Äpplet faller inte långt från trädet.

I måndags när vi åkte till gympan jag och Emmy så tittade hon ut genom bilfönstret och konstaterade att "det ser så himla mysigt ut i husen när de har tänt i fönstrena sådär". Eftersom det är en av mina favoritkänslor, tryggheten man känner när man ser upplysta hus i mörkret, höll jag så klart med. Sedan satt vi och pekade på hus som såg extra mysiga ut.

"Det ser nog mysigt ut hemma hos oss också, fast sen när man kommer in är det inte så mysigt för vi springer runt så mycket." Mmm... en idé kanske kunde vara att försöka satsa på myset lite mer då?

Detta mys. Det enda som håller mig uppe just nu är vetskapen om att jag kan tända ljus på kvällen, tända en brasa och längta till jul. Det enda som keeps me going (om än på en tredjedels fart) är tanken på att det snart är jul. Och sen kommer helvetesperioden nummer ett, januari till mars, och sen är det glatt att leva igen.

Och sen all skit som dyker upp? Vi har en pedofil som får sitta i morgon-tv och bre ut sig som småflickors underliv, vi har rasister i riksdagen och idioter som vägrar inse att de är rasister när bevisen fläks ut framför dem och vi har kvinnor som dör för att de inte får göra abort. Jag vill stoppa huvudet under täcket och inte behöva höra. Det går att hantera när det är ljust och glatt ute, inte när gatulyktorna behöver tändas redan klockan 12 på dagen för att det är så mörkt ute.

Ska göra knäck så fort det blir första advent. Det är något att se fram emot.

Min önskelista. Snälla läs. Snälla ge mig. Okej?

1. En solresa.
2. Alkohol i mängder.
3. Logan Echolls doppad i choklad, inslagen i staniolpapper och så klart naken.

Min kompis son ville följa mig på instagram. Jag nekade honom ca tjugosju gånger för att jag känner att det enda jag lägger upp där är olämpliga bilder. Eller inte bara, jag lägger upp lite bilder på mina barn också. Fast i bildtexten heter de typ "mongolid dvärg med drogproblem", så jag tror inte det är så lämpliga bilder ändå för barn.

Herregud, jag är så trött. Fikade med kompisar utan barn ikväll och de bara "man är ju trött efter man har varit barnvakt en helg, hur orkar du egentligen med tre barn?" och jag känner att eh, newsflash, jag gör ju inte det? Jag orkar verkligen inte just nu, hatar november och hatar att det ska med vantar och skit varje morgon.

Vill ni ha en allvarlig önskelista? Nej, det kanske ni inte vill men det får ni ändå. Här är saker jag skulle köpa pronto om jag hade pengar:

• Den micket micket fina soffa jag såg på blocket som nu självklart är såld. Lika bra det.
• Ett sideboard som kan stå under vår hylla i köket. Nu är det väldigt tomt och trist där. 
• Saker till att bygga om i huset så att ungarna kan få varsitt rum. Den lättnaden.
• Kläder.
• En säng som inte är så trasig att jag vaknar med fysisk smärta varje morgon.
• Jag skulle klippa mig också. Det är ingen sak, men vad fan. 
• Nya linser. Comes in handy, med tanke på att mina är sådär ett halvår gamla. Jag har alltså månadslinser. 
• Julklappar till barnen. 
• Nytt köksbord som inte är trasigt. 
• Ny tvättmaskin vars lucka inte är fastspikad temporärt. 
• Gigolo. Ska man ligga med dem? Är de motsvarigheten till hora? Jag vet inte. Jag orkar inte ligga med någon, men jag vill gärna ha någon som tar över mina uppgifter i hemmet, matar mig med choklad och masserar mig för noll i lön. Ska fan bli ett manligt geni som skriver och bara utnyttja människor och sen hyllas för att jag vågar berätta om det.

