Smutsigt hår. Fula shorts. Kladdigt smink.
Försöker väga upp det med djup urringning och bebis på höften. Bebisar är ju lätt bästa accessoaren. Och ja, jag vet att man ska uttala det aksesoar, men det går ju inte. Assesoar ftw!
onsdag 8 juni 2011
Dagens outfit
Smutsigt hår. Fula shorts. Kladdigt smink.
Försöker väga upp det med djup urringning och bebis på höften. Bebisar är ju lätt bästa accessoaren. Och ja, jag vet att man ska uttala det aksesoar, men det går ju inte. Assesoar ftw!
tisdag 7 juni 2011
Helt normalt.
Emmys förskollärare ba: "Jag läser ju i din blogg att du tycker att du är socialt inkompetent, men det märks ju inte alls."
Nej, för det är ju helt normalt att hoppa runt och skrika av glädje "Jag har blivit bjuden på en fest. JAG! De har bjudit mig! Hurra! Jag får komma!" när man får en festinbjudan.
Så gör väl alla?
Nej, för det är ju helt normalt att hoppa runt och skrika av glädje "Jag har blivit bjuden på en fest. JAG! De har bjudit mig! Hurra! Jag får komma!" när man får en festinbjudan.
Så gör väl alla?
Flämt!
30 grader i skuggan, på norrsidan. 30 grader! Det är ju inte klokt. Majken och jag svettas som kungen inför en aftonbladetreporter, och håller oss inomhus.
Här har vi ac (eller en luftvärmepump som blåser kall luft) och Buffy s7. Det är vi mycket nöjda med.
Alltså, 30 grader. Det är väl ändå lite väl, eller vad?
Här har vi ac (eller en luftvärmepump som blåser kall luft) och Buffy s7. Det är vi mycket nöjda med.
Alltså, 30 grader. Det är väl ändå lite väl, eller vad?
måndag 6 juni 2011
I know I'm not stupid, and I know I'm not blonde...
Hörrni, det här med hårfärg alltså. Jag är så osäker på hur jag ska göra. Utväxten är på några centimeter och behöver verkligen färgas om det inte vore för att jag börjar fundera på att byta. För alltså, även om jag aldrig någonsin varit så nöjd med en hårfärg som med denna superblonda, så är det mycket jobb.
Det är blekning i omgångar, det är silverschampo, det är inpackningar för att inte håret ska gå av. Och det gör det i princip ändå. Mitt hår är så slitet efter två år av intensiva blekningar att det är svårt att borsta ut. Dessutom börjar jag känna mig lite sådär smånojig över alla kemikalier jag lär få i mig.
Men det är ju som sagt snyggt. Och vad är alternativet? Att låta håret växa ut och se vilken min egentliga hårfärg är? Den jag inte sett sen jag var 12 år? Jag gissar på en härlig musgrå mörkblond färg, det låter ju inte så jävla hett.
Jag är väldigt ambivalent som sagt. Men måste bestämma mig snart, för om jag ska gå omkring med en helvetisk utväxt så ska det i alla fall vara ett medvetet val.
Så hjälp mig, snälla ni. Vad ska jag göra?
Det är blekning i omgångar, det är silverschampo, det är inpackningar för att inte håret ska gå av. Och det gör det i princip ändå. Mitt hår är så slitet efter två år av intensiva blekningar att det är svårt att borsta ut. Dessutom börjar jag känna mig lite sådär smånojig över alla kemikalier jag lär få i mig.
Men det är ju som sagt snyggt. Och vad är alternativet? Att låta håret växa ut och se vilken min egentliga hårfärg är? Den jag inte sett sen jag var 12 år? Jag gissar på en härlig musgrå mörkblond färg, det låter ju inte så jävla hett.
Jag är väldigt ambivalent som sagt. Men måste bestämma mig snart, för om jag ska gå omkring med en helvetisk utväxt så ska det i alla fall vara ett medvetet val.
Så hjälp mig, snälla ni. Vad ska jag göra?
söndag 5 juni 2011
Hej igen.
