Ja, Noa har tagit studenten och jag grät otippat lite och ja, jag har fyllt 40 och grät faktiskt ingenting, och jag var på Taylor Swift och det var amazing och jag grät och i somras åkte vi till Ischia och det var helt fantastiskt... men det är gamla nyheter och inte särskilt sjukt alls. Eller okej, det är lite sjukt att jag som är så ung och fräsch har fyllt 40 och att jag som är så ung och fräsch har ett barn som tagit studenten, men det är ÄNDÅ inte det som är det sjuka.
Vad är då det sjuka, kanske ni undrar? Jo, det här:
I söndags var jag på gymmet för att styrketräna lite. Det är ju det enda jag gör på gymmet, eftersom konditionsträning verkligen inte är min grej. Nu när det har varit sommar har träning knappt blivit av alls, men det är väl som det är. Trogna läsare av den här bloggen kanske minns att jag för typ 11 år sen började springa (i fortsättningen när jag använder ordet springa så avser jag "otroligt långsam joggning"), lärde mig att springa 5 km utan att behöva stanna och sedan slutade. "Uppdrag utfört!" tänkte min adhd-hjärna och springandet was no more. Mina trasiga benhinnor kanske också spelade in.
ANYHOW! Av någon anledning har jag fått för mig att det kanske vore nice att kunna ta en joggningstur i sommarstugan eller liknande, och tänkte att jag kan ju lite smått försöka mig på att springa igen. Så i söndags började jag mitt gympass med uppvärmning på löpbandet. Min tanke var att lyssna på musik, gå i verserna och sen springa i refrängerna. I typ 10 minuter eller något. Sagt och gjort så började jag gå/jogga lite och efter typ två låtar så ringde mamma. Eftersom jag inte längre kunde avgöra när jag skulle jogga vs. gå så tänkte jag att "jag springer tills vi lägger på". Well, när vi hade lagt på så var jag inte andfådd eller trött, vilket kändes sjukt märkligt. I vanliga fall blir jag andfådd av att springa 100 meter liksom. Jag blev seriöst andfådd nyss av att berätta om den här händelsen för en kompis samtidigt som vi gick en promenad. Den nivån.
I alla fall: jag är inte andfådd och bestämmer mig för att testa hur länge jag orkar innan jag behöver gå igen. Så jag springer på. Och springer på. Och springer på. MEN BLIR ALDRIG ANDFÅDD?! Till sist höjer jag tempot (som var väldigt lågt från början, I'll admit) och sen höjer jag tempot lite till och så springer jag på tills mina höfter gör så ont att jag måste sluta. Då har det gått 40 minuter på löpbandet. Jag har sprungit över 5 kilometer. MEN JAG ÄR FORTFARANDE INTE ANDFÅDD. Nej men alltså förstår ni det sjuka? Även när jag var som mest vältränad (hej roller derby), även när jag sprang som mest - jag blev alltid, alltid, alltid andfådd. Fick alltid kämpa. Nu andades jag lätt som en plätt hela tiden.
What. The. Actual. Fuck? Min kropp måste ju ha fått en psykos eller något? Folk jag berättar detta för säger typ "du kanske kom in i andra andningen", men jag blev ju inte andfådd från början? Liksom inte en sekund var jobbig? Sånt händer inte??
Nu ska jag tillbaka till gymmet ikväll och har väl aldrig längtat dit så mycket. Inte för att jag vill gymma (jag är inte sjuk i huvudet som vissa andra, inga namn nämnda, men till exempel min käre make) utan för att jag måste få veta om det här var en engångsgrej, en anomali, en freak "accident", eller om jag på något sätt har fått bra kondis helt plötsligt och oväntat?
Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Eller jo okej, det är klart att det vore kul att helt plötsligt ba "nä men jag anmäler mig väl till ett maratonlopp då, jag blir ju ändå inte andfådd" (obs, kommer ej hända pga mina höfter skulle malas ner till benmjöl då), det är klart. Men samtidigt: om jag nu ställer mig på löpbandet igen och som förväntat får blodsmak i munnen efter en minut, då var ju det jag var med om i söndags på riktigt en helt vansinnig grej. Sådär som mammor som kan lyfta bilar när deras barn är i fara. Förutom att ingen var i fara och min superkraft blev att kunna springa i långsamt tempo i några kilometer. Inget man skriver i tidningarna om. Men uppenbarligen något man bloggar om.
Jag känner mig som en försökskanin i mitt alldeles egna lilla experiment. "Ellen på löpbandet", en fallstudie nära dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar