fredag 8 juli 2011

Det här med att älska sina barn.

Om det är något jag stör mig på så är det uttrycket "Jag älskar alla mina barn, men på olika sätt". Olika sätt innebär att man kan värdera och gradera, olika sätt innebär att ett sätt kan vara bättre än det andra. Jag tror att de allra flesta föräldrar älskar sina barn på samma sätt: totalt, fullkomligt, mer än allt annat. Däremot älskar vi dem på grund av olika saker.

När Noa föddes och jag drabbades av den stora föräldrakärleken misstog jag förälskelse för kärlek. Missförstå mig rätt, jag älskar honom lika mycket nu som då - men vad jag inte kunde förstå då var vad som skulle hända med all den sprittande kärlek jag kände. Jag resonerade som så att min mamma vill ju inte pussa mig på magen, bita mig i kinderna eller hålla mig tätt tätt intill för att insupa varje liten doft av mig (och det är jag ju väldigt tacksam för), alltså måste kärleken avta någonstans på vägen. Jag fasade för det tillfället, jag var rädd för att jag skulle älska mina barn mindre ju äldre de blev.

Nu vet jag bättre. När barn blir äldre ändras själva förälskelsen. Noa är sex år nu och för de av er som har vuxna barn eller tonåringar är han fortfarande ett litet barn, men jag vet att han har blivit större. Han är en annan person än han var för några år sedan. Han har en annan integritet, ett eget privatliv, en sfär som innefattar mycket mer än vår familj. Hans tankar och känslor syns inte längre alltid på honom och vi får inte alltid veta vad som pågår i hans liv. Följaktligen förändras även sättet vi ser på honom, och också hur kärleken yttrar sig.

Jag varken kan eller bör bedyra min kärlek till honom som jag gjorde när han var bebis, eller som jag gör med Majken nu. Jag kan fortfarande dra honom intill mig och insupa essensen av vad som är han; jag kan fortfarande låta honom veta att i mina ögon är han ren perfektion och jag älskar ingen mer än vad jag älskar honom och hans syskon. Jag kan kramas och pussas och klia på ryggen och vara nära, men jag kan inte tvinga honom att stanna kvar i en kram. Jag kan inte be honom låta bli sina vänner för att jag vill få vara med honom. Jag kan inte viska allt det jag viskar till Majken mitt i natten när bara hon och jag är vakna och hon tittar på mig med stora ögon och jag sätter näsan tätt intill hennes fjuniga hjässa och bara luktar. Jag kan inte lägga allt det på honom. Majken förstår inte när jag viskar: försvinn aldrig ifrån mig, jag klarar mig inte utan er, ni är det bästa som har hänt mig, låt aldrig aldrig någonsin ont hända dig, finns alltid här.

Noa förstår. Och en sexåring ska inte behöva ta in allt det som föräldrakärleken innebär, det är för mycket. Han behöver inte veta om de nattsvarta rädslor som kommer med föräldraskapet. Han ska inte veta hur det gör ont i min mage när någon har varit dum mot honom. Han ska få leva sitt liv utan att bära bördan av hur rädda vi är att något ska hända honom.

Men inte bara ändrar sig själva kärleksyttringarna: anledningen till att man älskar ett barn ändras också ju äldre de blir. Den första förälskelsefasen håller i sig i flera år, men ju äldre barnet blir desto mer övergår förälskelsen till något annat. Jag vet inte vad jag ska kalla det, men stolthet? Respekt? Beundran? En känsla av att det här barnet har så mycket klokheter i sig att jag blir varm av stolthet. Det här barnet har så många bra egenskaper att jag blir avundsjuk på den rena människa han är. Det här barnet hanterar världen på ett sätt som jag önskar att jag kunde. Det här barnet är mitt, det här barnet är en del av mig, det här barnet är så här delvis på grund av oss.

Det är den stora skillnaden. Jag älskar mina barn precis lika mycket, på exakt samma sätt - men den initiala förälskelsen har i Noas fall börjat gå över i något annat, något som baseras mer på den person han mer och mer visar att han är och kommer bli.

När han var nyfödd visste jag inte hur det skulle vara att inte längre vilja bita honom i kinderna eller pussa på hans fötter. Med tiden förstod jag mer och mer och nu vet jag skillnaden på den första förälskelsen och den djupa respekt jag känner för det barn som är allt jag någonsin kunnat tänka mig. Det är otäckt när de växer upp och blir större, lämnar oss mer och mer för varje dag som går. Det är otäckt, men också oändligt fint att få vara med om.

6 kommentarer:

Anonym sa...

fast vad är det för skillnad på det du skriver och på att "älska sina barn på olika sätt"? Det känns som att det är just det du beskriver...

Ellen sa...

Anonym - det handlar nog om vad man lägger in för betydelse i ordet älska. Jag älskar mina barn på samma sätt: totalt och obevekligt och mer än allt annat. Däremot älskar jag dem FÖR olika saker. Och när kärleken finns i botten så finns det olika faser den manifesterar sig på; den kan ändra sig. Från den tidiga förälskelsen till en djupare förståelse och stolthet till... ja, jag vet inte. Jag är inte där än. Men själva grundkärleken, "att älska" är för mig på precis samma sätt med alla barn.

Anonym sa...

Emmy då? Du nämde aldrig henne.

Ellen sa...

Anonym - näe, det måste ju betyda att jag inte älskar henne.

ELLER, så handlar texten om hur jag insett att bara för att kärleken förändras när barnet blir "stort" (Noa) så är det inte sämre, bara annorlunda mot hur den första förälskelsen (Majken) känns.

Emmy är där mittemellan. Fortfarande vill jag bita henne i benen, men mer och mer övergår det till att beundra och vara stolt över hennes person.

Ela sa...

Jag har liknande tankar. En annan grej jag har tänkt på är att det är så vanligt att föräldrar som planerar/väntar sitt andra barn är så oroliga över hur de kommer att kunna älska ytterligare ett barn lika mycket som det första. För mig kom aldrig de funderingarna. Jag blev ju helsåld på min första dotter och för mig var det fullständigt obegripligt hur jag INTE skulle älska nästa lika mycket. När jag väl fått känna på föräldrakärleken var den ju så självklar. Och de är ju inte som att det finns en begränsad pott för varje förälder att fördela åt sina telningar so bring the syskon on (fast nu ska vi inte ha fler - tre får räcka)! :-)

Fröken Märkvärdig sa...

Tack!!! Gud vad jag har funderat på det här sen jag blev förälder :) Du har gett mig massor av svar! På hur det kan komma sig att inte min mamma vill äta min näsa när hon ser mig och nosa mig på kinderna och säga "mummuummmuumm". Den bästa förklaringen jag har kunnat komma på hittills har varit den att hon helt enkelt inte älskar mig lika mycket som jag älskar min son och att hon heller aldrig har gjort det. Men det kanske hon har. Men jag har så svårt att förstå att det ska förändras det där. Himla fint och bra sammanfattat av dig tycker jag!