"Kära dagbok, jag har ett problem. Jag kan inte fixa snélugg"

Det var ett allvarligt problem för mig när jag gick i trean. Jag och min kompis Ann-Sofi stod i hennes storasysters rum och lyssnade på Bangles och försökte ha i proffs hårspray och gele i håret för att få till den där perfekta snedluggen. Ann-Sofi fick till det, mitt hår var dyngsurt av gele och senare stenhårt av gele, men platt låg det likafullt. Vilka problem man hade då?

Idag har jag ett värre problem. Jag kan inte få volym i håret. Jag tuperar och tuperar och har i dustit och torrschampo och jag vet inte allt, men lik förbannat ligger det platt. Hjälmfrillan är tydligen mitt öde. No volume for me. Jag har provat alla hjälpmedel som finns och funderar nu på ifall hårtransplantation skulle vara ett alternativ?

Som de säger: när man är liten har man små problem, när man är stor har man stora problem. Snedlugg liksom, herregud. Jämfört med att inte ha någon volym i håret för att kunna lajva Lana del Rey.

Men oj hej och hå.

Herregud vad emo det blev i den här bloggen helt plötsligt då. Det var inte meningen. Det är bara det att ibland är det lite saker som händer som man inte vill blogga om, eller ens behöva tänka på, men det måste man ju. Och då blir det såhär. Dessutom vet jag att jag lovade att den här bloggen inte skulle ta stryk för att jag startade en till blogg, men om en blogg har flera tusen unika läsare om dagen och den andra ett par hundra, då blir det lätt att man liksom väljer att göra massorna glada. (Notera gärna hybrisen här. MASSORNA? Hå hå ja ja.)

Det här är ju min riktiga blogg. Det är ju här jag trivs. Det är ju jag, det här. Det andra, min tumblr, det känns så märkligt? Jag skriver någon mening till en rolig gif och folk ba "åh, det är GENIALISKT!". Alltså, nej, jag skriver en mening till en rolig gif? Det är liksom allt. Meanwhile har jag skrivit jättejättebra texter på den här bloggen som aldrig någonsin blivit särskilt uppmärksammade.

Därmed inte sagt att jag inte tycker att företag kan skicka smakprover och gratisprover till mig nu, det gör de ju med alla andra föräldrabloggare?? Och när ska nån portal betala MIG för att blogga där? Ja just ja, hybrisen igen. Sorry.

Jag ska relativt snart hämta barn och sen ska jag baka chokladtårta och laga butter chicken och så ska vi ha gäster och jag är väldigt glad idag. Inte bara för att jag ska dricka vin ikväll, utan för att vissa dagar är allt bra trots att det är mycket att ta itu med i övrigt. Idag är sån dag.

Är ni team "imorgon" eller "i morgon", team "ikväll" eller "i kväll", team Erik Haag med mustasch eller Erik Haag utan mustasch förresten?

Kaos

Jag vet varken upp eller ner just nu. Med nåt. Det är kaos och tankar och bekymmer och det enda jag vet är att på lördag ska jag bli full och gå ut och roa mig och rensa huvudet. Tills dess är det mest analysparalys här hos mig.

Så nu vet ni läget.

All those crazy parents, all those crazy parents.

Emmy rider ju på ridskola. I gruppen innan henne rider det barn i åldrarna 3-5 år. Föräldrarna står på läktaren och hojtar "trava nu" eller "klart du kan!" till barnen. Tre av fem barn gråter på hästryggen för att de är rädda. För att de inte vill.

Och sen är det Emmys grupps tur och jag känner hur jag lutar mig över kanten och väser "korta tyglarna" till henne. För hon KAN ju egentligen. Hon är ju så duktig. Och ja, det är hon. Hon och den andra lilla tjejen travar utan ledare och galopperar och de sju år äldre tjejerna rider med ledare och jag är jättestolt över min unge, särskilt om hon bara kortar tyglarna lite, men samtidigt som jag är på väg att luta mig fram igen för att påminna henne om tyglarna så hör jag ett skärande rop bakom mig: "Klart du också ska galoppera! Kom igen nu, det vågar du! Du kan också galoppera!". En annan förälder pushar på sitt barn. Högt och tydligt. Så jag lutar mig tillbaka och håller käften och tar upp mobilen och tar kort istället. Det känns bättre.

För jag vill ju inte vara den där föräldern som tvingar barnen att rida trots att de gråter på ryggen. Herregud, låt ungen vara i fred?! Låt hen börja knyppla eller något. Och jag vill inte vara den som ska pusha mitt barn så mycket bara för att glädja mitt eget ego och min egen föräldrastolthet. Nehej, din unge vågar inte galoppera. Det kommer en lektion till. Och en lektion till. Eller så kanske det är en fotbollsspelare du skjutsar till ridskolan?

Jag har haft ett barn som red och var bra på det och som slutade efter några lektioner. Nu försöker jag igen, för JA, jag vill att mina barn ska rida. Men hade hon inte gillat det så hade vi slutat, så klart. För att det ska ju ändå vara barnen som tycker att det är kul.

Sen att jag blev helt överlycklig över att det finns en hopptävling för nybörjare som kan trava över bommar, det är en annan sak. Ifall hon är anmäld? Eh ja...

Fast och låst

Började på ett inlägg om hur fast och låst jag känner mig med hus och barnens aktiviteter och tvätt och städ och allt sånt men jag orkade inte. Det blir så mycket navelpilleri som egentligen mest beror på hösten och en stressig vecka framöver. Stressig på grund av roliga saker, så klart, men ändå.

I don't do stress very well. Inte i privatlivet i alla fall.