Det har varit lite tomt på blogginlägg här, men herregud, det har ju varit långhelg! Det innebär ju enorma mängder trädgårdsarbete och myyys deluxe. Detta jävla mys alltså. Igår när det var så underbart väder svämmade hela min facebook över av mina vänners uppdateringar om vilken underbar dag de hade. De åt solvarma jordgubbar, köpte skor, drack champagne, badade, solade, umgicks...
Själv var jag på avfallsverket och sorterade skräp.
På kvällen fick vi dock också till lite idyll, med grillad lax, rosévin och kubbspel i solnedgången. Så idylliskt var det att jag var "tvungen" att ta fram kameran för att föreviga det hela. När jag ändå stod där med kameran i handen så bestämde jag mig för att det vore "kul" att ta kort på de träd som blivit helt massakrerade av häggspinnmalen, våra så kallade spökträd. Eller visst, de är inte våra. Det ena står vid tomtgränsen och är kommunens, och det andra står i grannens kohagen. Men anyhow, jag tog kort på spökträden.
Det första kortet blev inte så illa, man verkligen ser hur hela trädet är täckt av väv:
Det andra däremot. Inte för att kortet i sig är vidrigt, men det som jag tog kort på. Jävla systemkamera med zoom-möjligheter. Jag vill inte veta att det här står precis vid vår tomtgräns:
Man bara: Åh vad trevligt! En miljard äckliga larver innanför väven på hela träden. Myyyys!
Själv var jag på avfallsverket och sorterade skräp.
På kvällen fick vi dock också till lite idyll, med grillad lax, rosévin och kubbspel i solnedgången. Så idylliskt var det att jag var "tvungen" att ta fram kameran för att föreviga det hela. När jag ändå stod där med kameran i handen så bestämde jag mig för att det vore "kul" att ta kort på de träd som blivit helt massakrerade av häggspinnmalen, våra så kallade spökträd. Eller visst, de är inte våra. Det ena står vid tomtgränsen och är kommunens, och det andra står i grannens kohagen. Men anyhow, jag tog kort på spökträden.
Det första kortet blev inte så illa, man verkligen ser hur hela trädet är täckt av väv:
Det andra däremot. Inte för att kortet i sig är vidrigt, men det som jag tog kort på. Jävla systemkamera med zoom-möjligheter. Jag vill inte veta att det här står precis vid vår tomtgräns:
Man bara: Åh vad trevligt! En miljard äckliga larver innanför väven på hela träden. Myyyys!
fredag 3 juni 2011
Alla har vi våra nöjen
Vi firar bröllopsdag. Vi har ätit tapas och pussats och haft barnvakt.
De senaste fyrtio minuterna har vi kört runt i fina villaområden och dreglat över hus. Nu ska vi till ett område med nybyggda hus och skratta åt att de inte har några tomter.
Alla har vi våra sätt att fira bröllopsdag på.
De senaste fyrtio minuterna har vi kört runt i fina villaområden och dreglat över hus. Nu ska vi till ett område med nybyggda hus och skratta åt att de inte har några tomter.
Alla har vi våra sätt att fira bröllopsdag på.
torsdag 2 juni 2011
Men ärligt talat, skit på er.
Herregud. Jag trodde väl ändå att de där fanatiska "supermorsorna" (enligt dem själva) bara fanns på Familjeliv. Jag var så naiv att jag inte fattade att de finns på hela Internet.
Amanda Schulman bloggade om det dåliga samvetet hon har som mamma, och föreslog att vi mammor skulle skita i att ha dåligt samvete någon dag ibland. Fine. So far so good. Men sen läste jag kommentarerna och blev så himla trött. Vad är det för FEL på folk? På riktigt? Ett axplock, gott folk:
"Jag har nästan aldrig dåligt samvete… har 2 barn som jag är hemma emd på heltid! Finns gott med tid i livet att arbeta…."
"har samhället nånsin varit uppbyggt utifrån barnets bästa vuxna är egoister hur kan man välja karriären före sitt eget barn"
"Nej, jag tycker synd om all föräldrar som vill vara hemma med sina underbara barn men inte kan eller och inte har råd. Och jag tycker synd om alla barn som har föräldrar som väljer att hellre jobba när de har råd att vara hemma med dom. Småbarns tiden är så kort och den ska man verkligen ta vara på.Vem är det du inte skulle vara en bra förebild till om du va hemma med ditt barn? Ditt barn? Fattar inte alls hur du tänker där,,,,,hmmmm. Du måste väl erkänna att Charlie skulle ha det bättre med dig, än med 15 ungar på två fröknar."
"Hejsan, Jag har inte daligt samvete sa ofta, mest bara vid PMS;) Jag har valt att vara hemma med mina tre barn de sensate 10 aren och jag vet att det har gett dem en mycket stabil uppvaxt."
" vi prioriterar att ha tid med vårt barn istället för att ha en massa pengar, det rör sig bara om några få år i våra liv. och det är det definitivt värt, jag har nästan aldrig dåligt samvete när jag roar mig. men om jag får dåligt samvete tänker jag igenom vad jag har dåligt samvete över och ibland inser jag att mitt samvete är något jag bör lyssna på för att det försöker tala om något för mig."
Och så vidare, och så vidare.
Om man som kvinna väljer att jobba så väljer man bort sina barn, enligt dessa människor. Förskolor (som de konsekvent kallar för dagis, och det är ju inte en slump om vi säger så) är av ondo och de människor som arbetar där är direkt skadliga för dina små guldklimpar. Mamma vet alltid bäst, mamma är alltid bäst och fy skäms på dig om ditt kall i livet inte är att stå och koka potatispuréer eller leka teparty i sandlådan. Pappan? Ja, han är en bifigur, som mest.
Det här kanske kommer som en chock, men nej - vi skaffar inte barn för att vara med dem. Jag är ledsen, men det är liksom inte så vi är byggda. Vi skaffar barn för att vår art ska överleva. Vi skaffar barn för att de flesta av oss har en inbyggd vilja att göra det. Inte för att vi vill ha någon att hänga med när vår karriär går i stöpet, eller vårt liv känns tomt. Det är inte så det fungerar. Fråga någon som har barn/ska få barn: "Varför vill du ha barn?" och jag garanterar att det är jävligt få som svarar "för att ha någon att vara med". De flesta kan inte ens svara. Vi bara vill det. Vi vill ha barn, men det finns ju inga rationella argument till varför. Vi vet ju nämligen inte innan hur härligt och underbart och kärleksfullt det är. Vi bara vill ändå.
Sedan är de himla trevliga att vara med, kidsen. De är underbara och vi älskar dem och vi tycker om att vara med dem. Vissa tycker att det är så trevligt att de inte vill göra något annat. Vissa tycker att det är trevligt, men vill också jobba. Det är lite olika det där. Men den som tror att vi skaffar barnen för att umgås med dem är ute på hal is. Eller bara jävligt okunnig.
Med det i åtanke så är det märkligt att så många har mage att sätta sig på sina höga hästar och klaga på de som väljer att inte viga sina liv åt sina barn. Personligen tror jag inte ens att det är bra eller sunt att bli Mamma På Heltid, men om andra vill göra det - fine. Jag kunde inte bry mig mindre, om det inte vore så att dessa Mammor På Heltid ofta lägger sig i andras val. Och ofta gör de det med en sån himla märkliga argument.
Enligt dessa kvinnor så är man onaturlig som jobbar. Det är inte så det "var tänkt från början". Man bara näe, det har ni ju rätt i. På grottfolkens tid (Alltid dessa grottfolk! De var ju inte precis ett under av civilisation, varför ska de få vara någon slags måttstock på hur vi ska bete oss?) satt mammorna runt lägerelden i kör och sjöng babysånger med sina bebisar. Sedan gick de och satte sig på en klippa med lite torkade bär och nötter och tittade på när männen jagade. Den tidens babybio helt enkelt. Så var det nog. Att mammor har jobbat i någon form sedan tidernas begynnelse, med ett kort avbrott för den nu idealiserade tiden på 50-talet och däromkring, det spelar mindre roll. För de här människorna är inte pålästa. De vet egentligen inte. De bara tycker. Och oj, så de tycker!
Vidare så struntar alla som inte är hemmamammor i sina barn. Särskilt om de sätter sina barn på förskola innan barnen är tre år. Det är nästan dödsstraff på det. För då skadas anknyyytningen (jag vet inget ord som missbrukas så ofta som "anknytning") och det är på grund av den tidiga dagisstarten som vi har ungdomar som skär sig idag. Det är för att barnen fick leka med andra barn och gå på utflykter till lekparker som unga människor tar livet av sig. Det är på grund av samlingarna med fruktstund som ätstörningar är så utbrett. Und so weiter.
