Stressen

Jag köpte en rulle tapeter för ett par månader sen och var jättepepp över det. Har jag satt upp dem? Gud nej.

Jag har stört mig på vårt stökiga och smutsiga sovrum i evigheter nu. Har jag städat det?
Oh nej.

Jag har tänkt måla om vårt matsalsbord i ÅR nu, det är såklart inte gjort. Köpa stolar till samma rum har också stått på listan länge... men blir det av? Nej.

Och så allt det andra då. Vanlig städning, fönster som borde tvättas, vinterkläder som ska stuvas undan. Inget blir gjort. Jag är så jäkla TRÖTT och när jag kommer hem och tänker på allt som behöver göras så får jag ont. Alltså fysiskt ont på riktigt, halsbränna och huvudvärk slår till så fort jag kommer hem.

Men helgerna är ju så korta. Jag vill hinna göra saker nu när det är maj och fint och vackert och ljuvligt. Förra helgen var fantastisk: jag och Majken åkte till Nyköping och hälsade på min högstadiekompis Sofie med familj. Emmy tävlade i cheer också, så jag passade på att heja på hennes lag dessutom.

Vi grillade, drack vin, ungarna lekte och allt var supermysigt. Och sen på söndagen så svängde jag förbi min barndomsgranne Sara och vi fikade, ungarna lekte och allt var supermysigt och på vägen hem stannade jag och Majken på en loppis och köpte två gedigna pinnstolar till köket. Det var alltså en mycket lyckad helg, utan tvekan. Så himla nostalgitripp, på det bra sättet - inte det deppiga över all tid som gått.

(Eller jo, när jag och Sofie satt i soffan och var jättetrötta redan vid halv tolv och konstaterade att ja, vi är ju snart medelålders... då var det fan jobbigt. Vi lärde känna varandra i sjuan, och nu har jag en unge som går i sjuan. Jävlar vad fort det går!)

Men i alla fall: eftersom jag var borta hela förra helgen så blev det ju saker som inte blev gjorda som kanske borde ha gjorts. Okej, tapetseringen kan absolut vänta tills maj inte lockar utanför dörren, men vi borde verkligen verkligen städa. Och tvätta. Och rensa. MEN JAG VILL INTE!

Jag vill åka ut till stugan och lösa korsord och dricka gin. Nu kommer vi inte göra det eftersom vi bygger en friggebod på tomten och allt är kaos och en byggarbetsplats för tillfället, men ändå. Det är vad jag vill. Eller så vill jag gå på auktion och äta glass i solen. Eller så vill jag sova hela dagen och läsa böcker och se på serier.

Jag vill inte göra allt det tråkiga som måste klämmas in på helgen. På vardagarna är jag för trött för att orka nåt alls, och på helgen vill jag göra nåt kul. Varför ska man annars vara ledig, om det bara är för att städa och röja?

Äh jag vet inte. Jag är rätt deppig för tillfället. Vet inte varför, det har väl bara varit ett väldigt dåligt halvår på sistone.

Den stora guiden till att hjälpa barnen att plugga inför prov

Jag är ju en pluggis, always have been (förutom i trean i gymnasiet då jag skolade jämt) and always will be. Detta gjorde mig ju inte sådär SUPERPOPULÄR under skoltiden, men det comes in handy nu när jag har barn som behöver plugga till prov. Ha! In your face skitsnygga coola fotbollstjejer som fick vespor när ni fyllde femton trots att ni bodde 100 meter från skolan (och jag hade några km till stallet men fick inte ens en moppe wtf?). This is my time to shine!


Var var vi? Jo just ja: hur man hjälper sina barn att plugga inför prov. Förutom att jag själv var en pluggis har jag ju haft en hemmasittare i familjen under ca hela mellanstadiet och TROTS DETTA gick han ut sexan med jättefina betyg. Är det enbart min förtjänst? Självklart inte. Borde jag ändå få lite credd för att jag utöver heltidsjobb har varit lärare på halvtid och lagt oändliga timmar på att plugga med barnen? Ja, det tycker jag tamefan.

Jaja, mindre skryt och mer konkreta råd. Jag hör er. Here we go!
(TLDR: Flashcards och godis!)

1) Plugg-godis

Absolut, ni får kalla det mutor om ni vill, men faktum är att det är o-er-hört mycket enklare att få en trulig tonåring att plugga om man kan slänga till hen en polly efter varje rätt svar. Ett ultimat godis för pluggande är rätt litet (dvs polly är egentligen för stort) och lätt att strössla med vid rätta svar. Typ smarties eller bilar eller liknande. Det är också bra att bryta av med lite större godisar, som kan delas ut vid svårare frågor/frågor som kräver lite resonemang.

2) Flashcards

Underskatta INTE dessa små korts effektivitet när det gäller att plugga in allt möjligt! Om nån nu inte känner till vad flashcards är, eller hur man gör dem, så kommer här en idiotsäker förklaring:
Ta papper -> klipp till små kort som är typ 2-3cm breda och höga -> skriv ett begrepp på ena sidan och förklaringen på andra sidan -> gör detta för ALLT som går. Viktigt!

Många slarvar med flashcards och tror att det enbart funkar för glosor eller begrepp, men det går att använda till ungefär vad som helst. "Tre orsaker till oroligheterna före första världskriget" till exempel. Eller "varför är orientering fortfarande ett ämne i skolan när alla har gps och alla barn hatar det eftersom det är en töntsport"? Nej okej, det kanske inte var lika bra... men något inspirerat av att ena barnet har prov i just orientering imorgon.

