Dagens insikt.

Det finns tydligen människor som aldrig läser om böcker. De resonerar som så att har man läst den så har man läst den och varför skulle man göra det igen?

Jag är en sån som läser om böcker, ideligen. Det är ju som att äta en favoriträtt; man vet att det är bra men man kommer inte ihåg exakt hur bra. Sen visst, vissa böcker har jag läst så ofta att jag kan dem utantill (Lilla huset på prärien-serien typ) och andra har jag läst igen bara på grund av brist på nya böcker. Men som princip: varför skulle man inte läsa om? 

Jag har förvisso en bok som jag inte vågar läsa om. Den var så vacker när jag läste den, det var mer än en bok, det var en läsupplevelse. För att vara klyschig. Och jag som egentligen inte gillar poetiskt språk och finstämdhet vågar inte läsa om den av risk för att bli besviken. "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson.. Ja men ni hör ju på titeln att den är poetisk och fin. Inte min stil alls. Ändå - vågar inte läsa om den ens.

Nu funderar jag på att ägna de dagar jag går på övertid åt att läsa om min samling Lottaböcker. Det tar ungefär 30 minuter att läsa en bok, perfekt! När samlingen är utläst återigen så kanske ungen är redo att komma ut. Man kan ju alltid hoppas.

Apropå lätt förståndshandikappad.

Vi har inget kakel kvar i vårt kök. Det är sånt man kan ägna sig åt nämligen om man är trött på att gå och vänta på att föda barn: knacka kakel, spackla och slipa och måla gipsvägg.

Nu kan jag ju känna att ifall någon vill kasta hit ett pris för att inte vara den vassaste kniven i lådan så kan jag acceptera det utan invändningar. Det finns liksom lite begränsningar för vad en ytterst höggravid kropp klarar av. Vilket ju de flesta kan räkna ut med en lilltå. Å andra sidan har matte aldrig varit min starka sida; tydligen inte konsekvensanalys heller.

Hur fult kök hade man förresten innan om det är snyggare med rå gipsvägg än med hyllor och kakel? 

Men för att vara lite positiv...

... så var det ju kul att Eric Saade vann igår. Eller, håller ni inte med? Han var vår favorit här hemma. Dagisbarnen älskade honom för att det var manboy, och jag hejade på honom för att han var den enda som kunde slå äckel-Danny.

Idol-Danny som förresten i någon artikel häromdagen sa att "mina fans skäms inte för att de gillar mig". Man bara, näe för de är ju lätt förståndshandikappade och förstår inte hur pinsamt det är att gilla en idolprodukt med blekt hår och noll talang. Det är inget att skryta om Idol-Danny (man måste kalla honom för Idol-Danny, för han blir sur då. Han vill stå på egna ben. Ha ha ha.)!

Men i alla fall då. Eric Saade was popular här hemma. Särskilt hos treåringen.

Denna dagen, misär.

- Mamma, varför äter du pizza till lunch?
- För att jag försöker få ut något positivt av den här dagen.
- Är du sur?
- Ja.
- Varför då?
- För att er lillebror eller lillasyster inte vill komma ut.
- Jaha.
- Japp.

Och så har vi satt standarden för idag. Pizza till frukost, jag funderar på lördagsgodisrester till mellanmål och datorspel för barnen hela långa dagen tills den här dagen äntligen är över och vardagen rullar på igen. På övertid.

"Du har 0 dagar till beräknad förlossning". My ass!

Nope, inte idag heller.

Fördelar med att inte föda barn inom utsatt tid*:

1. Man har ett intakt underliv längre. Förmågan att sitta ska inte förringas.

2. Man vet var man har barnet. Och det kräks inte.

3. Huset blir väldigt rent.

4. Man hinner se både melodifestivalen och Downton Abbey.

5. Man får några dagar till på sig att gravidäta innan man ska banta bort de kilon som nämnda gravidätande har gett en.

6. Förslag?


*(Ok då, tekniskt sett har jag beräknad födsel först imorgon. Men det är noll känningar här. Jag har storstädat hela huset och fick knappt en sammandragning, så förlossning - I think not. Och enligt statistiken föder enbart 3% på sin beräknade dag. Och jag brukar inte ha statistiken med mig. Så i praktiken är jag redan på övertid och tänker vara bitter som fan helgen ut.)

