Looks like I made it!

Stressblogg från flygplatsen eftersom jag sa att jag skulle blogga fem gånger innan vi åkte. Kvalitet på dessa inlägg, helt klart. 

Förut i kön till att växla pengar stod en snubbe och tog en kvart på sig när det var hans tur. Han var en typisk övervintrad skaterhippie och som sådan självklart vidrig. Noa såg såklart preciiis hur töntig denna magra man (klädd i urringat linne som visade revbenen och tighta jeans + boots) var och så hånade vi honom ihop. 

Detta är fint med större barn. Deras ibland förvånande klarsynthet och deras humor. Håna snubbar som tror att de är coola. 

Nu ska jag ta lugnande för att stå ut med flygresan. Kämpa alla! 

Varde mobilblogg!

Jag har länge stört mig på att min blogger-app inte funkat. Vet ni hur jobbigt det är att behöva blogga från en dator eller? Det är ju inte som att jag sitter vid en sån 10 timmar om dygnet...

Jaja, det visade sig i alla fall att jag behövde ladda ner en NY app. Vilket jag nu har gjort. 

Så nu kan jag mobilblogga igen, vilket på inget sätt garanterar ett mer frekvent bloggande, men det gjorde så att jag skrev det här inlägget från telefonen. ”Grattis” till er som får ta del av detta content. 

Resfebern

På onsdag åker vi ju. Två timmars bil till Skavsta, fyra timmars flyg till Cypern (förlåt förlåt förlåt!!), och sen hämta hyrbil och så till hotellet. Räknar med att i bästa fall komma fram till hotellet vid 20 på kvällen.

Och jag ser ju oerhört mycket fram emot en veckas utlandssemester med god mat och bad och spännande historia och vackra stränder, men vet ni vad jag inte ser fram emot? Tja, jag skrev det ju ovan: resan dit. Och resan hem.

De två timmarna vi tillbringade i bilen från Arlanda hem till oss efter vi kom hem från Mallis för två år sen var fan vidriga. Jag var nära att göra en sån där "hjälp jag blir kidnappad"-utrullning från framsätet mitt på motorvägen för att slippa ungar som slåss och bråkar och skriker. Såhär två år senare har det blivit VÄRRE! Så ja, själva resandet i resan känner jag bara fasa inför. Eller okej, de kommer sköta sig fint på flyget. Det gör de alltid. Jag tar åksjuketabletter och försöker sova med hörlurar eftersom jag både blir åksjuk och är flygrädd. Maken tar hand om tre barn och efter flyget brukar vi få beröm av andra resenärer om hur bra föräldrar vi är. "Tack tack", säger jag som har lyssnat på min spellista "flygplansmusik" de senaste timmarna.

Jag hoppas åtminstone att det är så det kommer bli även på onsdag. Det KAN ju vara så att Majkens sinnessjuka trots- och vildhetsperiod kommer märkas av även på flyget. Låt oss hoppas för allas skull att det inte blir så, jag tror nämligen inte att någon kommer uppskatta att hon helt plötsligt har tagit över cockpit och kräver ett kilo glass för att släppa piloterna som hon tagit gisslan.

"Men det är ju bara att ha koll på barnet?"
Tack för tipset. Håll nu käften.

Idag kollade jag på badkläder och hade Majken med mig i affärerna jag stressade runt i.
- Kan du stanna här med mig nu, väste jag svettigt efter att ha tappat bort henne i varenda butik vi varit inne i.
- Nej! svarade mitt lilla monster.
- Men...vafan?
- Ja, du frågade. Och jag sa nej. Hejdå!
Sen sprang hon iväg och gömde sig nånstans bland Cubus tusentals olika spetstrosor för tonåringar.

Så det var kul. Tyckte i alla fall den kvinna i övre medelåldern som fnissade åt Majkens och min konversation.

Jag kanske inte tyckte det var lika kul.

Knegandet

Jag jobbar ju heltid nu sen i februari, och ärligt talat var jag väldigt orolig inför detta. Jobba heltid må vara standard för de flesta, men bortsett från några tillfälliga perioder á en månad styck eller liknande så har jag inte jobbat heltid sen... 2009.

Så ja. Det är jäkligt länge sen och det jag mindes från de år då jag jobbade heltid var den tilltagande paniken så fort klockan närmade sig 16. Det är svårt att förklara, men jag fick som panik i hela kroppen. Det var en fysisk längtan i kroppen som drog och slet mig hem till barnen. Den ville bara hem innan det blev för sent. JAG ville hem innan det blev för sent. Vi har ju aldrig jobbat heltid båda två förrän nu, så våra ungar har liksom alltid blivit hämtade före 16, så jag visste ju att de var hemma.

Mina barn, mina SMÅ barn var hemma utan mig och jag satt där på mitt kontor och såg mörkret falla (det är jobbigare på vintern) och visste att jag skulle bara hinna hem och krama om dem kort och äta ihop och kanske lite Bolibompa, och sen skulle de lägga sig. Det var så himla stressigt och den där känslan jagade mig konstant.

Sen hör det såklart till att jag avskydde mitt jobb under dessa heltidsår. Att min söndagsångest började redan på fredagskvällen. Det är klart att det spelar in något enormt, men det jag minns som värst var faktiskt ändå den där slitande fysiska saknaden och längtan efter min familj.

Och nu då?

Tja, de är ju stora nu? Som jag sa så fyllde Noa TONÅRING igår. Jag har barn som är 7, snart 11 och 13 år gamla? Det är liksom inte kläng och mys i mitt knä som gäller när jag kommer hem längre. Ofta när jag kommer hem är Emmy på nån träning eller hos kompis, Majken är ute och leker och Noa sitter och spelar. Eller så sitter alla vid nån skärm eller badar... ja ni fattar. Det är verkligen inte så att jag kommer hem till en välkomstkommitté längre. Och ja, jag saknar såklart detta - läs bara förra inlägget - men det jag ville säga är detta: jävlar vilken skillnad det gör?

