad som är ett bra slut. Däremot sitter jag på facit gällande vad som är ett dåligt slut, och det är alla jävla töntiga twistar som folk försöker klämma in efter gone girl-hysterin. SLUTA! De är 1) aldrig svåra att lista ut, samt 2) alldeles för långsökta. Så jävla trött.

Ett bra slut då, hur är det? Tja... det ger läsaren en känsla av avslut, utan att för den delen falla i "så levde de lyckliga i alla sina dar"-fällan. Det avslutar också boken som sådan, inte bara historien. Alltså att man känner att det är ett skrivet, väl genomtänkt, avslut. Inte "jaha men nu var ju allt löst så då klämmer jag väl ur mig nåt mer då". Och gud, viktigast av allt: även om det är en kärleksroman behöver det inte, jag upprepar: INTE, finnas med några taffliga sexscener. Dör av pinsamhet varje gång.

Jaha. Såhär läser jag. I rubriken skrev jag "hur läser du?", men eftersom bloggläsare övergett oss för instagram vetefan om nån kommer svara? Men please do, det ser så sorgligt ut annars!



*(Här SKULLE jag ju kunna skriva "engelska" bara, eftersom jag inte läser på nåt annat icke-svenskt språk sen jag tragglade igenom böcker på franska för typ 12 år sen, men tydligen inte!)

3 kommentarer:

Malin Helgee sa...

haha jag pallar inte när folk i böcker har namn som börjar på samma bokstav, kan inte skilja dem ifrån varandra, det är lite tokigt att vara snabbläsare då

Anna sa...

Har aldrig tänkt på att jag är snabbläsare direkt, men jag känner igen mig. Inser också att när jag går tillbaka och bläddrar i en bok som någon slagit ihop och försöker hitta var jag är, så känner jag ibland inte igen det vid första anblicken eftersom jag hoppat över just den meningen jag råkar skumma nu när jag läste sidan innan. Och JA, så himla störigt med författare som säger emot sig själv, jag tål det inte. Stämplar genast boken som skräp, även om jag nästan alltid läser klart den ändå. I ena scenen tänder någon taklampan i rummet, i nästan gör någon annan samma sak trots att det uppenbart inte var någon som släckte emellan. Jag eldar upp mig här när jag tänker på det. Är det inte därför någon korrekturläser boken innan den ges ut? Men Stoner, var inte poängen lite att man skulle känna sig ambivalent gentemot honom, störa sig lite? Det var det jag gillade mest med den! Och jag hade svårt att inte gilla hela gänget i Ett litet liv, utom möjligen självskadaren. Dåliga slut tål jag rätt bra tror jag, bara det inte är alltför sliskigt eller totalt förutsägbart.

DDT sa...

Jag läser också väldigt snabbt och har en tendens att glömma bort de flesta böcker jag läser nästan lika fort. Vilket är tur eftersom rätt mycket är skräp.
Jag hatar när författare/översättare skriver om något de inte riktigt kan. Som hästar eller poker. En hel bok kan bli förstörd för mig när en ryttare drar i tömmarna för att lugna sin oroliga häst. Eller när någon ruinerar sig på att gå all in i en pokerturnering. Då får jag lust att skriva ilskna brev och läxa upp någon. Det gör jag förstås inte eftersom jag är en normal människa. Jag argumenterar bara högljutt med boken en stund.

Nu blev jag ju grymt osugen på att läsa "Ett litet liv" som ligger här och väntar. Jag tror att jag läser senaste Three Pines-boken istället. Tror att det var du som tipsade om dem någon gång. Älskar dem. Inte för intrigerna, men för myset och maten. Och Ruth.