Nej men nu ska vi inte önska runt i ring längre. Det blev lite dålig stämning kanske? Mest av allt önskar jag mig så klart fred på jorden och friska barn. Man är ju en mönsterförälder som städar huset innan barnhämtning, tar med två kompisar till barnen hem och har middagen färdig med tända ljus på bordet när maken kommer hem. Obs! Jag var alltså allvarlig med det här sista. Sån superförälder är jag idag. 

Älskade små hus.

Jag tycker att det är rätt jobbigt att vi har köpt hus. För då går jag inte längre och väntar och längtar och drömmer om det där perfekta huset. Jag går inte på husvisningar och jag får inte pirr i magen så fort jag går in på hemnet.

Jag älskar hus. ÄLSKAR hus. När jag åker på en landsväg sitter jag alltid och spanar på husen. Tänker att de är fina, fula, har potential, har mördats av ägare med dålig smak, är vackra men ligger i typ Finspång, avundas ägare, avundas inte ägare och så vidare i all evinnerlighet.

Att titta på hus ger mig så himla mycket. Jag kanske borde ha blivit mäklare? Fått arbeta med att se hus och marknadsföra deras fördelar. Det kanske hade varit något?

Jag har några drömhus som faktiskt finns i verkliga livet. Ett ligger precis här intill och är ett drömhus mest för läget (helt enskild väg men ändå med grannar, paddock och hagar och stall), ett är så vanvettigt vackert att jag dånar (men ligger intill en stor väg) och ett, eller flera rättare sagt, är otroligt fina men så dyra att jag inte skulle få råd även om jag sålde min egen och mina barns njurar inklusive barnen de sitter i. Typ så.

Nu ska jag inte klaga för mycket. Vi har ju köpt ett hus, jag sitter inte och vantrivs i en lägenhet och längtar och väntar. Det är bara det att, tja, att leta hus var bland det bästa jag visste. Och nu gör vi det inte längre.

Blackout på coop.

När vi handlar mat försöker vi vara lite nyttiga, lite etiska och lite vego. I korta ordalag så har vi tre ord vi försöker tänka på när vi handlar mat:

Nyttigt
Hemlagat
Politiskt korrekt

Ja, alltså med politiskt korrekt så menar jag att vi helst inte köper ledsna grisar och sådär. Vi är förvisso inte helt konsekventa heller eftersom vi köper vanlig (färsk) kycklingfilé, men å andra sidan hatar jag fåglar så de kan gott ha det illa. Skojar bara. Eller?

Idag skulle jag in på coop precis innan hämtning från förskolan och stod där mitt i affären och fick psykbryt. Det enda, och då menar jag ENDA som flög genom mitt huvud när jag tänkte på vad vi skulle äta var "kattmat". Kattmat?

Så jag irrade omkring där och var nära att i förvirringen köpa fläskfilé späckad med fett. Fläskfile?! Äter nästan hellre kattmat. Sen slängde jag tillbaka den och irrade omkring lite till och när jag kom ut vågade jag knappt titta i påsen för att se vad jag köpt.

Va? Vad hände här? Chips på en måndag? Vad ska vi med en stor burk russin till? Hur tänkte jag där?

Till slut blev middagen alltså vegeschnitzel, pommes och sås. Eh ja. Pommesen är onyttiga och innehåller transfetter, såsen baserades på någon smaksatt crème fraiche och vegeschnitzeln är gjord på soja (aja baja) och tillverkaren är från Israel (aja baja deluxe) så det här med att försöka köpa vettig mat kändes ju som ett rätt misslyckat kapitel idag. Varken nyttigt, hemlagat eller politiskt korrekt.

Å andra sidan köpte jag inte en mobbad liten muslimhatande fetknoppsgris från Danmark för 49.90 kr/kg, jag får väl nöja mig med det.

Säger upp mig från föräldraskapet.