Så istället tänker jag titta på partiledardebatten, få högt blodtryck, gå och lägga mig och sen ta tag i veckan som kommer. Nästan utan att klaga. Det är det som kallas att vara vuxen va?

Fredag eftermiddag klockan 15.40

Alla sitter vid varsin dator/ipad. Majken sover. Jag lyssnar på Veronica Maggios senaste och tänker att nu kan helgen bli precis hur som helst, det går inte att veta. Den kan bli fin och härlig och mysig eller jobbig och bråkig och skrikig men just nu är det fredag eftermiddag och min man kommer snart hem från jobbet och jag ska laga lasagne med mängder av ost i. Bästa stunden är fredag eftermiddag och kväll.

Särskilt eftersom jag i helgen ska rensa i trädgården, städa ur garaget och försöka klämma in två träningar när jag dessutom är ensam med barnen hela lördagen. Vi får väl se hur det går. ( Som att det kommer gå. Är bara positiv för att det är fredag eftermiddag, återkom på söndag så ska ni få gnäll.)

Fredagstipset blir i alla fall att lyssna på "Hela huset" som är en duett med Håkan Hellström och Veronica Maggio. Kombinationen!

Den här dagen kan ju gå och hoppa framför ett tåg.

Jag tänker laga pad thai och åka Roller Derby och försöka sluta gråta över att allt är som det är. Det är jättefascinerande att så många tror att jag knappt har någon integritet eller att jag twittrar och bloggar om allt när det är så mycket så mycket jag utelämnar. 

Jag har hål i en tand, det är ju inte särskilt hemligt. Det gör jätteont men det kommer bli svindyrt att laga så jag vill inte gå, men det kommer ju bli värre om jag väntar, jag vet, men jag har tandläkarskräck.

Pad thai var det ja. Alltid något. 

Eh... "okej?"

Detta är mycket konstigt: folk som bara "känner mig" via nätet (dvs typ följer mig på twitter/insta/blogg/tumblr) lider av uppfattningen att jag liksom är en slags cool människa? Sån man vill känna?

Jag har på riktigt fått mail från folk som säger att de vill vara min bästis? Att "mitt livsmål är att bli mer som du"? SERIOUSLY folk? Det finns människor här ute där vi bor som inte hälsar på mig när vi möts på skolgården? Tror det kanske är två personer här som tycker om mig? Jag går omkring med konstant småångest över att jag nog är en dålig människa?

Detta bevisar bara det jag alltid sagt: jag gör mig bäst i skrift. Nätet är ett ställe där jag kan låtsas vara cool och smart och där jag inte gör bort mig genom att skämta olämpligt om nyckelpartyn* på fester eller genom att bli osams med nån som är dum i huvudet bara för att jag inte kan vara tyst.

Jag klagar inte, det känns bara lite som att jag sysslar med falsk marknadsföring. Man kan inte bli stämd för att vara en bättre människa på nätet än i verkligheten va?

Obs! Blir ju alltså asglad för varenda snällt ord någon säger, så är ju bara positivt att folk hör av sig. Känns bara som att jag lurar alla.

*(har hittills aldrig lyckats gå på fest utan att skämta om att vi borde ha ett nyckelparty så det känns ju kul och undrar varför jag aldrig blir bjuden på fest på allvar jag vill gå på fest, vem som helst får gärna bjuda in mig på fest.)

Hur mycket spelar era barn?

I teorin har våra stora barn en timmes speltid två gånger i veckan. Var. I praktiken blir det mer än så då ipaden är en så bra barnvakt/de vill spela ihop något speciellt/de är sjuka/någon är ledsen osv osv. Men i teorin så.

Våra barn kan inte hantera "spela så mycket du vill", då hade de spelat från att de kommer hem från skolan tills att de ska gå och lägga sig och det känns ju inte sunt. Men samtidigt verkar många andra ha mycket slappare regler kring hur mycket barnen får spela?`

Jag tror jag har frågat det här förut. Skit samma. Just nu är jag nöjd att jag lyckas blogga om något som är semi-seriöst i alla fall.

Så svara gärna på frågan.

(Majken spelar när hon vill för att hon stjäl min telefon och gömmer sig med den och när vi hittar henne  säger hon "jag bara spelar lite mamma, det är min speldag faktiskt" och hon är så söt så hon får som hon vill alltid alltid.)

Om Erik Haag

Igen? JA igen. Eller NEJ inte igen. Eller alltså.

Jag har kommit på en jättebra idé, nämligen detta: eftersom jag har ett "litet" problem med att när jag är onykter (och annars) skriva saker jag inte borde på typ twitter om, eh... främst Erik Haag, så kan jag lösa det genom att se till att telefonen autocorrectar "Erik Haag" till "kattungar". Fatta vad sympatisk jag kommer verka?

"Åh vad jag älskar kattungar!"
"Jag är full och ligger här och längtar efter kattungar!"
"Gud vad jag vill ligga med kattungar!"

Okej, det är inte en felfri plan, det kan jag ju medge. När jag var onykter för någon vecka sen skrev jag ett kärleksbrev till honom. Det var JÄTTEROLIGT att läsa i efterhand kan jag ju berätta för er. Tydligen tycker jag att "jag är rolig och kan åka rullskridskor i guldhotpants" är en superbra raggningsreplik? Också att jag slängde in en brasklapp att om han är ihop med Lotta Lundgren så är ju det jättebra för hon är awesome. Jag är inte den som inte kan ge andra cred när jag skriver ett ytterst pinsamt kärleksbrev på fyllan. Alltid något.

Nej, jag skickade så klart inte brevet. Vad tror ni om mig? Jag har ju inte hans adress...

Finns det avgiftningsklinik för olämpliga besattheter?