Man får ta poängen där de erbjuds.

Ringde i morse till ungarnas förskola och sa att båda fick stanna hemma för att Noa var dålig i magen i morse. "Åh vad bra, det är vi väldigt tacksamma för!" Jag kanske inte är mamman som kommer ihåg att namna kläderna, men jag tar i alla fall mitt ansvar när det gäller att hålla eventuella magsjukebaciller borta från de andra barnen. Nu tror jag inte att det är ens i närheten av magsjuka, men sak samma. Hemma är de ändå.

Jag har inget att blogga om. Eller rättare sagt, jag kommer på en del saker hela tiden, men sen liksom blir det inget av för att jag tänker att det är för tråkigt ("vad äter folk för god helgmat?"), för graviditetsrelaterat ("det spelar ingen roll, så länge den är frisk"), för högtravande ("åh vad det är vackert att bo på landet på hösten"), för självömkande ("varför har alla andra en bättre struktur och idé med sin blogg än jag?") eller bara... blaha blaha (som det här inlägget).

Till lunch blir det rester för barnen och jag ska återigen äta min nya favoriträtt: snabbmakaroner med micrad ost. Är jag inte en gourmet så säg?

Himla konstigt alltså.

Idag hämtade jag barnen strax efter lunch och åkte direkt hem och gjorde mellanstadieklassikern "makaroner med riven ost som micras tills osten smälter". Tyvärr hade vi ingen aromatkrydda hemma (görs den fortfarande?), men det gick bra med en bortglömd popcornkrydda som tydligen skulle ha smörsmak.

Efter det mutade jag barnen med varsin russinask om de masserade mig. Vilket de gjorde, smått motvilligt. Så där låg jag på mage med en protesterande bebis däri (vilket man ju inte kan klandra henom för, att bli klämd lär ju inte vara den bästa upplevelsen man kan ha i en livmoder. Å andra sidan vet jag inte hur roliga upplevelser man faktiskt kan ha i en livmoder?) och blev masserad.

Sen sa jag helt sonika att "mamma har ont i huvudet och ska sova ett tag, go and play." Fast lite mer svenskt och lite mindre svengelskt. Nu steg jag precis upp efter tre timmar i sängen och noterar att ungarna har klarat sig skitbra utan mig. Vilket kanske beror på att jag främst mutar dem till att massera mig när jag är vaken.

Är det inte rätt märkligt att inte jag har blivit nominerad till årets mama-blogg? Jag menar, hur mer inspirerande kan man bli?

Någon som däremot har blivit nominerad är råcoola Anna, så tills jag blir nominerad får ni helt enkelt rösta på henne. Röstar gör ni här. Och röstar gör ni nu. Eller hur?

Tur att håret var rent... typ.

Jag har börjat med att inte sminka mig innan jag lämnar på förskolan. Jag har liksom tänkt att det är nyttigt för mig, att vara "naturlig" och inte så utseendefixerad.

Idag när jag kom hem och såg mig själv i spegeln insåg jag dock att mitt "naturliga" jag just nu innebär mörka ringar så stora att det på ena ögat såg ut som en blåtira. I övrigt är huden täckt av små röda plitor finnar, som gör att jag ser ut som en tonårig rejvare som aldrig hört talas om tvål. Lägg sen till en stel nacke som ger ett smått bisarrt rörelsemönster så har ni hela min ljuva uppenbarelse.

Det känns som att om man ska komma till förskolan och klaga på att man har huvudvärk för fjärde dagen i rad, så ska man inte se ut på ett sätt som ger dem anledning att misstänka vilda nätter med knark eller alkohol.
Jag vet inte jag, men ska man ens orka möta alla fräscha föräldrar som lämnar sina barn innan de ska till jobbet så bör man kanske ta på sig något som är... rent?

Nu har jag i alla fall sminkat mig. Och ser därmed ut som en smått alkoholiserad rejvare utan kännedom om tvål, som försökt maskera det med lite billigt smink. Det tar sig!

Långt ifrån självlysande.

Jag tror att anledningen till att man som gravid förvandlas till en livsform som bara vill sova och äta, är att man ska få större förståelse för det lilla liv man sedan sätter till världen. Om man i ett halvår har gått omkring med fläckar på kläderna för att man spiller på magen hela tiden, är det sedan lättare att stå ut med fläckar på kläderna från bebisen. Min oförklarliga huvudvärk som är inne på fjärde dygnet får mig säkert att känna större sympati med ungen ifall den visar sig få oförklarlig magvärk.

I natt så brakade vår säng sönder när jag vände på mig. Det kändes sådär lagom roligt, jag måste vända mig på ett väldigt speciellt sätt när jag har foglossning, vilket gör att sängen antagligen upplever att en flodhäst har disco i den. Och då kan man ju förstå att sängen protesterar, vem vill ha en flodhäst som dansar disco inuti en själv?

Igår kväll så sa jag till Noa att han var världens bästa unge, och fiskade lite efter komplimanger om att jag inte är en så himla oäven mamma jag heller. Han svarade: "ja, ibland är det bra att ha mammor. När de föder en till bebis till exempel". Det är allt jag har reducerats till nu, en bebismaskin. En ganska bitter sådan för tillfället, I might add. 

Vad är det värsta med att vara gravid egentligen?  Förslag?

(Alla som nu inte har varit gravida kan antingen strunta i att svara och läsa, eller så kan man bli ännu mer förvissad om att man aldrig vill bli det. Your choice.)

Fem fördelar med att ha stora bröst.

5. Man har ett inbyggt krockskydd. Airbag is not needed, om man säger så.

4. Om man inte kan simma är det lätt att bara lägga sig på rygg, så har man en inbyggd flythjälp.

3. Även om man inte har några fickor på sina kläder är det inget problem, mobiltelefon och plånbok får alltid plats i bh:n.

2. Om man under skoltiden ska gå på "nyktert" skoldisco är det bara att gömma småflaskor med sprit mellan brösten, eftersom vakterna faktiskt inte får visitera någon där.

1. När alla tror att popcornen eller ostbågarna är slut, har man ett eget privat litet förråd i urringningen. Oslagbart!

Nu: lite pepp!

Nämen gud vad allvarligt det blev idag då. Bara deppiga inlägg och ledsamheter. Men nu till något glatt: tidigare idag skulle jag plocka undan ungarnas frukost och tappade då lite leverpastej på golvet. Eftersom leverpastej kan vara det äckligaste som någonsin har uppfunnits kunde jag såklart inte plocka upp den, jag ville inte stinka lik resten av dagen.

Så jag chansade helt enkelt på att någon av katterna skulle äta upp det hemska som låg på golvet. Och se på fan, när jag kom hem för någon timme sen så var leverpastejen borta.

Är inte det en positiv historia, så säg?

Stackars barn.

Jag hatar verkligen "skolans dag" eller liknande jippon. Det är alltid tanken att man ska socialisera med de andra föräldrarna, men jag kan ju inte sånt. Så jag går omkring ensam med mina barn, försöker prata lite med någon, hamnar i ett hörn. Stöter kanske på någon som jag redan känner, och då går det ju bra att prata med dem - men det är ju inte poängen. Poängen är att man ska lära känna de man inte redan känner, vilket är omöjligt.

Så jag står där ensam och tänker att det inte är konstigt ifall mina barn blir ensamma ungar utan kompisar, när de har en morsa som är helt socialt inkompetent. Ibland tror jag att såna där gated communities som de har i USA inte alls är till för att stänga ute slödder och brottslighet. De är istället skapade av socialt inkompetenta människor som lyckats hitta några de kan umgås med, och som vill känna sig trygga med det.

Jag förstår dem. Ska jag vara ärlig så är jag till och med avundsjuk. Jag vill också ha ett gated community med människor som jag tycker om och kan prata med. Så jag slipper stå och frysa ensam på en skolgård utan att lyckas prata med någon.

Suck.

När jag inte har något att blogga om brukar jag kolla in bloggportalen.se, där finns de mest bloggvänliga nyheterna uppradade. Bara att välja!

Men jag orkar inte idag. Terrorhot och SD, det är allt man bloggar om tydligen. Jag orkar inte med sån skit just nu, jag orkar inte med hat, skräckpropaganda, uppvigling och främlingsfientlighet. Det räcker med att jag är orolig över kompissituationen för femåringen på förskolan. Samt över få rörelser i magen. Att vara förälder leder till så mycket mer oro än yttre hot och terrorister.

Plötslig spädbarnsdöd känns närmre än Al Qaida. Ensamma barn som inte har någon att leka med skrämmer mig mycket mer än terrorhot. Föräldraskapet är det mest tärande, oroframkallande, jobbigaste som finns. Helt utan skräckinjagande löpsedlar från Expressen.

Bara för att.

Jag vet aldrig om jag ska skriva om vad jag tänker, eller om vad jag gör. Men den här helgen har jag mest umgåtts med familjen (inkl. syster med sambo) och tapetserat. Dvs varken gjort eller tänkt något speciellt.

Eller jo visst, jag har tänkt att vi var jävligt duktiga som tapetserade hela tvättstugan på några timmar, jag och min mamma. Sen efter det tänkte jag att det var rätt dumt gjort, med tanke på hur sjukt ont i hela kroppen jag fick. Det ledde till att jag tänkte "nämen, ett varmt bad kanske gör susen". Efter det varma badet tänkte jag att jag var dum i huvudet, eftersom värmen hade gett mig monsterhuvudvärk.

Just nu tänker jag inte så mycket längre, huvudet gör för ont. Jag har en hemtenta att lämna in imorgon, ska försöka klämma in den mellan alla tv-serier vi har att se. En typisk söndag, med andra ord.

Så fint. Så sorgligt.

Nu har begravningen varit. Så jag har fasat för den här dagen, och nu är den över. Det gick bättre än väntat faktiskt. Självklart grät jag, självklart grät vi alla. Men det var vackert, personligt, fint och minnesvärt. En mängd släktingar jag nog aldrig har träffat, två barn som fullständigt bröt ihop efter avskedstagandet, snoriga näsdukar och vackra blommor.

Efter begravningskaffet åkte vi hem till mamma och åt pizza, tävlade i andhållning och provade att sitta i jägarsits. Lite sånt där man sysslar med när man är helt urlakad och utgråten, men ändå vill umgås med sina nära och kära.

Nu är klockan bara åtta och vi är hemma igen. Det är konstigt, kvällen har bara börjat men jag känner mig som om det vore mitt i natten. Men det känns skönt, att få ha lite vardag ändå. Trots att det är en så otroligt ovardaglig dag.