måndag 8 november 2010

Det mest förbjudna.

"Jag förstår inte hur man någonsin kan slå sitt barn" brukar föräldrar hävda. Jag vet inte, men jag kan ju inte vara ensam om att förstå? Inte godkänna, inte tycka det är ok. Men förstå.

Jag kan förstå att en förälder i ren desperation slår sitt barn. Jag förstår chocken, skammen, självklandrandet, självhatet efteråt. Men jag förstår också själva handlingen. Jag förstår hur det brister, hur man utan att tänka på det har lyft handen. Jag kan verkligen sätta mig in i den situationen, tro det eller ej. Trots att jag har varit i andra änden kan jag förstå den handlingen. Det är hemskt och ska inte få förekomma, men det gör det. Tyvärr.

Det jag inte förstår är de som använder fysisk bestraffning som uppfostringsmetod. Som medvetet och beräknande snärtar till barnet på handen. Som lugnt och sansat ger det ostyriga barnet en dask i rumpan. Som i bestraffande anda drar i örat, luggar, nyper, biter för att visa att man inte får bitas (!).

Det är inte konstigt att vi är snabba att fördöma föräldern som ger treåringen en örfil. Hur kan man? Stackars barn! Vilken hemsk mamma, vilken avskyvärd pappa! Men samtidigt, jag kan förstå.

Att däremot systematiskt utsätta sitt eller sina barn för fysisk bestraffning och kränkning, det är oförståeligt. Men tyvärr rätt så accepterat. För det är ju skillnad på våld och våld. "Och såna där som slår sina barn, de är ju hemska. Men jag, jag slåss inte. Jag uppfostrar ju bara..."

7 kommentarer:

Anna sa...

Ja, alltså jag kan verkligen förstå i vilka situationer det brister. Nog har man känt sig så jäkla förbannad att man velat ta till mer artilleri.

Men jag däremot inte förstå hur man som normalbegåvad helt lyckas undgå all fakta och försvarar eller förordar fysisk bestraffning på någon nivå.

Tove Kungsholmen sa...

Jag kan faktiskt också förstå det. Vår lugna lilla dotter får efter lillebrors ankomst då och då hemska perioder av galenskap. De är korta men intensiva och sist var det även nattetid, två timmars bråk mitt i natten får en att känna saker man inte trodde vara möjligt. Tyvärr!

Och nu behöver det ju inte bli såhär för alla som får syskon. ;) Och mot lillebror har hon varit toksnäll i ett år i sträck oavsett vad han gör.

presens sa...

Jag kan faktiskt förstå dem som förordar fysisk bestraffning som uppfostringsmetod också. Jag tycker att de är dumma i huvudet, men jag förstår hur de resonerar. Våld måste vara det absolut enklaste och snabbaste sättet att få lydiga barn. Om man då premierar lydnad över allt annat, så är det inte så konstigt att man tycker att man gör rätt som våldför sig på ungarna.

Kajsa sa...

Oj oj oj jag fick fan gå i terapi när jag var nere i en rejäl psyksvacka för flera år sen, just eftersom jag var så övertygad om att jag skulle skada min dotter. Slå henne helt enkelt.
Nu 7 år senare så inser jag att eftersom jag tänkte tanken så hade jag spärren, men jag förstår verkligen att det kan hända.

Anna sa...

Mård skrev en överjävulskt bra text på ämnet.

http://pinemarten.wordpress.com/2009/09/27/om-vuxna-som-slar-barn/

Mia sa...

Word.

Jag har slagit. Jag tillhör den kategorin som slank över gränsen, inte lyckades hålla tillbaka all ilska och frustration. Jag var ett totalt psykbryt och behövde gå i terapi länge för att komma ur den destruktiva spiralen jag hamnat i.
Jag fick sluta dricka, börja medicinera och arbeta tillsammans med familjehjälpen för att bygga upp förtroendet hos mina pojkar igen. Och det tog tid, men det gick.
Det var de där två örfilarna som fick mig att vakna upp och inse att jag hade tappat allt jag trodde på hos mig själv, som fick det att vända, och jag önskar sååå att något hade väckt mig innan dess. Som jag har mått efteråt... som jag har avskytt handlingen och ältat den.
Nu gör jag inte det längre. Sonen har tagit upp det med mig, och vi har pratat om det och lagt det bakom oss. Men jag kan se och förstå hur föräldrar trillar över den där gränsen.

Men jag förstår verkligen inte, precis som du säger, hur sjutton man helt kallt kan använda sig av fysisk bestraffning och anse att man gör rätt... Det gör lika ont i mig varje gång jag hör en förälder prata om att "smätta på fingrarna" speciellt när de anser att barnet är korkat som inte begriper TROTS att han ju får ont. Vad är det för inställning till andra människor och vad föder det för respekt?

Hittade hit via FL, vi är i samma mammagrupp. Hej!
/MiaKelekia

Jennie sa...

Jag kan också förstå. Den där desperata känslan som kan dyka upp i en pressad situation, man är själv körd i botten (gärna både fysiskt och mentalt), ungen bråkar och obstruerar... . Har dock aldrig fallit över gränsen. Men förståelse, javisst.