Vem ska göra korten? Helst barnet som ska göra provet. Man lär sig såklart massor bara av att skriva ner förklaringarna och frågorna/begreppen - och just därför ska inte datorutskrift användas heller - men om du har ett barn som verkligen hatar att plugga/har svårt för att skriva/är oerhört svårmotiverad eller så, då får man som förälder sätta sig och plita ner dessa små kort. Men då lär ju DU dig massa nya saker också (för vi kan ju sluta låtsas att vi allihop kommer ihåg allt om syror och baser liksom). Win!

Sen då? Ja, sen sätter man sig ner och kör igenom dessa kort. Kör igenom alla en gång (med godis för varje rätt svar/var tredje rätt svar/whatever) och ta sen en längre paus på minst en halvtimme. Alla kort som de svarar rätt på hamnar i en hög och alla kort som de svarar fel på hamnar i en hög. Låt barnet pausa från studierna med nåt de gillar innan ni börjar igen.  Den här gången tar ni bara "fel"-högen och matar igenom. Godis och pauser utdelas enligt nån rimlighetsprincip.

Till sist kommer alla kort vara i "rätt"-högen och då börjar man om igen, fast tvärtom. Dvs om ni första gången körde glosor och frågade "vad heter x på engelska" så kör ni tvärtom nu, och säger det engelska ordet. Detta är för att det verkligen ska sitta. Det kräver lite av den som förhör, i alla fall när det gäller mer resonerande frågor, men det underlättar ändå att ha allt tydligt nerskrivet och inte behöva leta i en lärobok efter vad det var som EGENTLIGEN orsakade skotten i Sarajevo.

3) Material

Lärobok ja. Har era barn det? För det har inte mina. Man får hem nåt papper ibland, det finns lite stenciler på nån läroplattform, ibland kommer de hem med egna anteckningar, ibland mailas ett word-dokument ut, och ibland finns det en länk till nåt quiz med fördjupningsfrågor på en sajt.

Det här är åt helvete för barn som inte är strukturerade, som inte har enagagerade föräldrar eller som mår dåligt av ovisshet. Det är också ett helt annat blogginlägg, men ärligt talat. Fy fan vad dåligt det är att de knappt har böcker längre. Vi hade en jävla LYX ska jag säga, med att veta att vi hade prov på kap 2-4 i boken, ungar nuförtiden måste liksom först rota igenom tjugosju anteckningar och anslag och allt möjligt innan de ens lyckas hitta ungefär vad de ska kunna.

Så vad kan man göra? Googla! Nej, det hjälper inte att googla "syror och baser" enbart om ungarna har kemiprov, men man kan komplettera den info som finns. Ofta är stencilerna liksom bara nån slags sammanfattning av vad som sagts på lektioner osv, och har man då barn som kanske inte Är Bra På Att Skriva Anteckningar eller Inte Har Fokus, så blir det svårt. Därför brukar jag komplettera så mycket jag kan online. Jag säger bara "SO-rummet", fy fan vad jag älskar dig!

Är det rimligt att vi föräldrar ska behöva lägga ner såhär mycket energi och krångel bara på att förstå exakt vad barnen ska behöva kunna? Nej. Men jag vet ju att det är ungefär likadant för väldigt många. "Jättekul" med digitaliseringen i skolan, verkligen. Vad bra det blev!

4) Höj kraven

Den här delen kan man hoppa över om man har barn som är nöjda med E, eller där ett D är en enorm prestation som firas med tårta (mer om det nedan). Alla barn vill inte ha högre betyg, alla KAN inte få högre betyg och godkänt är JÄTTEBRA!

Men ni föräldrar som likt mig är välsignade med barn som inte riktigt klarar av skolan som den är, men ändå vill ha bra betyg i sina favoritämnen? Fortsätt läs.

Såhär: jag upplever som sagt att det material som delas ut ofta är basic, liksom grundnivån, det som krävs för E och eventuellt D (kanske C ibland). I alla fall när det gäller resonerande ämnen, där eleven själv ska dra slutsatser och se sammanhang och paralleller osv. Och det är säkert som det ska, för mycket av det viktiga sägs ju på lektionerna ändå. Om man har barn som går på lektionerna...

Det här tipset är alltså inte bara till för barn som knappt lyssnar när läraren pratar, men kanske speciellt bra för dem: kräv svar utöver det som står i materialet.

Mina ungar blir GALNA på mig när jag inte godtar ett svar som nästan ordagrant stämmer överens med det som står i deras material. "Det är ju bara det SOM STÅR DÄR!" skriker de när jag ställer följdfrågor eller vill att de ska utveckla svaret. Och ja, "det som står där" räcker oftast om man bara ska svara rätt - men idag krävs det att man ska utveckla sitt resonemang om man så ska svara på vad 1+1 är för nåt, och detta står INTE i materialet. Alltså får man ta den puckeln när man pluggar.

"Förklara flod" bad jag Emmy igår och när hon svarade "det blir mer vatten vid stranden" så var det ju tekniskt sett rätt - men det går att säga så mycket mer. Och nej, det kanske inte krävs mer på just det här provet, och det kanske inte kommer vara just det begreppet som ska utvecklas, men det går ju aldrig att veta i förväg. Så vi resonerar om det, utvecklar svaret ihop, jag googlar som FAN ska ni veta, och så kräver jag mycket mycket mer än det som de säger att de ska kunna. Varje gång.

För ja, de blir trötta och irriterade och många många gånger har våra pluggsessioner slutat med bråk - men när nån av dem kommer hem och har fått A på ett prov som de trodde att de knappt skulle klara när de började plugga, då är de glada. Noa har till och med sagt det flertalet gånger att "du kräver alltid mer än lärarna, så jag brukar skriva allt jag kan på alla frågor för då får jag bra poäng".

(Var det helt rimligt att han skulle lära sig slagorden "frihet, broderskap, jämlikhet" på franska när de läste om franska revolutionen? Nä. Men det tvingade jag honom ändå.)

5) Ha gott om tid

Den här punkten borde ju kanske ligga först eftersom det är så viktigt. Men eftersom jag är usel på att planera kommer den sist, och det avslöjar väl att jag knappast följer den själv. Det blir tyvärr alldeles för ofta panikpluggande enbart kvällen innan, vilket oftast funkar - men inte direkt ger sinnesro. Det är EN FUCKING MYT att man inte kan plugga till prov kvällen innan. Jag fick höra i mellanstadiet att det skulle bli omöjligt sen i högstadiet, sen var det i gymnasiet och sen på universitetet det skulle vara omöjligt. Lyssna: det är enda sättet jag vet hur man pluggar på. Allt kvällen innan, all or nothing!

Men. Det är inte jättekul för ungar som är lättstressade. Inte heller jättekul för mammor som vill kolla på Paradise Hotel och inte traggla syror och baser i flera timmar samma kväll. Så gör som jag säger och inte som jag gör: planera pluggandet i tid och lägg det över flera dagar.

6) Fira resultaten/ansträngningen

Jag pratar inte om att enbart fira ett A på ett prov, utan om att fira när ditt barn lyckats med något som var svårt. Det kan vara att äntligen få godkänt i hatämnet, att höja sig till ett D från ett E eller att få ett C trots att man har A i alla ämnen, men var sjuk veckan före detta prov. Ja ni fattar: ni känner ju era barn bäst och vet vad som är ansträngande för dem.

Ja men VAD säger Jesper Juul om att berömma prestationer? (För er som fick barn efter 2010: Jesper Juul är alltså det tidiga 00-talets Bo Hejlskov)

Well, jag vet inte. Antagligen att det beror på tillfället? Jag tycker i alla fall att det är jätteviktigt att uppmärksamma när ens barn har lyckats med något speciellt. Inte för att man ska bygga deras självkänsla på deras prestationer, utan för att man ska uppmärksamma ansträngningen. Vi fikar med tårta när nån av ungarna får ett A på ett prov, lyckas med ett prov i ett hatämne eller liknande. Det går ju såklart att variera i all oändlighet det här. Kanske vill man inte fira resultatet, utan firar direkt provet är gjort - för att barnet gjorde sitt allra bästa? Kanske firar man ett underkänt prov för att det var två poäng närmre godkänt än förra gången? Kanske är man EN TÖNT som vill invända mot att man verkligen inte borde fira barn med socker, men då kan man ju sluta läsa och gå och baka barkbröd istället.

Det jag vill säga är bara att jag tycker att man ska notera när barnen anstränger sig, och glädjas med dem när de ser resultat - eller gör framsteg på andra sätt. Plus: om ni har gjort allt jobb som jag nyss beskrivit så förtjänar ju NI tårta. Eller hur?


Så! Detta var Ellens Oändligt Långa Guide Till Hur Man Hjälper Sina Barn Att Plugga Inför Prov.

Var så goda!

Den tunna fernissan

Det är så vackert ute nu. Det blommar och doftar och allt är skirt och grönt och man vet inte riktigt vad man ska göra av alla lyckokänslor som stormar fram nu efter att ha dolts under vinterledan.

Men.

Jag förstår inte hur folk vågar njuta av saker utan att känna att det finns ett enormt hot under allting. Och nu pratar jag inte om att inte kunna njuta av sommarvärmen eftersom den leder till torka och missväxt och klimatförändringarna dödar allt. Tro mig, det tänker jag också på, samt mår dåligt över... men jag pratar om det andra. Det som alltid finns där.

Ja men ni vet: sjukdom och döden. Olyckor, smärta och sorg. Jag förstår inte hur folk klarar av att gå igenom livet utan att hela tiden vara rädda för det värsta, när det värsta är så himla nära jämt?

Jo jag vet att jag har lätt GAD (generaliserat ångestsyndrom) och därför alltid bär på mer ångest än andra. Och ja, jag vet att det faktum att min pappa på nåt sätt ALLTID skulle förstöra en bra dag, som att det var en tvångstanke för honom, säkert bidrar till den här domedagskänslan, men det spelar ingen roll. Den finns där ändå.

När jag håller på att spricka av lycka av att höra Majken leka med kompisarna ute på den grönskande gården, då kommer alltid tankarna på allt hemskt som kan hända henne. Hur vi kanske bara har våra barn till låns. Hur alla som drabbats av oförståeliga sorger, alltid säger samma sak: "det kom som en blixt från klar himmel, bara dagen före hade vi...", eller olika varianter av det. Jag förstår inte hur ni andra lyckas njuta  eller vågar vara lyckliga, när allt kan dras undan på en millisekund.

För att ni inte ska missförstå: jag har inga problem med att känna lycka. Det är inte så att jag förnekar mig själv känslan av att vara glad eller tillfreds eller lycklig, eller att jag inte kan njuta av stunden. Det gör jag. Kanske till och med mer än ångestfria personer, eftersom jag räknar med att allt ska tas ifrån mig en dag.

Jag förstår bara inte hur man kan gå omkring och inte vara... livrädd? Förstår inte folk vad klimathotet innebär? Att våra barn, helt definitivt våra barnbarn, kommer få ett helvete pga det? Vet människor inte att minst var tredje person någon gång kommer få cancer? Vi är fem personer i min familj, och jag vet att statistiken inte funkar så - men det är ju inte bara fem personer som jag älskar? Hur kan man sätta sig i en bil hela familjen och åka iväg på en roadtrip utan att ha en malande oro över att bilar är dödsfällor?

Återigen: jag fattar att det låter som att jag är en hönsmamma som begränsar mitt och mina barns liv, men så är det ju inte. Det vet alla som känner mig - jag är snarare motsatsen till en hönsmamma. Det handlar inte om rädslor för att barnen ska bli kidnappade av en pedofil, eller oro för att de ska bryta ben eller sånt - det är de andra grejerna som lurar i mitt medvetande. Cancer, bilolyckor, medfödda hjärtfel som aldrig upptäcks, ett blodkärl som brister i hjärnan osv. Det finns så oerhört mycket att förlora och när allting är som vackrast, när häggen blommar och ungarna bygger kojor i spireahäckarna och sommarlovet väntar runt hörnet... då blir det vackra en påminnelse om allt det fula.

Majken sa häromdagen till Emmy, när Emmy frågade om flest dör av cancer eller nåt annat i världen, att "Det man dör av är livet" och jag vet att det är sant. Jag vet att premissen för att leva är att vi ska dö. Jag vet att om man älskar måste man förlora och om man ska få känna lycka måste man få känna sorg.

Det är inte det jag pratar om. Inte det vanliga förloppet, där man förlorar nära och kära när de blir äldre. Eller att man blir lämnad, förlorar jobbet, måste flytta... det är inte sånt. Det är att förlora någon i förtid. Att själv dö i förtid. Livet är så jävla skört och man kan inte skydda nån.

Det känns som att vi allihop går på en väldigt tunn lina, var och en på sin egen. Och när som helst kan man ramla av, och när som helst kan linan bara ta slut och vi har inget sätt att veta när det ska hända någon av oss. Och så känns det som att jag (och fellow ångstmänniskor) är de enda som ens reflekterar över detta, medan många andra verkar tro att vi sakta promenerar på en stadig landsväg.

Ja det här blev ju jävligt svamligt. Sorry. Men det är fint ute och jag blir så oerhört lycklig av våren. Och känner man så starkt som jag så gäller det tyvärr även de negativa känslorna som oro och rädsla. Allt förhöjs av blommande spireahäckar.

Man ska ju inte klaga ändå

Det har varit ett par bra veckor. Inte med ryggen, och inte på jobbet... men det gick helt okej att fylla 35 ändå. Och sen hade jag fest och det blev vår och vi har firat påsk och idag har jag badat för första gången i år och jag vet inte, men det känns som att vi överlevde den här vintern också? Det är fortfarande mycket som är stressigt och slitigt osv, men också mycket fint. Som till exempel detta:

Först fick jag en jättefin tavla när jag fyllde, av min mamma, morbror, syster och svåger. Den åkte upp direkt och pryder nu vårt vardagsrum. Och sen hade jag fest och folk kom (!) och vi var många (!!) och jag hann såklart absolut inte prata så mkt med alla som jag hade velat. Däremot tvingade jag alla att göra ett quiz om mig och det var kul. För mig i alla fall.

Och så har Emmy haft skolkonsert och sjungit sitt första solo. Om jag grät? Klart som fan jag grät.
"Vad duktig du var", sa vi efteråt. "Tack, jag vet" svarade hon. Älskar mina döttrars självförtroende!

Ja och sen åkte vi till Uppsala för att fira påsk och umgås med systerdotter på 10 månader (visst, hennes föräldrar också... men de stod sig ju slätt mot en BEBIS!) och vi var ute massor för det var jättevarmt. Påsk... det är inte jul, men det är nästan precis lika bra!

Så ja, jag har haft det jobbigt med stress och ryggont och allt sånt, men den här tuffa vintern verkar äntligen ha tagit slut och jag kanske äntligen orkar lite mer än ingenting? Låt oss hoppas!

Åldersångesten den löjliga

Disclaimer: Jag vet att det är löjligt att ha åldersångest. Tro mig, ALLA påminner mig om detta. Jämt. Särskilt eftersom jag ju inte är så gammal och därför borde inse att jag är ung NU... för tänk vad jobbigt det känns sen när jag ÄR gammal annars? När jag inser att jag var ung nu när jag nojade över att vara gammal.

Well. Flygrädda slutar ju inte vara flygrädda bara för att nån säger att det är större risk att dö i en bilolycka på väg till flyget än att dö i en flygkrasch? Det enda som händer då är att man som flygrädd även oroar sig över att dö i en bilkrasch.

Med det sagt: jag fyller 35 på måndag och det är jobbigt.

Jag har psykoanalyserat mig själv till att inse att min eskalerande åldersångest baseras på två saker.

1) Jag har aldrig varit ung. Jag fick barn vid 21, var tvåbarnsmamma vid 23 och hade tre barn när jag var 27. Jag ångrar det inte på något sätt, för jag hade NOLL intresse av att resa runt festa runt ligga runt när jag var 20. Dessutom har jag älskat att ha barn hela tiden, jag känner verkligen inte att föräldraskapet på nåt sätt gett mig mindre för att jag började med det tidigt.

Men nu, när småbarnsåren är över och jag "kommit ut på andra sidan" så är jag 35 och inte 45. Jag är liksom inte medelålders, men inte heller ung. Och det där jag kanske skulle vilja göra - vad det är vet jag dock inte - det är för sent. Och ja, såklart kan man göra vad fan som helst när fan som helst... men ni FATTAR ju vad jag menar. Jag var aldrig ung när jag faktiskt var ung, och nu är det för sent. Det gör mig ledsen, men också lite rädd. Jag har bloggat om detta förut, men jag är ju väldigt rädd för att bli patetisk. Rädd för att inte förstå när jag borde ge upp vissa grejer. Först var jag i många år "för gammal" för min ålder mentalt, och nu är jag rädd att just därför vara mentalt "för ung" för min ålder.

2) Livet bara rusar på och jag hänger inte med. Jag lider ju av EXTREM nostalgi, vemod är mitt mellannamn och min fomo (fear of missing out) är på en löjlig nivå. Detta går inte jättebra ihop med att åren bara går, och livet bara pågår och jag kan inte hejda tiden för att hinna med allt jag vill.

Det är inte meningen att börja jiddra om "carpe diem" nu, för att fånga dagen är för rika människor med perfekta liv. För det är inte så att jag inte kan uppskatta de små sakerna i vardagen. Herregud, jag kan typ börja gråta av att höra Majken leka med kompisar på gården för att det får mitt hjärta att svämma över av lycka. Nej, problemet ligger i att jag inte hinner med livet. Helt plötsligt blinkar jag och är 27 och har tre barn, sen blinkar jag och har barn i mellanstadiet, sen blinkar jag och yngsta barnet börjar skolan, sen blinkar jag igen och då kommer de ha tagit studenten. Och kvar kommer jag vara med en enorm 40-årskris (jajamän, jag fyller 40 några månader innan Noa tar studenten... kul va?) och en stigande panik.

Jo, jag förstår att det handlar till stor del om en ovilja att acceptera att barnen växer upp och att jag projicerar denna vanmakt på mina rynkor och hängande ögonlock. Absolut. Men vafan, vi har haft så många överjävligt jobbiga år nyligen att bara fortsätta dag för dag tog all energi. Det går inte att leva när man måste kämpa varje dag för att orka vidare. Då överlever man bara. Så lite känns det som att dessa år togs ifrån mig. Det känns som att jag gick in i en dimma för ca 6 år sen, och nu har det blivit bättre och jag, vi, har kommit ut ur dimman... men dessa år är ju borta. Inte för att allt var dåligt, så var det inte, men tillräckligt mkt var svinjobbigt för att jag ska känna att det togs nåt ifrån mig.

Gud vad deppigt det här blev. Det hade ju varit roligare att läsa om jag hade raljerat lite över mitt ansikte och hur jag vill göra fillers och hur smala människor tänker "men gud, vem bryr sig om lite rynkor när man är sådär tjock?" och hur jag i min tur tänker "varför bryr du dig om att vara smal när du ändå är så ful?" men nu blev det inte så.

Jag hanterar inte att fylla år särskilt bra. helt enkelt På tisdag kommer jag vara närmre 40 än 30 och det där livet som jag vill göra nåt av, det har liksom pågått en bra tid nu utan att jag lyckats hinna med. Ja, jag är töntig. Jag vet det. Men jag är lite ledsen bara. Och har hängande ögonlock.

Ibland så levererar jag

I fredags kväll  kom jag hem från en AW och började tänka på Majkens åttaårskalas som vi skulle ha på lördagen. Vi hade inget tema, inga planer på vad som skulle göras, och inget inhandlat eller förberett. (Detta också eftersom bara 4 av 9 barn hade svarat på inbjudan... what's up with att inga fattar att man ska SVARA när det står i klartext?)

I alla fall så fick jag en tanke när jag gick och la mig om att vi kanske skulle ha cirkustema, så på lördagsförmiddagen bestämde jag mig för att ja - det blir skitbra. Och sen drog jag ihop ett SJUKT jävla bra kalas på bara några timmar. Jag får skryta, för så ofta som jag berättar om mina tillkortakommanden som förälder här finns det nog lite utrymme för ett rent skrytinlägg? Ja.

I alla fall. Vi hade lånat skolans gympasal för kalaset, så vi hade rätt bra rekvisita för att leka cirkus. Jag klädde ut mig till spådam, min man fick vara mimare och Noa var cirkusdirektör.

Jag hade tänkt ut små uppdrag som barnen skulle göra, som gav dem cirkuspengar när de hade klarat det.

Uppdragen var:
1) Hoppa igenom en brinnande ring (dvs rockring) från en plint.
2) Gå på lina (dvs bom)
3) Köra radiostyrd bil genom en bana

När alla hade fått tre pengar var så var det dags för cirkusaktiviteter som de fick betala för med sina pengar, för att få ledtrådar till var godisskatten var gömd. (Pengarna hade jag gjort genom att googla "play money template" och sen lagt in en bild på ett cirkustält. Det som är skönt med internet är att allt finns. Mvh, tips från coachen år 1994)

Först fick de kasta boll på uppställda flaskor fyllda med sand. När de hade lyckats få ner alla flaskor fick de lista ut att en ledtråd låg gömd i en av flaskorna, och sen hitta den.

Nästa uppdrag handlade om att hitta två ledtrådar i ett rum. Jag hade lagt ut böcker, tapetrullar och ballonger i gympasalen. En ledtråd låg i en uppblåst ballong, och en ledtråd låg i en bok. Sen låg det också några falska ledtrådar gömda, för att förvirra dem. De hade tre minuter på sig, och eftersom de saknade en äkta ledtråd när tiden gick ut så fick de köpa till lite extra tid med sina cirkuspengar. Jag hade gjort de äkta ledtrådarna så att de såg ut på ett speciellt sätt, så det blev också en liten utmaning att lista ut vilka ledtrådar som var rätt och vilka som var fel.När de var klara med detta hade de alltså fyra av tre ledtrådar: "bollar", "leta" och "där". Nu var det dags för spågumman!

De fick betala inträde till min spåkula (dvs en städskrubb) och där spådde jag dem lite snabbt och så fick de varsitt ord som de skulle komma ihåg. När de sen lade ihop alla ord så blev det "sista ledtråden finns hos cirkusdirektören" och då stod Noa beredd i hallen och skrattade elakt, samt sprang ut på gården. En intensiv jakt uppstod innan den fick tag på honom, brottade ner honom och hittade den sista ledtråden som sa "används".