Jag har nyss lämnat in en artikel till Föräldrar&Barn, en artikel som handlar om att skriva offentligt om sina barn. En ledtråd: typ alla jag pratat med är emot det. Så därför tänker jag föregå med gott exempel och inte skriva att mina ungar är små jävla monster idag som gör allt för att göra mig galen. Självklart är de små änglar som aldrig någonsin ger mig rynkor eller grå hår.

Helt utan anledning har jag alltså lust att säga upp föräldraskapet idag. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill flytta hemifrån och vara en 28-åring som precis börjat plugga, är singel och fri och BARNLÖS. Just ikväll känns det så lockande att jag nästan gråter vid tanken på det.

Detta jäkla novembergråa mörker tar knäcken på mig och oss. På mig framförallt. Jag tänkte just "jävla mongo" om mitt barn som var helt oresonligt. Jag vill inte. Jag är så jävla trött. Särskilt när det är allt sånt som bara måste göras. Och det är så mycket jobbigt som jag inte kan eller vill skriva om här oavsett vad experter säger eller tycker, men det sliter.

Det bästa för folkhälsan vore betalda nannies till alla föräldrar, ledigt från jobbet och gratis hämtmat under hela november. Bara stanna i sängen, se på film och slappa.

Så himla himla trött på att vara förälder just ikväll.

Skogen och jag.

Ibland, när jag behöver styrka, så går jag ut i skogen och kramar ett träd eller lägger kinden mot en sten och så känner jag deras lugn i mig och nä, jag skojar bara så klart. Ha ha ha, gud vad jag är rolig.

Men ibland när jag vill plocka svamp eller leta mossa till julpynt eller vill ha något fint ris av något slag så tar jag mig med något barn och ger mig ut i skogen och varje gång inser jag hur ytterst onaturligt det är för mig. Det är inte det att jag vantrivs i skogen, jag känner mig bara så vilse. I bildlig bemärkelse.

Idag skulle vi samla tallkottar och jag körde runt lite planlöst, svängde in på en väg och drog med mig Emmy in i skogen och hittade bara granar. Jag vet inte var det finns tallar häromkring? Hur hittar man tallar? När vi skulle plocka svamp tidigare i höstas hittade jag ett tjugotal kantareller för jag fattar inte var man ska leta? Finns det stigar man ska följa eller ska man traska runt där över omkullfallna träd och bara hoppas på tur?

Det känns så jäkla konstigt för mig när jag är i skogen. Jag gillar det när jag är där och jag är väldigt förtjust i idén av att vara en förälder som drar med barnen ut i skogen, men det blir bara fel och dåligt när jag väl försöker. Vi trampar i vatten och jag hittar inte det jag letar efter och blåbären är omogna eller övermogna och jag gillar inte lingon och det blir liksom aldrig sådär som jag tänkte mig i förväg.

Idag lyckades vi dock hitta mängder av mossa så jag var nöjd och glad ändå (nej, jag slet inte upp fin mossa som växt på ett berg i sekel, utan sån där tjock gräsmattemossa som växer värre än ogräs och som växt över såväl vägskyltar som gamla trädstockar) och det var tyst och lugnt i skogen och vi hade en fin stund. Men det var nog mest slumpen tror jag, för skogen och jag? Inte en match made in heaven.

Ljuva jul!

Jag drömde att vi firade jul i min mormors hus (hon har inget hus) och att vi alla var där nere (detta fiktiva hus låg tydligen i skåne) en hel vecka innan julafton. Vi bakade lussekatter, kokade knäck och en kväll gick jag och lade mig i soffan i en enorm sal som var julpyntad från golv till tak. Där låg jag och kurade under ett täcke och åt knäck och såg på en gammal svartvit julfilm samtidigt som stora flingor föll utanför fönstret.

Idyllen people! Idyllen!

Det är bland det tråkigaste med att bo i ett platt sjuttiotalshus. Det finns liksom ingen finess eller vackert med själva huset. Vi har en kamin, men vi ser inte elden i den. Vi har visserligen vackra pardörrar, men fullt av tråkiga laminatgolv, raka hörn och huset i sig har ingen själ. Jag längtar lite efter att fira i ett äldre hus eller en liten stuga i fjällen för den delen.

