Fast vad spelar det för roll, sakfrågan har han ju ändå rätt i.

Ja, det var lite klumpigt att dra in bröstpumpar, det går ju så bra att amma trots att man har börjat jobba. Ja, det var lite dumt att gå i utfrågarnas fälla, en sjumånaders äter ju ändå vanlig mat också (och om hen inte gör det så är det här ett litet tips: man behöver faktiskt inte dela rakt av på det sättet. Man kan ta halva dagar, fjärdedels dagar etc etc.). Ja, det var jävligt dumt att debatten hamnade så snett, att dela lika är ju en självklarhet. Så vad spelar det för roll att du kunde ha varit lite smidigare Ohly, du hade ju ändå rätt.

Ska vi ta det lite snabbt så är alla som inte delar dumma. Ska vi ta det lite längre så blir det såhär:
Det finns många ursäkter för att inte dela, märkligt nog så slutar det alltid med att kvinnan måste vara hemma. Hur går det ihop? Alla har väl hört ursäkter som:

* Han pluggar/hon pluggar och därför kan inte han vara hemma. Konstigt nog är det alltid mannen som inte kan vara hemma, oavsett vem som pluggar. Antingen så är hans utbildning så viktig att han inte kan vara hemma, eller så "pluggar ju ändå hon, så det är ju enklare för henne att ta ledigt." Hur kan kvinnor acceptera att deras utbildning anses oviktig?

* Han är arbetslös/hon är arbetslös, och därför kan inte han vara hemma. Samma sak här, mannen kan inte vara hemma. Är han arbetslös så heter det "han är ju ändå hemma så mycket", är hon arbetslös så heter det "vi har inte råd att båda ska gå hemma".

* Han tjänar mer/hon tjänar mer. Om han tjänar mer, så behöver de hans lön. Om hon tjänar mer får hon mer pengar om hon stannar hemma, och då är det ju bäst att hon stannar hemma.Faktum är dock att man inte förlorar så mycket på att den som tjänar mer stannar hemma, och om det nu handlar om inkomster som hamnar över inkomsttaket, så bör man ha kunnat spara i förväg! Allt annat handlar om fel prioriteringar, och då väljer man att mannen inte ska vara hemma. Man kan mycket väl dela.

Här är ett räkneexempel på hur det ser ut om mannen tjänar 5000 mer än kvinnan:

Han tjänar 15000 efter skatt - Hon tjänar 10000 efter skatt
Han tar FF = Hon 10 000, Han 80% av 15000=12000 => de får 22 000 tillsammans
Hon tar FF = Han 15 000, Hon 80% av 10 000=8 000 => de får 23 000 tillsammans

* Han träffar barnen så mycket ändå, han tar dem nästan alltid på helgerna. Kvalitetstid! Ja men då så gott folk! Inför dagis direkt från bb, det är ju ändå kvalitetstid vi pratar om. Skärpning, vem som helst med minimala mattekunskaper inser ju att det är jäkla skillnad på 8 vs. 2-3 timmar per dag.

* Han är egen företagare/oumbärlig på sitt jobb.
Konstigt, av flera anledningar.
1. Jag känner en mängd kvinnliga egna företagare, alla har lyckats behålla sitt företag trots att de fått barn. 2. Om en kvinna inte kan vara föräldraledig pga sitt jobb väntar man ofta med att skaffa barn. Varför gäller detsamma inte för männen? Varför är det ok att de inte ska vara en lika stor del i sitt barns liv som mamman är, redan från början?

Det finns några få procent där det faktiskt är omöjligt att dela. Några få. I övrigt handlar det om ett inbyggt motstånd mot förändring, och en ovilja att se vikten av att båda föräldrarna är likvärdiga.


Så nej, amningen är inte skäl nog - man kan amma och jobba. Efter sex månader ska barn dessutom äta mat också. Det finns mängder av människor som har delat på föräldraledigheten från dag ett och ändå lyckats amma. Varför inte fråga dem hur de gjorde?