Eftersom ledtrådarna sa "leta där bollar används" så sprang ungarna såklart först till fotbollsplanen, men tji fick de! Istället så fanns ÄNNU en ledtråd vid innebandyplanen, dit de sprang efter att inte ha hittat nåt vid fotbollsplanen. Denna ledtråd bestod av att Emmy med gatukritor hade ritat av några färgglada prickar som finns på asfalten på en annan del av skolgården, och sen gjort ett stort x bredvid. Först var de förvirrade och trodde att de skulle knäcka nån kod av nåt slag, men sen så fattade Majken vad som avsågs och sprang dit med resten av kompisarna och hittade skatten. Klockan var då 15.58 och kalaset slutade 16, så det var en SJUK timing faktiskt.

Är så himla nöjd med att ha roddat ihop det kalaset på bara några timmar, och Majken var SJUKT nöjd med allt. Hon tyckte det var såå kul och de verkade de andra barnen också tycka.

Men? Fick de inget fika? Jodå, efter radiostyrda bilen var det paus i uppdragen för fika med glasstårta. Mitt bästa tips för en tårta som får barnen att ropa "åååh" och en tjej att springa och hämta sin mobil (!) för att fota? Sockervadd! Den här glasstårtan består av ett bigpack som jag smetat ut i en form och hällt strössel i mitten av, sen har jag slängt på sockervadd och till sist dekorerat med glasstrutar som doppats i vit choklad och strösslats. Hade jag inte gjort strutarna hade det seriöst tagit totalt 5 minuter, så enkelt är det. Men ungarna älskar det.

Nu är jag såklart svintrött och min rygg gick sönder helt igår, men det kändes skönt för mitt samvete att ha fixat ett ordentligt kalas för henne. Det är ju inte så många barnkalas kvar nu. När lågstadiet är över brukar kalasen bytas mot typ "pyjamasparty" eller liknande. Och eftersom jag har svår ångest över att ungarna växer upp för fort så var det bra för min sinnesro att få göra nåt bra med ett av de få kalas som jag har kvar!

Gnäll och ömk.

Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Men det har varit lite väl mycket på sistone och det är svårt att orka när man har så ont som jag har haft (har). Och så blir jag självömkande och gnällig, men samtidigt: varför ska det ALLTID vara så jävla svårt för mig i vården? Jag förstår inte?

Som när jag fick min adhd-diagnos och fick valsa runt i ett år i försök att få medicin. Och när jag väl fick den så drogs den in och så var det femhundra turer och nu när jag vill diskutera biverkningar eller dos så får jag inte träffa nån.

Eller som när jag förra året slog upp det där jävla såret på benet? Och gick till vårdcentralen och distriktssköterskan slängde ett getöga på benet och sa "ja, det är ju ett litet sår" och slängde på ett stort plåster typ. Och sen fick jag elaka stafylokocker i såret och fick gå flera gånger i veckan för att lägga om det och nu är det ett enormt ärr.

Eller nu då. När jag fått ett diskbråck (det är vad jag slutit mig till och sjukgymnast motvilligt bekräftat) men ABSOLUT inte fått träffa läkare? "Nä, jag har väldigt svårt att tro att du kommer skickas på nån röntgen ändå, men du kan väl försöka gå till vår sjukgymnast på drop in" sa sjuksköterskan när jag ringde första gången. Då för... massa veckor sen.

Och sjukgymnasten som ba "testa den här övningen, nähä det funkade inte, testa den här då, nähä, den här då, nähä då kan jag inte hjälpa dig, det går över till slut ändå, lycka till!" och sade upp mig som patient?

JAG FÖRSTÅR INTE! Står det fucking "hej, var vänlig och trampa på mig och förvägra mig gärna exakt ALL vård" i min panna eller? Jag är så trött på att "alla andra" (jag vet att vården är usel för många) får hjälp men jag blir bara avfärdad och bortviftad som en irriterande fluga? Varför?

Herregud, jag sökte hjälp för mina adhd-besvär flera flera gånger under många år, men fick höra "det är nog bara stress" eller "det är ju jobbigt att ha barn" eller "träna på mindfulness" osv varje gång.

Det gör mig såklart irriterad att viftas bort, men mest gör det mig ledsen. Det spelar så väl ihop med min känsla av att aldrig tas på allvar. Jag är aldrig nåns bästa vän, jag är aldrig den man först vill träffa, jag är aldrig den nån först vill bjuda på fest, jag är aldrig den som folk hör av sig till och frågar hur det är när jag har det tufft, jag är aldrig den som folk ändrar sina planer för, jag är aldrig den som tas hänsyn till. Och jag är tydligen den som aldrig får rätt vård utan en jävla kamp heller.

Jag är bara oviktig. Och har ont i ryggen.

(Jag SA ju att jag tycker synd om mig själv.)

The masked singer - den svenska versionen

OBS! Det här inlägget kommer vara FULLSMOCKAT med spoilers, så om du har tänkt se serien The masked singer (jag såg den på Hulu) så bör du sluta läsa.

Vad är då The masked singer? Tja, ungefär som det låter: olika personer sjunger inför en jury och varje vecka blir en utröstad av publiken. Grejen är bara att de:
1) sjunger i dräkter som gör dem fullkomligt oidentifierbara
2) är olika kändisar

Juryns uppdrag är bara att bidra med sina åsikter om de tävlande, samt gissa på vilka de kan vara. Inför varje framträdande får man ett litet paket med ledtrådar, när personerna berättar om sitt liv. Rösten är såklart förvrängd, vilket gör att alla låter som Aziz Ansari... och ja. Det är förvirrande.

Varje vecka åker minst en deltagare ut, och måste då ta av sig sin kostym och avslöja vem hen egentligen är. Yours truly lyckades gissa rätt på Tori Spelling (tog det på "My family is Hollywood royalty"), La Toya Jackson samt Ricki Lake. Min man gissade rätt på nån amerikansk fotbollsspelare som åkte ut i första avsnittet.

