Vi ska ta över min morbrors hus på landet. Så om 1-2 år när lantmäteriet gjort sitt efter att mamma sålt skogen (seriöst, hur kan det ta ett halvår och kosta 100 000 kr för en handläggare att byta ägare på lite mark), och vi blivit nya ägare och vi har renoverat klart- då kommer vi flytta ut på landet. Igen.
Självklart är jag lite orolig för att bli bondmora igen (nu var ju vårt förra hus en mexitegelvilla, men vi bodde faktiskt precis bredvid en kohage), särskilt eftersom jag verkligen älskar att bo i stan. Men samtidigt: det här är min familjs släktgård. Huset morfar byggde i byn där han bodde största delen av sitt liv. Huset mamma är uppväxt i. Det närmsta jag har ett barndomshem. Så det fanns inget tvivel, bara lite oro/funderingar kring hur allt ska bli. Å ena sidan: behöva pendla igen? Suck och stön. Å andra sidan är det bara en knapp mil utanför stan, med bra cykelväg och helt okej busstrafik på vardagsmorgnar. Å ena sidan, ska Majken tvingas ut på landet när hon är som mest tonåring? Å andra sidan: rätt skönt att ha den vilda adhd-muppen (sagt med kärlek osv) på behagligt avstånd från stan, så att vi kan ha lite koll på henne.
Så ja, ni fattar. Det är lite oro, men framför allt väldigt mycket förväntan och tacksamhet (och förvirring och sorg eftersom även om jag såklart alltid velat bo här "i framtiden", trodde vi ju att "framtiden" var typ 15 år bort).
Jag som hade lite oro kring vad tusan jag skulle ta mig till med min tid efter att även Emmy flyttat hemifrån behöver nu inte undra - renovera. Renovera, renovera och renovera. Och trädgårdsarbete.
"Vad behöver ni åtgärda?" frågar folk. Well, det är lättare att säga så här: vi behöver inte göra något åt taket (vad vi vet). Annars ska vi byta/renovera putsfasaden (fått lite olika bud där på vad som behöver göras), renovera alla fönster, byta alla rör, byta elen, byta köket, byta ut badrummet, troligtvis sätta in radonventilation, ta ner limväven i innertaken och måla om dem, byta/renovera vartenda ytskikt ner till varje liten list, varje dörr, varje cm av golv- och tapetyta. Det enda jag tror ska vara kvar helt som de är? Fönsterbräden i marmor. I övrigt är det liksom totalt utbyte/ommålning/renovering som gäller.
Och det handlar inte om att jag är kräsen (vilket jag är) eller att vi känner att huset måste vara 100% perfekt (vilket ju vore nice), utan om att det är inte något åtgärdat på väldigt länge. Och vi pratar inte "perfekt bevarad villa från 1950 med intakta detaljer" tyvärr.
Men men! Det gör ju att jag kan sätta min prägel på allting. Bestämma varje liten detalj. Jag är redan utmattad och då är huset inte ens vårt än. Förstår ni hur många badrumskranar det finns? Och hur fula alla är? Bara såna saker.
Å andra sidan är såna detaljer långt borta. Först ska det bli vårt som sagt, och det är ju först nån gång i vinter. Sen kan vi byta el och sen är det bara att vänta tills våren då vi kan byta fasad och renovera fönster och sen, om ett år ungefär, kan vi börja med övrig renovering. Så jag har gott om tid på mig att bli utbränd både en och två gånger redan innan vi börjar.
För att inte helt fastna i att vara besatt kring renovering av ett hus som - återigen - inte ens är vårt än, försöker jag fokusera på annat. Som t.ex. att handla fina vår- och sommarkläder från Vinted, i stilen "bondhora", som är min favoritstil de senaste somrarna. Viben är liksom lång kjol, gärna rutig, och sen en jävligt slampig top/linne. Eller linneklänning men med världens urringning. Ni fattar, hoppas jag.
Hot girl summer? More like "hot piga summer" (eller, med tanke på hur jag ser ut: "hot pig summer"). Man måste ju förbereda sig inför att flytta ut på landet liksom. Det är nästan som att jag undermedvetet kände på mig att jag skulle hamna på landet inom kort när jag började anamma bondhora-looken. Kommer jag klä mig så hemma sen? Knappast. Det blir väl urtvättade hemmakläder som vanligt. Men i teorin!
I teorin kommer jag även sylta och safta och torka och musta och cidra och lägga in osv osv när jag bor där. Jag kommer ha en hel matkällare full av glasburkar med vackert skrivna etiketter. Tycker jag ens om typ... äppelmos? Absolut inte, men i mitt framtida liv så är det inget problem. Jag kanske säljer äppelmoset på min loppis? Vilken loppis? Well, den som jag påbörjat redan. Vi har ju röjt hela bostadshuset (inte källaren) och jag har flyttat ut de saker som jag tror går att sälja till "stallet" där jag börjat iordningsställa en loppis. Kvar att röja är verkstaden (ca 20 000 skruvar och 7 motorsågar osv) och "magasinet" (förrådet ovanför verkstaden och garaget) där det inte direkt finns några skatter, men en jäkla massa skräp och gamla skidor/byggmaterial etc. Oavsett: det som går att sälja hamnar på loppisen. Ni hör ju! Jag kommer behöva skaffa en livsstilsblogg/livsstilskonto på insta. Eller först och främst ett renoveringskonto där man kan följa "vår resa", SEN får det gå över till ett konto där jag iklädd en slampig klänning står i motljus i ett fält och visar min hemgjorda päronmarmelad.
Förresten: mängden människor som sagt åt oss att söka till "husdrömmar"? Helt orimlig. Är INTE sugen på att visa upp mig i TV när man inte ens kan vinna något? Bara vara med och bli hånad för att man hade för liten budget, för kort tidsram och för naiva förhoppningar. Och sen vilja dö för att man är så ful? Nej tack.
Aja, vi får se vad som händer. Först ska vi bli ägare till huset. Eller nej, först ska alla mina bondhora-kläder komma och jag ska strutta runt som en överårig slutty Lönneberga-Lina. Men ni får förlåta mig faktiskt, för jag har insett att vid 42 års ålder har jag inte många år kvar innan mina bröst inte ens ser bra ut i bh. Jag måste krama ut de sista dropparna ur dessa år innan det är heltäckande som gäller. Låt en kvinna leva osv!