Ja, jag förstår att folk vill välja själva. Jag skulle också vilja välja själv över en massa saker. Mig skulle det till exempel passa att inte jobba alls, inte ens söka jobb och bara gå på a-kassa hela livet. Men jag har inte rätt att sätta min personliga vilja över de regler för bidrag och försäkringar som staten har satt upp. Varför ska det vara någon skillnad i det här fallet?

Ekonomi är ännu ett svepskäl. "Vi har faktiskt inte råd!". Märkligt. Varför har ni satt er i en sits där ni inte ens har råd med att mannen blir sjuk? Eller arbetslös? Om man redan från början vet att båda föräldrarna "måste" (herregud, det är väl inget straff heller?) stanna hemma och vara föräldralediga så ser man ju självklart till att inte skapa förutsättningar som "omöjliggör" detta. Man köper inte ett för dyrt hus (vilket man ju inte ska göra i andra fall heller), man planerar, sparar, tänker till. Vi lyckades dela trots att vi förlorade 40% av vår inkomst med första barnet. Det gör mig full i skratt när medelklasspar i fina villor påstår att de inte har råd. Dessutom visar statistik att par inte ens räknar på hur mycket de skulle förlora, de bara antar. Se räkneexemplet ovan.

Och så slutligen favoriten: att en delning skulle vara något dåligt för barnen. Herregud, det är år 2010. Mammorna lämnar inte bort sina barn, papporna tar över ansvaret. Papporna är precis lika mycket föräldrar som mammorna och eftersom statistik visar att föräldrar som delar föräldraledigheten separerar i mindre utsträckning undrar jag vari det dåliga för barnet är? Att de växer upp i en mer jämställd värld där små flickor inte kommer diskrimineras pga att arbetsgivare tar för givet att de kommer vara hemma med barn i minst ett år? Att de växer upp i en mer jämställd värld där små pojkar kommer ses som likvärdiga föräldrar den dag de blir pappor? Att de växer upp i en mer jämställd värld med högre kvinnolöner, färre separationer och mer jämlika föräldrar?

Att hela debatten har kommit att handla om bröstpumpar visar bara hur enkelspåriga och själviska människor är. Tänk ett varv till. Självklart ska vi ha en individualiserad föräldraförsäkring. Allt annat är förlegat och gammeldags. Bröstpump eller ej!

Hörrni, nu börjar det snart!

Åh, september. Välkommen! Tända ljus, rusk ute och tv-serier inne. Äntligen drar det igång igen. Äntligen får vi veta vad som händer med Chuck och Blair, hur det går för Alex, ska Meredith berätta för Derek? Vem blir egentligen America's Next Top Model, vilket par bråkar hela tiden i the Amazing Race och hur ska det gå för Jax och hans lilla barn?

Nu så. Snart. Hurra!

Sons of Anarchy - 7 september
America's Next Top Model - 8 september
Gossip Girl - 13 september
How I met your mother - 20 september
Glee - 21 september
Cougar Town - 22 september
Grey's Anatomy - 23 september
The Office - 23 september
The big bang theory - 23 september
The Amazing Race - 26 september
Desperate Housewives - 26 september
Modern Family - oktober

Enda sorgliga är att True Blood lämnar oss. Men vilken säsong det har varit. Blod och sex om vartannat. Galningar. Snyggingar. Eric! Åh så bra.

Jag får trösta mig med de andra serierna. De är inte fy skam de heller.

15% kan tänka sig att rösta på Feministiskt Initiativ. Nog ska jag vara en av dem?

I dagens DN beskriver Gudrun Schyman från fi en Sifo-undersökning som visar att av 1000 tillfrågade personer kan så många som 15% tänka sig att rösta på Feministiskt Initiativ i riksdagsvalet. Eller som Gudrun Schyman själv uttrycker det: "De som på valdagen taktikröstar för en rödgrön seger – men som egentligen vill se oss i riksdagen – fullföljer en klassisk tradition att låta höger-vänsterdimensionen gå före kvinnors rättigheter. På det sättet placeras kravet på rättvisa för halva befolkningen än en gång i väntrummet."


Jag har velat när det gäller det här valet. Jag har undrat om en röst på fi indirekt blir en röst på alliansen. Jag har varit osäker. Men nu är det valspurt och lik förbannat hörs inte ett enda ord om jämställdhet från någon sida. Istället handlar det om sänkta pensionärsskatter (!), maxtaxa på förskola (?!) och andra små frågor. Föräldraförsäkringens utformande har lämnats åt sitt öde. Jämställdhet är helt enkelt ingen prioriterad valfråga. Förutom för Feministiskt Initiativ.

Jag är inte intresserad av två stora block. Jag är inte sosse och jag är rätt så besviken på de rödgrönas manifest. Jag vill för allt i världen inte att alliansen ska vinna, men nu tänker jag tamefan släppa sargen och komma in i matchen.

Jag hoppas att alla andra opinionsmätningar är fel. Jag hoppas att sd inte har en chans, att kd åker ut, att alliansen inte vinner och att fi kommer in i riksdagen. Men om det inte blir så - om alliansen vinner, kd stannar kvar, sd kommer in men fi bara får någon procent, då vet jag i alla fall att min röst inte var bortkastad. För jag röstade som jag ville. Det är värt mycket!

När har man sonat sitt brott?

En utvecklingschef i Lindesbergs kommun har fått ta "timeout" efter att det har framkommit att han på 80-talet mördade sin sambo och tillika sin sons moder. Det visste ingen på hans nuvarande jobb om, men efter att han hade blivit outad på nätet blev det krismöte och de bestämde sig för att han inte kunde jobba kvar längre.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela rent teoretiskt. Å ena sidan så tycker jag att man självklart ska kunna sona sitt brott och sedan få leva sitt liv i lugn och ro. Å andra sidan får jag en så dålig smak i munnen över att ännu en man som mördat en kvinna ska få fortsätta sitt liv som vanligt och bli en mycket respekterad chef. Det var ju bara ännu en kvinna som dog till följd av våld i relationen.

Det som gör mig upprörd i det här specifika fallet är dock hans beskrivning av det hela. För bakgrundsinfo så hade de ett stormigt förhållande, många har vittnat om att han slog henne och till sist så dränkte han henne i ett badkar, sen gömde han kroppen på sina föräldrars gård (vilket fick hans mamma att ta livet av sig) och låtsades som att hon hade försvunnit. Hur han beskriver det idag?

"– Jag har gjort ett enda missgrepp i livet och det känns för jäkligt att det hänger kvar så här långt efteråt"

 och

 "– Det var den kvinna som jag älskade, det får man heller inte glömma. Det var en fruktansvärd situation. Det rycktes bort två viktiga kvinnor med bara ett dygns mellanrum" (min fetstil) 

"Det var en hemsk natt som slutade med att hon var död."

I sakfrågan som sådan tycker jag att jodå, man ska kunna leva ett normalt liv efter ett mord. Man ska slippa häxjakt när det kommer fram. Men samtidigt så blir jag illa till mods när en man inte fullt ut kan erkänna att han har mördat sin sambo.

Det var inte ett "missgrepp", det var ett mord. Hon "rycktes" inte bort, hon dödades av honom. Natten slutade inte med att hon "var död", natten slutade med att han hade dödat henne. Det må verka som bara semantik, men det säger en hel del om hur han ser på sin roll i det hela. Det är värre än att han har fått sparken.

Mina diamantskor är för trånga.

Tröttheten håller i sig idag. Förkylningen håller ett fast grepp och egentligen vill jag bara krypa ner under täcket och sova och läsa hela dagen. Men det går inte för sig, ty vi har fått gratisbiljetter till Kolmården just idag. Och sånt säger man ju inte nej till, särskilt inte när barnen behöver kompenseras för den uteblivna Kroatienresan.

Så. Kolmården it is. Vilket lyxproblem egentligen, att klaga på en gratis rolig familjeaktivitet. Imorgon ska vi ha barnkalas, men det får man väl ändå klaga på utan att det är märkligt?

En allmän fråga.

Visst är det så att det är den faktiska åldern på skådespelaren man går efter? Inte åldern han ska föreställa i filmen/serien?

Eller för att förtydliga: eftersom Jason Dohring som spelade Logan Echolls var 22-25 år när serien gjordes, så är det inte alls creepy att youtuba honom, inte förrän jag är långt över 40. Visst?

Åh denna trötthet.

Idag skulle jag ha pluggat. Jag skulle också ha städat hela huset inför barnkalaset på söndag. Istället har jag sovit och slösurfat och inte gjort en enda vettig sak. Nu sitter jag här och är precis lika trött ändå, och förstår faktiskt inte hur jag ska klara av att åka till universitetet och köpa en bok, eller handla mat inför kvällen. Det känns mig övermäktigt. Bara att ta på mig kläderna känns som ett alldeles för stort projekt. Lunchen jag skulle behöva äta orkar jag inte laga. Jag orkar bara sitta här och vara trött och hungrig.

Inte min mest effektiva dag idag, känner jag.

Hur tänkte de där?

När jag surfade runt för att hitta något att se på tv ikväll såg jag att tv-dramatiseringen av Elizabeth Georges böcker om Lynley och Havers sänds ikväll på någon bortglömd liten kanal. När de castade Havers till den här serien måste de ju ha varit fulla. Har ni läst böckerna? Varje gång beskriver de i alla fall Havers som tjock, ful, klumpig, dåligt klädd och med ett hyfs som är ungefär lika polerat. Så man tänker väl ungefär ett utseende som Babben Larsson. (No offense Babben!)

Men så till skådisen som de tydligen tyckte passade perfekt in på "ful, tjock, klumpig". I present, Sharon Small:

 Det kan ju inte bara vara jag som inte riktigt tycker att det stämmer?

Vilken är den värsta castingen ni kan komma på?

Att välja sida.

Jag kan välja att vara lite gnällig och klaga på att texten vi skulle ha läst tills idag inte fanns angiven som obligatorisk litteratur från början, och vi fick således veta om den i tisdags. Därtill fanns den inte som kursref-ex på bibblan, och var därför omöjlig att få tag på.

Men jag vet inte. Det gick ju bra ändå, att prata utan att ha en aning om vad jag pratar om är lite av min specialitet. Och nu doftar det av kakor i köket, ungarna är på bra humör och imorgon har jag en inplanerad sovmorgon som väntar på mig. Jag väljer alltså att inte gnälla, inte den här gången.

Men tja... lite grinig är jag allt på organisationen av den här kursen. Men förhoppningsvis bättrar den på sig framöver.

/The new, optimistic, me.

Så mycket för föräldravänligt universitet.

I tisdags började min kurs. Allt verkade väl helt ok, förutom att läraren vi har första delkursen strödde sig med "självklarheter" som "man kan ju inte börja en mening med 'och'" eller "man kan ju inte säga 'han är äldre än mig'".

Men sen så var det den där lilla detaljen jag hade missat: alla tillfällen är obligatoriska på delkurs 1 och 2. Eller för att använda lärarens ord: "är man borta mer än två gånger är det ju väldigt svårt att få godkänt". Jahapp, tänkte jag och försökte låta bli att måla fan på väggen, eftersom jag tänkte att det ju måste gälla sånt där slentrianskolk. Men tji fick jag. Eller för att citera vår konversation:

- Jo, jag tänkte det där med att du sa att om man är borta mer än två gånger så kan man inte få godkänt?
- Ja?
- Jo, jag har ju liksom småbarn och om en av dem blir sjuk så är ju det två tillfällen, bara sådär. Och att bara en ska bli sjuk bara en gång under de kommande fem veckorna känns rätt otroligt. Så hur gör jag då?
- Ja, det är ju tråkigt, men inte mitt problem. Det är inte en distanskurs.
- Jaha.

Vad kul det känns att man på Örebro Universitet vill få in småbarnsföräldrar i studielivet. För visst, i teorin har jag en partner som också kan vabba. Men i praktiken är han nyanställd på provanställning och behöver verkligen verkligen göra ett gott intryck. Och i teorin har jag en mamma som bor i staden, men i praktiken jobbar hon i Eskilstuna och har inte precis ett löpande band-jobb som det går att vabba ifrån hur som helst.

Så nu börjar hösten med en stor mängd handsprit och ett gäng svordomar åt alla möjliga håll. Samt tumhållning. En jävla massa tumhållning.