Vi har kommit in i någon slags sjukt slapp lunk här hemma. Maken och jag är vakna till ett, två på natten och går upp först vid niotiden, eller ännu senare. Ungarna sover längre än vanligt. Vi spelar spel och tar skumbad och gör inte många knop alls. Äter gott och vilar.
Förvisso har vi alla varit förkylda den senaste veckan, men ändå; ett sånt här sengångarliv bådar inte gott inför vardagen som väntar runt knuten. Vi har inte bara vänt på dygnet; vi har hamnat i något slags träsk av seghet. Visserligen mysigt och självvalt, men lik förbaskat segt.
Maken börjar sitt nya jobb om en vecka, vilket innebär att jag ska ta hand om Majken. Men ni tror väl inte att jag ska vara föräldraledig? Nope, hon får vara med mamma på jobbet helt enkelt. Vilken tur att jag jobbar hemifrån.
Den stressar mig, tidspressen jag vet ligger framför mig. När hon sover ska jag ringa och boka in möten och varje fredag (när maken är föräldraledig) ska jag försöka klämma in alla möten och allt arbete jag inte hunnit under veckan. Och så ska ju Majken sysselsättas och få frisk luft och aktiveras och... ni fattar. Stress.
Och här till det sjuka: vi funderade ett tag på att försöka få plats på förskolan från typ april, när hon är 13 månader. (Nu var det mer en fiktiv fundering eftersom det är smockfullt, men ändå.) Men sen bara neej, hon är för liten. Vilket många säkert tycker, men våra andra barn började ju förskola när de var 15 resp 12 månader och det gick jättebra och vi hade ingen ångest över det. Men Majken? Hon är ju så liiiten.
Hon ska börja efter sommarlovet, dvs i augusti. Vilket innebär att i ca åtta månader ska jag sköta ett företag samtidigt som jag tar hand om ett barn som snart lär sig gå, springa, undersöka, klättra.
Nåja, det blir ju enkelt att sköta bokföringen när man inte har några inkomster.
1 kommentar:
Är det inte därför man ska ha de äldre syskonen hemma från förskolan? För att de ska ta hand om den minsta medan föräldrarna jobbar?
Skicka en kommentar