Men i år blir det som vanligt firande hemma hos oss och jag ska göra mitt bästa, som vanligt, för att huset ska kännas juligt och vackert ändå. Snö eller ej. Vackra knarrande golv eller ej. Man får jobba med det man har helt enkelt och vissa av oss får jobba lite hårdare bara.

Det är frost överallt ute idag, så jag lyssnar på julmusik när jag jobbar. Ja, det är egentligen fusk. Men jag tänker att de sista åren har ibland julkänslan överskuggats av en vilja att hinna med allt, så det är bäst att passa på när jag får chansen att njuta och längta.

Det finns säkert någon djupt liggande psykologisk orsak till varför jag tokälskar julen så mycket. Det skiter väl jag i. Jag är nöjd så länge det blir jul en gång per år, vilket väl inte är hotat än på länge. Ja, om man inte tror sverigedemokraternas rant om att snart tar islamövervärldenmendetfårmanvälintesägaidethärlandet. Jag ska önska mig lite hjärnceller till dem av tomten.

Lite skevt.

Vi brukar köra en "vad har varit bäst med din dag?" runt matbordet på kvällarna. Barnen berättar om saker som hänt på skola/förskola och maken berättar om någon jobbgrej eller liknande.

Jag? Eh..

Idag svarade jag "jag upptäckte att det finns två säsonger av Amazing Race Australia som jag inte sett".

Är det inte sorgligt så säg?

Hej papparättsrörelsen, ni är äckliga idioter.

Åhå, klart man som pappa vill ha rätt till sitt barn. Jodå, klart man som mamma vill ha rätt till sitt barn. Kan vi inte prova något nytt i Sverige dock? Det här med, wait for it, BARNENS rätt? Att slippa dåliga föräldrar eller rätten att bara ha en förälder, den lämpliga, eller att ha båda sina föräldrar. BARNENS!

Här är det absolut mest störda argumentet jag någonsin hört i frågor om pappors RÄTT till sina barn:

"Jo men asså, bara för att en man har slagit mamman och misshandlat henne betyder ju det inte att han är en dålig pappa."

Jo. Jo, precis exakt det betyder det. Det finns ingen omskrivning eller försköning som kan förändra faktumet att man är en jättedålig pappa om man misshandlat barnets mamma. Det är inte en separation av roller som håller, man kan inte vara en värdelös partner men en jättebra pappa. Det hänger ihop.

För barn är det otroligt otäckt här i världen rätt ofta. Ju mindre man är desto läskigare, men nog katten kan det vara ruskigt för större barn också. Tryggheten man har då är föräldrarna. Om en förälder då kränker och slår den andra föräldern? Jag tror att de flesta, förutom de som säger dumheterna ovan, kan räkna ut att det inte finns särskilt mycket trygghet kvar när man ser pappa smälla till mamma för att hon inte gjorde som han tyckte var bäst.

Men det struntar vi i idag. För barn ska åka till sina pappor även om de inte vill, för det har pappan minsann rätt till. Det sa en domstol. Och om mamman vägrar så är det hon som straffas, för barnens bästa behöver ingen tänka på.

Barnens rätt till fungerande och bra föräldrar handlar självklart inte bara om pappor. Nu råkar ju papparättsrörelsen vara svin som är antifeminister och kvinnohatare, men det kan ni läsa mer om här.

Barnens rätt till fungerande och bra föräldrar handlar också om att faktiskt få flytta ifrån sina föräldrar, sin mamma eller vem som nu tar hand om barnet. Om att få rätt till att bo med fungerande människor. Om att ha rätten till en barndom som inte är förstörd av drogmissbruk, misshandel eller övergrepp.

