onsdag 3 oktober 2012

Att leva med en full clown.

Majken är 1.5 år nu. Jag kan tänka mig att just barn på 1.5 år är de absolut ROLIGASTE små varelser som finns. Hon är som en liten rumpnisse som har rökt på och tappat halva sin talförmåga. Som en clown som blivit full och förståndshandikappad och rolig. Det är som att titta på en briljant komedi när hon drar fram. Jag älskar det!





















Och inte bara när hon showar. För det gör de ju ofta, små små barn. I alla fall mina. Majken har show flera gånger om dagen, och upptäcker hon att man tittar på henne så gör hon om det hon håller på med tills vi tröttnar. Men det är inte bara det som är kul. Det är allt det där ofrivilligt roliga, hennes hela väsen.

Som när hon trippar runt i vardagsrummet och letar efter en bok och lyfter på kuddar och med det härligaste tonfallet någonsin säger "huh?". Det går inte att förklara i skrift, men det är så kul. Eller när hon kommer inspringande i vårt rum med cykelhjälm på huvudet, hårband runt midjan och fotbollsstrumpa på ena benet och skriker "Tada! Titta! Kolla!" för att hon är så nöjd med sig själv. Eller som när hon har upptäckt att den ABSOLUT roligaste leken är att hoppa från en liten stol ner över armstödet ner i soffan och skriker NEJ SLUTA! så fort någon närmar sig för att ta bort stolen.

Det är så himla mycket humor i ett sånt litet barn. Så mycket medveten humor framför allt. Hon roar oss med en fingertoppskänsla som saknas hos de flesta komiker. Hon vet vilket tonfall hon ska ta till för att vi ska skratta. Hon vet vad hon ska säga för att det ska bli komiskt. Hon vet vilka miner vi tycker är kul, vad barnen tycker är roligt och vad hon själv skrattar åt. Den där viljan att roa alltså, den gör så himla mycket.

Sedan skadar det ju inte att hon är glad nästan hela tiden också. Glad och nöjd och så svårt rolig. Det livar upp i höstmörkret.





















Jag vet inte om jag har sagt det förut, men detta vårt tredje barn - jag är så vansinnigt glad att vi har henne.

1 kommentar:

LisaM sa...

Å vad jag känner igen! Vi har också en tre på SNART 2 ÅR!?!?! (Hur gick det till, han var nyss ett och ännu mera nyss 1,5...?)
Ditt inlägg fick mig att känna "Lev i nuet", "Glöm aldrig den här tiden" och den gör att min klump i magen över misstag på jobbet känns lite mindre betydelsefull, tack för det. Känner också en stor lust att filma vårt lilla humortroll ikväll för att alltid kunna plocka fram honom och minnas :-)