Den tunna fernissan

Det är så vackert ute nu. Det blommar och doftar och allt är skirt och grönt och man vet inte riktigt vad man ska göra av alla lyckokänslor som stormar fram nu efter att ha dolts under vinterledan.

Men.

Jag förstår inte hur folk vågar njuta av saker utan att känna att det finns ett enormt hot under allting. Och nu pratar jag inte om att inte kunna njuta av sommarvärmen eftersom den leder till torka och missväxt och klimatförändringarna dödar allt. Tro mig, det tänker jag också på, samt mår dåligt över... men jag pratar om det andra. Det som alltid finns där.

Ja men ni vet: sjukdom och döden. Olyckor, smärta och sorg. Jag förstår inte hur folk klarar av att gå igenom livet utan att hela tiden vara rädda för det värsta, när det värsta är så himla nära jämt?

Jo jag vet att jag har lätt GAD (generaliserat ångestsyndrom) och därför alltid bär på mer ångest än andra. Och ja, jag vet att det faktum att min pappa på nåt sätt ALLTID skulle förstöra en bra dag, som att det var en tvångstanke för honom, säkert bidrar till den här domedagskänslan, men det spelar ingen roll. Den finns där ändå.

När jag håller på att spricka av lycka av att höra Majken leka med kompisarna ute på den grönskande gården, då kommer alltid tankarna på allt hemskt som kan hända henne. Hur vi kanske bara har våra barn till låns. Hur alla som drabbats av oförståeliga sorger, alltid säger samma sak: "det kom som en blixt från klar himmel, bara dagen före hade vi...", eller olika varianter av det. Jag förstår inte hur ni andra lyckas njuta  eller vågar vara lyckliga, när allt kan dras undan på en millisekund.

För att ni inte ska missförstå: jag har inga problem med att känna lycka. Det är inte så att jag förnekar mig själv känslan av att vara glad eller tillfreds eller lycklig, eller att jag inte kan njuta av stunden. Det gör jag. Kanske till och med mer än ångestfria personer, eftersom jag räknar med att allt ska tas ifrån mig en dag.

Jag förstår bara inte hur man kan gå omkring och inte vara... livrädd? Förstår inte folk vad klimathotet innebär? Att våra barn, helt definitivt våra barnbarn, kommer få ett helvete pga det? Vet människor inte att minst var tredje person någon gång kommer få cancer? Vi är fem personer i min familj, och jag vet att statistiken inte funkar så - men det är ju inte bara fem personer som jag älskar? Hur kan man sätta sig i en bil hela familjen och åka iväg på en roadtrip utan att ha en malande oro över att bilar är dödsfällor?

Återigen: jag fattar att det låter som att jag är en hönsmamma som begränsar mitt och mina barns liv, men så är det ju inte. Det vet alla som känner mig - jag är snarare motsatsen till en hönsmamma. Det handlar inte om rädslor för att barnen ska bli kidnappade av en pedofil, eller oro för att de ska bryta ben eller sånt - det är de andra grejerna som lurar i mitt medvetande. Cancer, bilolyckor, medfödda hjärtfel som aldrig upptäcks, ett blodkärl som brister i hjärnan osv. Det finns så oerhört mycket att förlora och när allting är som vackrast, när häggen blommar och ungarna bygger kojor i spireahäckarna och sommarlovet väntar runt hörnet... då blir det vackra en påminnelse om allt det fula.

Majken sa häromdagen till Emmy, när Emmy frågade om flest dör av cancer eller nåt annat i världen, att "Det man dör av är livet" och jag vet att det är sant. Jag vet att premissen för att leva är att vi ska dö. Jag vet att om man älskar måste man förlora och om man ska få känna lycka måste man få känna sorg.

Det är inte det jag pratar om. Inte det vanliga förloppet, där man förlorar nära och kära när de blir äldre. Eller att man blir lämnad, förlorar jobbet, måste flytta... det är inte sånt. Det är att förlora någon i förtid. Att själv dö i förtid. Livet är så jävla skört och man kan inte skydda nån.

Det känns som att vi allihop går på en väldigt tunn lina, var och en på sin egen. Och när som helst kan man ramla av, och när som helst kan linan bara ta slut och vi har inget sätt att veta när det ska hända någon av oss. Och så känns det som att jag (och fellow ångstmänniskor) är de enda som ens reflekterar över detta, medan många andra verkar tro att vi sakta promenerar på en stadig landsväg.

Ja det här blev ju jävligt svamligt. Sorry. Men det är fint ute och jag blir så oerhört lycklig av våren. Och känner man så starkt som jag så gäller det tyvärr även de negativa känslorna som oro och rädsla. Allt förhöjs av blommande spireahäckar.