Alltid när jag diskuterar anmälningar till socialtjänsten så kommer samma argument upp "men de kommer att ta barnen ifrån föräldrarna och det är så elakt!". Jo, men 1) Det händer snarare för sällan än för ofta och 2) Det är mycket riktigt elakt mot föräldrarna, de upplever det i alla fall så, men det ska vara BARNENS intresse som står i centrum.

Men det är det ju inte idag. Det kan omöjligt vara barnens intresse i centrum när de efter år i familjehem måste lämna sina föräldrar för att bo med sina biologiska "föräldrar", som nu har bättrat sig. Det är omöjligt barnens intresse i centrum när de biologiska föräldrarna kan komma och gå i barnens liv och lova och bryta löften och spela på barnets kärlek och vilja att göra rätt. Det är inte barnens intresse i centrum, det är föräldrarnas. Eller så lider vi fortfarande av någon slags vanföreställning om att de föräldrar man delar dna med automatiskt är bättre för en, oavsett vad de utsätter en för.

Vi har haft långt gångna funderingar på att bli familjehem. Men jag tror inte att vi skulle klara av det när systemet fortfarande ser ut som det gör. Jag tror inte att jag skulle klara av att se barn behöva återvända till föräldrar som fortfarande inte klarar av föräldraskapet, bara för att de i dagens system ska premieras för att de lyckats avla fram ett litet barn. Jag får ont i magen när jag tänker på det och med den inställningen kan man nog inte bli familjehem idag. Tyvärr.

Och ja, det är väl självklart att barnen fortfarande älskar sina föräldrar. Man gör det som barn. Precis som att kidnappningsoffer kan börja älska sin förövare. Det innebär inte att den känslan ska styra över hur deras liv blir framöver.

(Att det förekommit övergrepp i familjehem är självklart så vansinnigt vidrigt att det inte finns ord för det. Men det är inte ett argument för att färre barn ska flytta ifrån sina skadliga familjeförhållanden.)

Nämen den här dan var ju kuken.

Tycker ni om att köra bil? Det gör INTE jag. Jag avskyr det. Så när jag körde till Norrköping i morse var det jobbigt i sig, men att köra hela vägen med solen rakt i ögonen så att jag inte såg varesig skyltar eller vägen? Vanvettigt hemskt. Jag var faktiskt rädd på riktigt eftersom jag tycker det är obehagligt med små okända vägar och med dålig sikt dessutom? Hemskt. Sen skulle jag navigera i Norrköping och de har spårvagnar där och allt var kaos och skit. Och sen på hemvägen hamnade jag bakom två timmerlastbilar och kunde inte köra om på hela tiden. Kul.

Tycker ni om att gå på jobbintervjuer? Det gör jag. Herregud, en 80-talist som får chansen att tala om sig själv i en timme eller så? Klart jag älskar det! Dagens intervju däremot, fy katten. En halvtimme med åtta frågor och sen var det tack och hej och jag gick därifrån utan att ha fått fram en enda bra grej med mig själv kändes det som. Jag som i vanliga fall känner mig som fisken i vattnet på intervjuer kände mig nu som en gädda på torra land. Inte blev det bättre av att jobbet dessutom lät ännu roligare när de beskrev det än vad jag tidigare trott. Yay.

Så efter den här dagen så tänkte jag att det skulle bli härligt att åka till stallet för en ridlektion. Jag tänkte att jag ju faktiskt älskar att rida och att ett pass på hästryggen skulle få mig piggare och gladare. Så tänkte jag.

Sen gick jag in i ridhuset med min fina lilla häst och han blev livrädd för en jacka som ramlade ner från hängaren, svängde runt och smällde till med en rejäl spark in i väggen. Och blev halt. Så jag fick snällt gå tillbaka med honom till stallet och sen sitta och titta på när de andra red.

Jo, jag vet. Jag är väldigt tacksam för att hans megaspark inte träffade mig i huvudet eller så. Jag hade tur. Jag känner ändå lite såhär just nu: