Noa har en kompis här ca varje dag nuförtiden. Jag gråter av glädje eftersom han, likt mor sin, inte direkt har varit bortskämd med vänner som vill umgås. Men nu är en kompis här varje dag från 16 - 20, men barnet vägrar äta här. Jag vet inte om han är nervös eller ogillar vår mat eller vad det nu är, men äta vill han inte.
Och jag känner ju egentligen att fine, ät inte då. Om det inte vore för att jag inte vill uppfattas som såna där psykföräldrar som ba "Ellen, nu ska Karin äta, så du får vänta på hennes rum". Det är så sjukt snålt. Vem GÖR så? Och nej, det handlar typ aldrig om att inte ha råd, för de familjer där man inte har råd så delar man ju ändå.
Men nej nej. Sitta på rummet och vänta ska man göra. Liksom... va? Skärp er. Det är så stört.
Och jag tänker att när nu detta barn varje dag kommer hem och svarar "nej" på frågan "har du ätit kvällsmat", så verkar vi vara just såna föräldrar. Hej, vi bor i en etagevåning i city (visserligen Örebro, men ändå) men har inte "råd" att ge er unge en portion spagetti.
Det är så jävla pinsamt. Ska tvångsmata ungen nästa gång han kommer hit.
Och så undrar jag varför min unge har svårt med kompisar...
6 kommentarer:
Fattar inte hur man inte skulle vilja umgås med dig Ellen, jag tycker du verkar toppen :-) Antar att Noa är så stor att du inte har kontakt med föräldrarna utan att de sköter det där själv? Annars skulle jag lätt låta det slinka in i ett sms eller samtal att kompisen blivit erbjuden men nekat bara för att föräldrarna inte ska tro att jag är snål.
Ha ha - han blev nog avskräckt av min mat i fredags. Då åt han men det kanske var traumatiskt! Han vågade säkert inte tacka nej när Noas mormor frågade...
Jag tänker också att du kanske kan skicka ett sms till någon av föräldrarna och förklara att han inte vill äta? Nu vet jag ju inte ålder på det här barnet, men under mina ätstörningsår i tonåren så sa jag till mina föräldrar att jag ätit hos en kompis, vilket ju så klart var lögn pga. ville ej äta. Så att det inte är nåt sånt som spökar.
Här hemma har 6åringen en kompis som inte vill gå på toaletten utan måste påminnas för att undvika i sitt tycke "pinsamma" olyckor. Så just som vi fått minsta (3åringen) rumsren och trodde vi kunde andas ut har jag lite ångest för att glömma att påminna en sexåring. Eller råka tjata för mycket så det blir jobbigt. Gaah..;)
I övrigt håller jag med Christel, är det inte lite läge att kolla av med föräldrarna om varför barnet aldrig äter? Vad händer om du ställer fram något som är bara att ta som smörgås och mackor eller grönt? Hur gör kompisens föräldrar när Noa är där? Bjuder på mat?// Emelie
Ja, jag säger som de andra: Hör med föräldrarna. Det går ju att formulera utan att det framgår att du oroar dig för att de ska tro du är snål. ;)
Jag hade nog sagt att jag är lite orolig för att barnet inte äter, den måste ju vara hungrig? Eller? Föräldrarna vet förhoppningsvis.
Mamman kan inte svenska, så all kommunikation går via barnet. Och då blir det lite... awkward.
Skicka en kommentar