"Mamma, jag har jätteont i örat!"

Gud.

Orkar inte.

Lediga fredagar

Att ha barnen hemma från förskolan på fredagar lät som en bra idé tidigare i vintras. Liksom lite sådär mysigt och gosigt. I verkligheten så blir man tydligen bara tröttare och grinigare ju gravidare man blir, och en hel dag med två barn som vill underhållas är inte längre varken gosigt eller mysigt. Bara... skrämmande.

Klockan är inte ens elva och vi har redan hunnit med tevetittande, datorspelande, på- och avklädning och bad. Som tur är har vi ingen lunch hemma, vilket gör att jag med gott samvete kan dra med dem till Max och mata dem med transfetter och smittsamma lekland. Sen är väl klockan typ ett och det är ändå en ocean av tid kvar tills helgen börjar.

Men hey! Det är ju kvantitetstid, inte kvalitetstid som räknas. Säger di.

Hollywood style

Jag tror inte att de rika och framgångsrika i Hollywood väljer att snittas några veckor i förväg för att de inte vill att deras kroppar ska bli förstörda. Kroppen förstörs ju så fort man har kissat på en sticka, det vet ju de flesta som har varit gravida.

Nej, jag tror att de väljer att betala sina läkare att snitta fram ungarna för tidigt för att de har alldeles för mycket självrespekt samt pengar för att behöva finna sig i att en dag tänka tanken "Jag tar på mig mjukisbyxorna nästa gång jag går på toaletten, så slipper jag lyfta benen så många gånger."

/osmidig_84

Ont, det gör ont.

Som "jag kan föda när som helst"-havande går man och längtar efter smärta. Verkligen längtar. Varje kväll när jag lägger mig tänker jag "kanske får jag ont i natt"? Varje morgon när jag vaknar undrar jag ifall idag är dagen då smärtan äntligen kommer. Det är ett lite sjukt beteende, jag medger det. Men så fort smärtan kommer så är man tillbaka till normal igen och undrar vad fan man skulle ha ont för.

Men nu är jag mitt inne i det sjuka beteendet. Det är tur att jag vaknar fem gånger per natt för att gå på toaletten, så att jag verkligen har tid att känna efter. Gör det inte lite ont? Kommer det ingen smärta snart?

Och så när jag vaknade i morse; äntligen! Jag har ont! Jätteont till och med. Vad bra!

Synd bara att det var i bihålorna.


(Man kan ju tycka att det är märkligt av mig att hänga ut min kropp och dess funktioner såhär på internet, där alla kan läsa. Både kända (typ... Markoolio?) och okända. Men så fungerar vi i bloggenerationen. Vissa går till och med så långt att de beskriver kroppsutsöndringar och kroppsvätskor för hela internet. Så långt tycker jag inte att man ska gå, jag tycker att man ändå borde känna de man delar såna detaljer med. Eller, åtminstone ha träffat. Så om ni ursäktar mig tänker jag gå och fråga snubbarna som installerar vår nya värmepump ifall de tror att min slempropp har gått.)

Det är ju viktigt med regler, har man hört.

Vi har alltid haft som uppfostringsfilosofi att det inte behövs så många regler. Man får inte skada varandra eller vara elak mot varandra eller förstöra andras saker och sådär, men vi har liksom försökt undvika långa regeltavlor och tänkt att det mesta löser sig ju av sig självt.

Idag hade Noa fått rita och berätta om vilka regler vi har hemma. Tydligen har vi två regler:

1. Man hänger tvätten inomhus. För hos oss regnar det tydligen alltid, så den går inte att hänga ute.

2. Man får inte tappa tunga saker på varandra.

Jag vet inte, måste man kommentera sånt vidare? Jag tycker att det är rätt sunda regler, trots allt. Även om jag också är lite missnöjd med regnet.