Juryn bestod av Jenny McCarthy (autismförnekare samt vaccinmotståndare), Robin Thicke (icky snubbe med våldtäktslåt), Nicole Scherzinger (från Pussycat Dolls) samt Ken Jeong (asstörig "komiker). Så ja, ni förstår nivån på programmet. Det är liksom inte gräddan av eliten som är med i juryn... men alltså Gladys Fucking Knight var med (utklädd till ett bi) så det är inte bara b-kändisar.

I alla fall: som svensk blir det ju lite tråkigt när många kändisar faktiskt är såna vi aldrig hört talas om. Den som vann (helt sjukt att han slog Gladys Knight, det var aslöjligt och en usel seger) var nån som hette... (googlar) ... T-Pain. Okej.

Men om Sverige skulle köpa in formatet, hur skulle det se ut då? Jo, det kan jag tala om för er. Jag vet nämligen PRECIS hur en svensk kopia skulle se ut.

Vi börjar med juryn. 

Som "jobbig komiker som verkligen inte är så jätterolig men TROR att han är askul", dvs Sveriges Ken Jeong? Hasse Brontén!

Svenska Jenny McCarthy, dvs vit halvkänd kvinna som är bat shit crazy? Anna Book såklart.

Snygg, avdankad tjejgruppsmedlem? Magdalena Graaf. Enkel.

Och så Robin Thicke då. Icky Thicke, vem kan vi byta ut honom mot? Nån som sjungit sunkiga låtar, ser ut som en Bmw-försäljare och lever på sin enda hit? Hm... Idol-Danny (Saucedo, men han hatar att bli kallad Idol-Danny såatteh...). Nej, han har ingen Blurred lines-låt under bältet men han är så jävla TÖNTIG att han passar bra ändå.

Men vilka skulle vara med? Vilka artister, skådisar, influencers och idrottare kan tänka sig att ställa upp på sånt här? Tja...

Första veckan åkte Antonio Brown ut, en NFL-spelare. I Sverige hade det väl varit Andreas Granqvist. Populär idrottare som börjar bli lite för gammal för sporten, men varit framgångsrik på sistone.

Andra veckan avslöjades en för mig helt okänd komiker, Tommy Chong. Han var äldre och kunde inte sjunga, så... Peter Dalle?

Sen följde Terry Bradshaw som är en superkänd NFL-spelare och som sen jobbat som sportkommentator nu. Dvs Glenn Hysén! Så självklart att det nästan är löjlig.

Veckan efter det åkte en tjej i en pudelkostym ut. Hon hette Margaret Cho och är tydligen komiker som även spelar i en sitcom. Hon jobbar mkt med HBTQ-frågor och är lite äldre. Annika Lantz, sing your heart out!

Ooh, veckan efter visade det sig att jag hade gissat rätt på Tori Spelling. Hon blir svår att ersätta med en svensk motsvarighet, vi har ju ingen sån där superkänd manusförfattare som skrev en roll till sin fullkomligt obegåvade dotter på samma sätt. Men om man ändå ska ta nån som fått en karriär pga en känd förälder så tar vi Bianca Ingrosso.

Ja, jag vet. Hon är ju inte AVDANKAD direkt utan istället otroligt (och helt oförståeligt) populär nu, men hear me out gällande deras likheter: 1) Enbart och endast känd pga sin förälder. 2) Ingen som helst egen talang. 3) Ser ut som random hårfrisörska men får ändå reklamkontrakt pga rik och känd.

I nästa avsnitt fick Ricki Lake ta av sig sin korpkostym och jag fick ännu ett poäng i vår allvarliga tävling om vem som gissat rätt. Ricki Lake är också en svår person. Vi har ju inte talkshows på samma sätt som i USA, och att jämföra gulliga Ricki med typ Malou von Sivers känns inte rätt. Inte heller helt rätt blir det med Gry Forssell, men det är åtminstone närmre. Ni vet, b-kändis som jobbat med "fulmedia", dvs talkshows i olika sammanhang.

Sen kom turen till La Toya Jackson. Superstar från en av de mest kända familjerna nånsin. Hur... vem... vad...? Vi har liksom ingen familj som blivit så superkända som Jackson 5 och där en av syskonen gick vidare till att bli supermegakändis som Michael Jackson. Visst var Ace of Base stora ett tag, och visst var de syskon, men ingen har ju haft en solokarriär. Så istället tycker jag att det får bli Marie Fredriksson. Hon var en del av Roxette men har sen fått en haltande solokarriär medan Per Gessle gjort åtminstone svensk succé. Dessutom kan hon sjunga, vilket jag faktiskt är osäker på om samma gäller för Ace of Base-systrarna.

Jaha, vilka har vi kvar? Jo, Rumer Willis åkte ut trots fantastiska framträdanden. Vem? Ja, det undrade vi också men tydligen är hon en skådis som är dotter till Bruce Willis och Demi More. Konstigt att hon inte är mer känd när hon verkar i samma bransch som sina superstars till föräldrar, kanske ni tänker? Ja, jag också. Här var det också svårt, men jag landade ändå i Malin Berghagen. Dotter till superstjärnorna Lasse Berghagen och Lill-Babs, och har ändå en så lättsammanfattad karriär? Funkar!

I en fantastisk kanindräkt fanns en av våra favoriter, Joey Fatone. Ni kanske inte känner till honom till namnet - det gjorde inte vi - men han är en av originalmedlemmarna i 'NSYNC och har lite misslyckad skådiskarriär efteråt. Han sjöng sjukt bra och hade världens charm, men nån Justin Timberlake är han ju inte. Så vem kan vi ersätta honom med i vår svenska version? Jag tänker... Henrik Berggren! Visst, han var mer framträdande i Broder Daniel än vad Joey var i 'NSYNC, men ändå. De var med i ett band som var populärt och sen så går en f.d. medlem och blir supermegakänd och kvar står Joey och Henrik i Håkans och Justins skuggor. 