Och ja, nu gillar jag mitt jobb och den skillnaden ska inte underskattas (Jävlar vad jag typ urskuldar mig här, vad tror jag att detta är? En opponering där ni bara väntar på att få slita sönder mina slutsatser?) men den där saknaden efter barnen, längtan i kroppen så fort klockan närmar sig 16? Näpp!

Nån enstaka gång, som igår när Noa fyllde eller när vi ska åka till sommarstugan och bada osv, då kan jag uppleva samma. Men annars är det befriande lugnt i kroppen.

Heltid kan också funka. Who knew?

Veckans meny och dagens gråt.

Måndag: Kimchi-quesadillas
Tisdag: Helstekt kyckling med klyftpotatis och sås
Onsdag: Fiskpanetter i korvbröd med tillbehör
Torsdag: Noa bestämmer pga födelsedagsbarn som blir effing TONÅRING??
Fredag: Sushi till oss vuxna, våfflor till barnen.
Lördag: Hemmagjord pizza med chèvre
Söndag: Fetaostbiffar, potatisgratäng och sås

Okej tre saker:
1) Kimchi i quesadillas? Prova det, ni kommer ej bli besvikna. Ta ur kimchin ur burken, grovhacka, stek i smör/olja och lägg sen i tortillas med massa ost och stek. Amazing!
2) Anammas formbara färs? Believe the hype! Äntligen kan vi äta saker som fetaostbiffar och cevapcici igen. Fantastisk! Se till att krydda mycket bara, men i det här hemmet är det inte direkt en risk att servera underkryddad mat.

3) HUR FAN KAN JAG VARA MAMMA TILL EN TONÅRING? DET ÄR ORIMLIGT! Och inte bara för att jag är så himla ung och fräsch, för det är ju inte sant. Men han var nyss liten och nu är han inte liten längre? Jag ser bilder på honom som ettåring, tvååring, sjuåring och vill likt Mattis gråta "han fattas mig", fastän jag ju ändå har honom kvar. Det kan vara så att jag inte alls hanterar att barnen växer ifrån mig sådär jättebra?

Jag förstår inte hur 2005 kan vara så oerhört länge sen och ändå så alldeles nyss. Det känns som att de senaste åren har varit oerhört långa och bara rusat förbi samtidigt. Vi har haft det så väldigt tufft i så många år nu att jag liksom känner att jag snuvats på så mycket tid?

Igår kittlade jag Majken tills hon skrattade så hon kiknade, och sen fick jag hejda tårarna som höll på att tränga fram för att sånt där barnskratt snart inte kommer vara en stapelvara här i hemmet längre. Jag klarar inte av att snart bara ha stora barn. Majken är PRECIS i gränslandet mellan litet och stort barn. Det är ett, två år till MAX av knubbiga barnarmar och krypa upp i mitt knä och sen har jag bara tonåringar och stora barn och jag är så jävla jävla dålig på att hantera det. Jag får andnöd och gråter. Jag VET att barn ska växa upp och att de ska frigöra sig och att de inte är vuxna för att de är 9-10 år. Men vet ni? De är inte små heller. Den där magiska småbarnstiden är för min del helt totalt slut och jag skiter faktiskt i att just DU kanske tycker att det blir härligare med tiden och att det är roligare med tonåringar än med femåringar, för JAG vill alltid ha en femåring i mitt liv.

Ja, jag har PMS men det är fan en sorg på riktigt detta.

Så hur går det med allt?

Nej, ingen bio och ingen badminton den här månaden, men jag har försökt crawla massor av gånger i sjön i stugan.

Naglarna? Växer, går av, växer ut, filas jämna, går av ändå, repeat until forever antar jag? Och ja, jag har nagelstärkare på och nagelfil i väskan och så vidare. De går ändå av hela tiden. Men jag biter inte på dem och jag blir bättre och bättre på att måla dem så det är ju en vinst.

Dock! Det där lite hånfulla "ååh bryt inte en nagel gumman" angående att tjejer inte kan hugga i, det ligger något i det? Självklart blir man mer försiktig gällande saker som kräver mycket av händerna om ens nagel kan gå av då? Märkte det själv när jag skulle lyfta ur säckar med jord ur bilen, att jag liksom blev försiktig och försökte skydda naglarna. Det är ju hämmande på ett sätt, och då har jag ändå superkorta naglar som inte ens når utanför fingret. De som har sån där nagelkonst (sorry, men det är så vidrigt fult och jag hoppas trenden dör ut snart) med fem centimeter vassa konstfärdigt lackade naglar... de har inte trädgård va?

Annars då? Tja, såret på benet är läkt... typ. Fult ärr och världens bula på skenbenet precis intill, men det behöver ju inte plåster längre. Det gör ont ibland när jag simmar men på det stora hela är det mest bara... fult.

Å andra sidan matchar det ju resten av mig. Hö hö.

Alltså det är ju inte såhär jag vill att min blogg ska vara? Korta uppdateringar om ingenting. Och jag har absolut tankar på vad jag vill skriva om och jag har tiden. Men det blir ändå inte av. Samma spaning har jag gjort hundra gånger om och samma spaning lär jag göra hundra gånger till eftersom jag aldrig förnyar mig, men ändå. Jag saknar att blogga aktivt. Ska fan försöka skärpa mig, sa jag övermodigt precis innan sommaren då jag tillbringar massor av tid i sommarstugan utan internet.

Om två veckor åker vi till Cypern. Innan dess ska jag ha bloggat fem gånger, lovar jag mig själv nu. Kämpa Ellen!