Och till sist så saknas alla nyanser. Om barn börjar förskolan när de är 1.5 år så är det självklart till en grupp på 20 barn, 1 fröken och så går barnet så klart minst 50 timmar i veckan. Att det i själva verket är typ tre barn kvar efter klockan fyra på nästan alla förskolor jag har besökt, det räknas inte. Alla som inte väljer att vara hemma med sina barn är såna som snittar ut ungen en månad för tidigt för att inte gå upp i vikt, lämnar dem på daaagis på ettårsdagen och som sedan knappt träffar sina barn förrän ungen tar studenten.
För om man inte är villig att ge upp sitt liv för att viga det åt sina barn, då vet ju alla hurdan man är. En ofullkomlig mamma. En mamma som förtjänar sitt dåliga samvete. Hur kan man ens vilja göra något annat än gunga barn i lekparker eller sköta hushåll? Hur kan någon vilja göra något annat än Umgås Med Sina Barn? Varför skaffade man då barn?
Tjaa du. Jag skaffade mina barn för att uppfostra dem till vettiga människor som ska väga upp för alla de idioter som finns här i världen. Är det en tillräckligt bra anledning?
Amanda Schulman bloggade om det dåliga samvetet hon har som mamma, och föreslog att vi mammor skulle skita i att ha dåligt samvete någon dag ibland. Fine. So far so good. Men sen läste jag kommentarerna och blev så himla trött. Vad är det för FEL på folk? På riktigt? Ett axplock, gott folk:
"Jag har nästan aldrig dåligt samvete… har 2 barn som jag är hemma emd på heltid! Finns gott med tid i livet att arbeta…."
"har samhället nånsin varit uppbyggt utifrån barnets bästa vuxna är egoister hur kan man välja karriären före sitt eget barn"
"Nej, jag tycker synd om all föräldrar som vill vara hemma med sina underbara barn men inte kan eller och inte har råd. Och jag tycker synd om alla barn som har föräldrar som väljer att hellre jobba när de har råd att vara hemma med dom. Småbarns tiden är så kort och den ska man verkligen ta vara på.Vem är det du inte skulle vara en bra förebild till om du va hemma med ditt barn? Ditt barn? Fattar inte alls hur du tänker där,,,,,hmmmm. Du måste väl erkänna att Charlie skulle ha det bättre med dig, än med 15 ungar på två fröknar."
"Hejsan, Jag har inte daligt samvete sa ofta, mest bara vid PMS;) Jag har valt att vara hemma med mina tre barn de sensate 10 aren och jag vet att det har gett dem en mycket stabil uppvaxt."
" vi prioriterar att ha tid med vårt barn istället för att ha en massa pengar, det rör sig bara om några få år i våra liv. och det är det definitivt värt, jag har nästan aldrig dåligt samvete när jag roar mig. men om jag får dåligt samvete tänker jag igenom vad jag har dåligt samvete över och ibland inser jag att mitt samvete är något jag bör lyssna på för att det försöker tala om något för mig."
Och så vidare, och så vidare.
Om man som kvinna väljer att jobba så väljer man bort sina barn, enligt dessa människor. Förskolor (som de konsekvent kallar för dagis, och det är ju inte en slump om vi säger så) är av ondo och de människor som arbetar där är direkt skadliga för dina små guldklimpar. Mamma vet alltid bäst, mamma är alltid bäst och fy skäms på dig om ditt kall i livet inte är att stå och koka potatispuréer eller leka teparty i sandlådan. Pappan? Ja, han är en bifigur, som mest.
Det här kanske kommer som en chock, men nej - vi skaffar inte barn för att vara med dem. Jag är ledsen, men det är liksom inte så vi är byggda. Vi skaffar barn för att vår art ska överleva. Vi skaffar barn för att de flesta av oss har en inbyggd vilja att göra det. Inte för att vi vill ha någon att hänga med när vår karriär går i stöpet, eller vårt liv känns tomt. Det är inte så det fungerar. Fråga någon som har barn/ska få barn: "Varför vill du ha barn?" och jag garanterar att det är jävligt få som svarar "för att ha någon att vara med". De flesta kan inte ens svara. Vi bara vill det. Vi vill ha barn, men det finns ju inga rationella argument till varför. Vi vet ju nämligen inte innan hur härligt och underbart och kärleksfullt det är. Vi bara vill ändå.
Sedan är de himla trevliga att vara med, kidsen. De är underbara och vi älskar dem och vi tycker om att vara med dem. Vissa tycker att det är så trevligt att de inte vill göra något annat. Vissa tycker att det är trevligt, men vill också jobba. Det är lite olika det där. Men den som tror att vi skaffar barnen för att umgås med dem är ute på hal is. Eller bara jävligt okunnig.
Med det i åtanke så är det märkligt att så många har mage att sätta sig på sina höga hästar och klaga på de som väljer att inte viga sina liv åt sina barn. Personligen tror jag inte ens att det är bra eller sunt att bli Mamma På Heltid, men om andra vill göra det - fine. Jag kunde inte bry mig mindre, om det inte vore så att dessa Mammor På Heltid ofta lägger sig i andras val. Och ofta gör de det med en sån himla märkliga argument.
Enligt dessa kvinnor så är man onaturlig som jobbar. Det är inte så det "var tänkt från början". Man bara näe, det har ni ju rätt i. På grottfolkens tid (Alltid dessa grottfolk! De var ju inte precis ett under av civilisation, varför ska de få vara någon slags måttstock på hur vi ska bete oss?) satt mammorna runt lägerelden i kör och sjöng babysånger med sina bebisar. Sedan gick de och satte sig på en klippa med lite torkade bär och nötter och tittade på när männen jagade. Den tidens babybio helt enkelt. Så var det nog. Att mammor har jobbat i någon form sedan tidernas begynnelse, med ett kort avbrott för den nu idealiserade tiden på 50-talet och däromkring, det spelar mindre roll. För de här människorna är inte pålästa. De vet egentligen inte. De bara tycker. Och oj, så de tycker!
Vidare så struntar alla som inte är hemmamammor i sina barn. Särskilt om de sätter sina barn på förskola innan barnen är tre år. Det är nästan dödsstraff på det. För då skadas anknyyytningen (jag vet inget ord som missbrukas så ofta som "anknytning") och det är på grund av den tidiga dagisstarten som vi har ungdomar som skär sig idag. Det är för att barnen fick leka med andra barn och gå på utflykter till lekparker som unga människor tar livet av sig. Det är på grund av samlingarna med fruktstund som ätstörningar är så utbrett. Und so weiter.
Och till sist så saknas alla nyanser. Om barn börjar förskolan när de är 1.5 år så är det självklart till en grupp på 20 barn, 1 fröken och så går barnet så klart minst 50 timmar i veckan. Att det i själva verket är typ tre barn kvar efter klockan fyra på nästan alla förskolor jag har besökt, det räknas inte. Alla som inte väljer att vara hemma med sina barn är såna som snittar ut ungen en månad för tidigt för att inte gå upp i vikt, lämnar dem på daaagis på ettårsdagen och som sedan knappt träffar sina barn förrän ungen tar studenten.
För om man inte är villig att ge upp sitt liv för att viga det åt sina barn, då vet ju alla hurdan man är. En ofullkomlig mamma. En mamma som förtjänar sitt dåliga samvete. Hur kan man ens vilja göra något annat än gunga barn i lekparker eller sköta hushåll? Hur kan någon vilja göra något annat än Umgås Med Sina Barn? Varför skaffade man då barn?
Tjaa du. Jag skaffade mina barn för att uppfostra dem till vettiga människor som ska väga upp för alla de idioter som finns här i världen. Är det en tillräckligt bra anledning?
onsdag 1 juni 2011
Alltså.
Om man nu tänkt köpa en iPad till någon för att fira femårig bröllopsdag (yep, vi gifte oss unga) - är det inte lite taskigt om personen då själv köper en sån? Liksom, vad gör jag nu?
Jag lutar åt att det är tanken som räknas, och eftersom han fått det jag tänkt så slipper jag köpa någon present. Ja?
Jag lutar åt att det är tanken som räknas, och eftersom han fått det jag tänkt så slipper jag köpa någon present. Ja?
Hurra för Kalle!
Ni som har barn/har ett märkligt intresse för barnprogram har kanske sett barnprogrammet "Hurra för Kalle" någon gång? Det handlar om ett gäng djur som ska lösa mysterier i Sysselstad, där de bor.
Men jag fattar inte. Är de vuxna eller barn? De kör nämligen bil och moped och det talar ju för att de är vuxna. Men följande talar för att de är barn:
1) De bor hemma. Och typ bakar äppelpaj med sin mamma. Baka äppelpaj med sin mamma kan man ju göra även som vuxen, men behöva hennes hjälp med det? Nja, kanske inte va?
2) Alla deras intressen är väldigt barnsliga. Till exempel vattenlekar, snöbollskrig och barnfilmer på bio. Nu låter det förvisso som en rätt kul tillvaro, men de verkar inte särskilt intresserade av alkohol och sex. Att det är ett barnprogram har säkert inget med saken att göra.
3) De jobbar inte. Latmaskar! De går förvisso inte i skolan heller vad jag vet. De kanske går i en specialskola, för sådana som varken är vuxna eller barn? Där man bakar äppelpaj och går på bio hela dagarna?
4) De tar EVIGHETER på sig att lösa de enklaste mysterier. Mina ungar klarar det ju hur fort som helst, men Kalle och hans gäng är så tröga så tröga.
Antingen så är de barn med körkort, vilket är lite weird. Eller så är de vuxna som är gravt utvecklingsstörda. Och då blev ju genast titeln "Hurra för Kalle" lite annorlunda. Typ lite mer sarkastisk. Eller ironisk. Eller uppriktigt menad, men med väldigt låga krav. Snart kan vi se uppföljaren "Hurra för Kalle som kan borsta tänderna själv" eller "Hurra för Kalle som förstår att man sover på natten och är vaken på dagen!"
Jag vet inte. Det finns så många barnprogram som är märkliga. Don't get me started on Pifi, fipi och Rosemary eller vad fan de heter.
Men jag fattar inte. Är de vuxna eller barn? De kör nämligen bil och moped och det talar ju för att de är vuxna. Men följande talar för att de är barn:
1) De bor hemma. Och typ bakar äppelpaj med sin mamma. Baka äppelpaj med sin mamma kan man ju göra även som vuxen, men behöva hennes hjälp med det? Nja, kanske inte va?
2) Alla deras intressen är väldigt barnsliga. Till exempel vattenlekar, snöbollskrig och barnfilmer på bio. Nu låter det förvisso som en rätt kul tillvaro, men de verkar inte särskilt intresserade av alkohol och sex. Att det är ett barnprogram har säkert inget med saken att göra.
3) De jobbar inte. Latmaskar! De går förvisso inte i skolan heller vad jag vet. De kanske går i en specialskola, för sådana som varken är vuxna eller barn? Där man bakar äppelpaj och går på bio hela dagarna?
4) De tar EVIGHETER på sig att lösa de enklaste mysterier. Mina ungar klarar det ju hur fort som helst, men Kalle och hans gäng är så tröga så tröga.
Antingen så är de barn med körkort, vilket är lite weird. Eller så är de vuxna som är gravt utvecklingsstörda. Och då blev ju genast titeln "Hurra för Kalle" lite annorlunda. Typ lite mer sarkastisk. Eller ironisk. Eller uppriktigt menad, men med väldigt låga krav. Snart kan vi se uppföljaren "Hurra för Kalle som kan borsta tänderna själv" eller "Hurra för Kalle som förstår att man sover på natten och är vaken på dagen!"
Jag vet inte. Det finns så många barnprogram som är märkliga. Don't get me started on Pifi, fipi och Rosemary eller vad fan de heter.
De ska härdas.
Bebisar alltså. Himla korkade ändå. Sätter lite saliv i halsen och bara "jag dör, jag dör, jag får ingen luft, jag dör!". Så överlever de ju varje gång ändå. Och måste leva med att ha gjort bort sig, samt vetskapen om att ifall de håller på att kvävas på riktigt någon gång så har de ropat "vargen kommer" så många gånger att mamma bara kommer titta på och skratta ändå.
Stackare.
Stackare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)