Trea kom Gladys Knight som sagt (skandal, hon skulle ha vunnit!!) och efter lite tankeverksamhet så blev det rätt självklart att det är Sveriges stolthet Lill Lindfors som skulle ha försökt nå ut till en ny generation genom att klä ut sig i en bi-dräkt och gäckat domarna.

På silverplats kom The peacock, aka Donny Osmond. Han var fantastisk i alla sina framträdanden och jag blev sjukt imponerad även om jag ärligt talat har dålig koll på vem Donny Osmond är. Men, google är min vän, och jag vet nu att han är en av syskonen i The Osmonds, ett mormonskt popband från 70-talet. Han har även varit programledare och generell underhållare. Och: han är SVÅR att hitta en svensk motsvarighet till. Peter Jöback? Dan Ekborg? Nä, de är inte tillräckligt breda underhållare eller tillräckligt folkkära. Så, jag valde Björn Skifs. Han har haft en lång karriär, många hits och figurerat i musikaler, filmer och underhållningsprogram.

Vem vann då? Ja, det sa jag ju långt där uppe, innan det här långrandiga svamlandet tog fart. T-pain. Jag har verkligen INGEN aning om vem det är. Han pratade mycket om att han ville få en till chans och visa vem han egentligen är. Han fick det att låta som att han var en värsting som suttit i fängelse, blivit mobbad inom sin bransch och ville visa människor vem han EGENTLIGEN är. Sen visade det sig att han refererade till typ kritik om att ha använt autotune för mycket. Okej, tönt.

Jaha, en halvt okänd artist som har haft nån hit och jobbat med många mer kända artister, och som verkar ha en lite skev självbild och fick en oförtjänt vinst? Hm... Thomas Rusiak! Tänker ni nu "eh, vem?", så visar det ju att det var precis rätt val.

Så! Detta var min genomgång av hur The masked singer skulle se ut i Sverige. Helt onödigt, kanske två personer kommer läsa detta och mina ungar har med rätta frågat ca 3 ggr om varför jag lägger tid på detta. Well. Jag har inget annat för mig, uppenbarligen.

Long time, no see

Nä men vi har varit i Norrköping på mini-weekendsemester (rekommenderas, särskilt om man som vi varken har råd eller lust att åka skidor på sportlovet... se inlägg nedan för referens) och jag har kört standup och jobbat jävligt mkt och vi har varit i Uppsala och hälsat på systerdotter och sett Emmy tävla i cheerleading-DM. Saker händer, livet pågår, jag är bara usel på att blogga om det. Jag har fått diskbråck också och mår SKIT. Har haft ont i snart en månad och det är så jävla mentalt krävande. Orkar inte ens skriva om det.

Men nu ska vi prata om något VIKTIGT! Nämligen att jag fyller år om några veckor och eftersom det är nästan lite halvjämnt - 35 år - så ska jag unna mig en födelsedagsfest. Det blir kul. Om nån kommer, dvs. Det har ju varit lite sisådär med den delen när jag bjudit in till fest tidigare. MEN DET ÄR KUL ATT KÄNNA SIG ÄLSKAD! Jaja.

Eftersom jag fyller halvjämnt (JO DET ÄR EN GREJ!) så får jag önska mig lite finare grejer. Har vem bestämt? Har jag bestämt.

Så vad önskar jag mig då:

1. En tatuering.

Jag har länge tänkt att jag ska tatuera in tre blommor på handleden. En för varje barn. Tidigare tänkte jag mig lite vintage, i färg, men nu har jag nog landat i stiliserad variant istället. Typ sån här:






















2. Detta vitrinskåp från Ikea som jag har spanat på i ÅR.

3. En häst. 

För att hästen jag är medryttare på ska säljas och jag har då ingen häst att rida och jag mår så jävla bra av att vara i stallet igen. Men det är också svårt att vara medryttare, för man måste anpassa sig så mycket efter ägarens nycker och idéer - och jag vet inte om jag orkar med det. Nu när jag var medryttare så slapp jag allt sånt och kunde ha Delle (hästen alltså) som min egen i princip, men det är rätt unikt. Jag har såklart inte tid att skaffa häst (och nu med diskbråck inte ens möjlighet), men jag VILL RIDA.

4. Fillers eller trådlyft eller botox.

Jag SKITER i om jag är en dålig feminist då. Jag fyller 35, låt mig vara.

5. Terapitimmar hos jävligt bra terapeut

Behöver inte ens motiveras.

Så ja, 8 april blir jag 35. Det är bara att börja planera vem som vill ge mig vad. Tack på förhand!

12 anledningar till varför Majken fortfarande är skönaste ungen i stan.

1. För att hon är ett språkmässigt geni.

2. För att hon aldrig är rädd för att testa nåt nytt!

 3. För att hon redan vet vad hon ska göra med sitt liv som framtida diktator.

5. För att hon har en helt rimlig inställning till vårt grannland.

6. För att hon är en mästerlig retoriker som vinner varje diskussion.

7. För att hon har ohyggligt rolig humor.

8. För att hon skulle klara sig själv om apokalypsen kom.

9. För att hon är woke af.

10. För att hon alltid erbjuder sin kunskap för att göra saker bättre.

 11. För att hon ser till att vi aldrig nånsin får vila, inte ens på semestern.

12. Och såklart för att hon, ovanpå allt det andra, är oerhört kärleksfull och omtänksam.