Bästa eftermiddagen ever.

Efter en rastlös morgon utan förskola (de var hostiga och trötta) tog jag med mig ungarna och åkte till ett lekland. Åh gud, himmelriket.

Ungarna leker så de storknar, det finns tidningar och internet åt oss vuxna. Och eftersom mina ungar tack och lov aldrig skulle komma på tanken att puttas, slåss eller bråka med något annat barn så kan jag sitta för mig själv och bara låta dem underhålla sig själva.

Nu ska jag bara lista ut hur jag kan köpa lite godis eller fika till mig själv utan att ungarna märker det.

/lazy_84

Om våldtäkter.

I morse läste jag Underbara Claras skitbra inlägg om synen på kvinnans roll när det gäller att skydda sig från våldtäkter. Här i Örebro har ju någon gripits nu, misstänkt för våldtäkterna som har "satt staden i skräck".

De här våldtäkterna har gjort att folk har pratat våldtäkt mer än vanligt. Unga män har bildat medborgargarden (eller åtminstone nattvandringsrundor), det har varit en hätsk stämning och alla är överens om att våldtäkt är det värsta som finns.

Säger de nu ja. Säger de nu när det är en våg av serievåldtäkter i stan. När våldtäkterna drabbar både gamla och unga, när någon drabbas på väg till jobbet så väl som mitt i natten. Då är det lätt att gå samman, fördöma brottet, vara emot. Värna offrens rätt att röra sig fritt.

Men när det är den där bekanta som sägs ha våldtagit den där fulla tjejen som han bjöd på drinkar hela kvällen, då är det inte lika upprörd stämning. Eller i alla fall inte på grund av samma anledning. Då ifrågasätts det, då har alla hört om någon som har gjort en falsk anmälan bara för att hämnas på killen, då vet alla att egentligen så kanske det inte stämmer det där hon säger.

Då ifrågasätter man hennes motiv, hennes kläder, hennes vanor, hennes vänner, hennes sexliv. Därför är de här serievåldtäkterna så bra för alla "rekorderliga" medborgare, de kan fördöma och vara emot och vara arga över sakers jävlighet. För det är ju galenskap. Det är ju ingen man känner. Här kan ju ingen klandra tjejen, vad enkelt allt blir då.

Jag kan garantera er att många av de som idag är medlem i någon av alla facebookgrupper som startats kring det här ämnet, om ett halvår igen sitter där och ifrågasätter, vrider och vänder på ett våldtäktsoffers historia.

Om man nu har oturen att bli våldtagen så är det i alla fall "bra" om det är av ett psycho, i gryningen när man är på väg till jobbet. Då finns det inget att ifrågasätta och man slipper bli våldtagen en gång till av rättsstaten, rykten och skitsnack.

Efterlysning!

Jag behöver få tag på boken "Explosiva barn", men hittar den ingenstans. Kan ni hjälpa mig? Antingen om någon har ett exemplar till salu, eller om ni hittar den på någon sida där den inte är slutsåld.

Det skulle verkligen hjälpa oss, samt vår femåring, om vi kunde få tag på boken.

Pop quiz!

"Ellen satt i sovrummet i bara ett linne och trosor, hon skulle snart hoppa i duschen inför dagens föreläsning. Plötsligt bankade det på dörren. Ellen smög sig bort och öppnade, glömsk av att hon var klädd i praktiskt taget ingenting. Ute på trappen stod en mycket smutsig, svartmuskig man. Sotaren! Av någon anledning hade Ellen inte fått information om att han skulle komma, men nu stod han där på trappen och ville in. Ellen släppte in honom, och försökte samtidigt skyla sin bara kropp.

Sotaren gick strax ut igen för att klättra upp på taket till skorstenen. Ellen skyndade sig in i badrummet för att försöka hinna byta om till något mer respektabelt. Precis som hon hade slitit av sig linnet och stod i bar överkropp kom sotaren in igen. Turligt nog var badrumsdörren inte öppen, men den stod på glänt och om sotaren skulle gå förbi var risken stor att det skulle gå att se in i badrummet. Ellen försökte snabbt få på sig en tröja och gick sedan ut för att assistera sotaren."

Nu till själva frågan då: manus till en porrfilm, eller min förmiddag?
Vinnaren får en flaga sot på posten.

Rosenskimrande.

Idag vaknade jag efter en välbehövlig sovmorgon till strålande solsken. Efter att ha utfört mina sysslor som student, städat lite och faktiskt blivit rätt nöjd med mig själv, gav jag mig av mot förskolan. Barnen mötte mig glada och sådär härligt rosiga om kinderna. Båda två hade fått varsin kalasinbjudan, och storbarnets fröken lugnade min oro över hans kompissituation. Så traskade vi tillbaka i solskenet, pratandes om allt och inget.

Väl hemma njöt vi av en stunds tv-spelande, innan jag gjorde goda smörgåsar som vi mumsade på under tiden jag lärde Noa läsa. Han läste katt, hatt, mus, hus, bil, stol, sol nästan helt utan problem. Sedan ville han lära sig skriva och sa "jag vill skriva 'jag älskar dig'". Vilket han sedan gjorde, nästan helt utan min hjälp.

Nu har jag precis lagt in en hel laxsida i ugnen, maken kommer hem när som helst och barnen är sysselsatta på sitt håll. Såhär har min dag varit idag, idyllisk så att det förslår.




Ser ni hur tråkigt det blir att skriva om de roliga, härliga, mysiga dagarna? Ser ni vad krystat och pretto det låter? Well, tänk på det ifall ni någon gång upplever att jag bara klagar, klankar och gnäller. Det är för att jag sällan vet hur jag ska skriva om allt det fina utan att det blir slemmigt och sockersliskigt. Jag älskar mina barn, jag älskar mitt liv och jag tycker om att vara gravid. Men det kan jag inte få fram i bloggen, jag lyckas bara inte. Det var väl typ bara det jag ville säga. Och så hoppas jag att det här räcker som anledning till varför någon läsare inte ska ringa soc och anmäla mig för att jag bara sover och tvingar ungarna att massera mig jämt. Vi har väldigt många bra dagar vi också, det är bara inte bloggmaterial.

Så lätt att falla i fällan.

Det finns så otroligt mycket jag vill ha. En systemkamera. En månad i Thailand. Ett nyputsat hus så jag slipper bo i en mexitegelvilla. En träaltan med inbyggd pool. En howardsoffa. En ny bil. Ett Nintendo Wii. Josef Frank-tapeter till barnrummet. En ponny till ungarna, en islandshäst till mig.

Det är så enkelt att liksom fastna i det där "vill ha"-tänket, när sånt egentligen betyder så lite. Visst, jag vill verkligen åka till Thailand och jag skulle inte bli ledsen om jag fick en ny kamera, men det betyder ju ingenting. Alls. När önskemålen som upptar ens tid egentligen är helt meningslösa, det är då man vet att man har det bra.

Så nu önskar jag mig istället ett botemedel mot cancer, att underbara människor inte ska behöva utstå separationer och skilsmässor, friska barn som är lyckliga och har vänner. Och så hälsan förstås.


Apropå märklig världsuppfattning, har ni läst den här?
Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva.
Riktigt så illa däran är jag inte i alla fall!

Jag har faktiskt en ursäkt.

Var på Hööks idag för att handla ridstövlar till Noa. Hittade inga bra, åkte till nästa affär och köpte ett par gudomliga i konstläder och vinröd fodring. Fick nästan spatt därinne, en hästaffär är som en godisbutik av barndomsminnen. Jag fick i princip lust att shoppa loss på ryktborstar och grimskaft bara för att jag för en gångs skull KAN, för att jag inte behöver ta av den ynkliga veckopengen utan har riktiga pengar.

Jag vet att det är att leva genom sina barn som världens pageant mum, men det spelar ingen roll - jag kan inte låta bli. I bilen på vägen hem satt vi och planerade alla tre barnens hästframtid. Först rida på den lilla ridskolan på landet, sedan på den stora dyra, sedan egen häst i någon form.

Det är faktiskt inte att leva genom sina barn om man är förhindrad att göra det själv, eller hur? Jag menar, visst - jag kan ju rida. Men jag kan aldrig mer ställa upp i en hopptävling på en c-ponny, eller med hedern i behåll önska mig ryktborstar och knoppningssnoddar i julklapp.

Vilken tur att jag kommer ha tre barn. Även om någon av dem faller av vagnen finns det två kvar som kan leva ut mitt deras hästintresse till fullo. Ljuvliga tider stundar hörrni!

Som chokladsåsen på glassen.

Såhär en lördagskväll har jag inget vettigt att säga annat än att jag tycker att det är otroligt rätt att någon har googlat på "ellen har alltid rätt" och hamnat här.

Jag känner mig rätt så nöjd med det faktiskt.

Heliga familjen.

Idag har jag och Noa varit på ridskola med honom. Han red på Stjärna, en svart liten ponny som tydligen är mångas favorit. De red ut i skogen och jag fick således nästan en timmes promenad i höstgul skog, tillsammans med en femåring son som sken ikapp med de gula löven där han satt på hästryggen. Efter lektionen åkte vi till McDonalds för en myslunch (som det ju är för en femåring) innan vi handlade lördagsgodis och lördagsmiddag och begav oss hemåt för att på hemvägen hämta upp de övriga två i familjen som hade varit hemma hos några vänner och snickrat på deras tak. Samt hoppat studsmatta. Vem som gjorde vad kanske säger sig självt?

Det är så märkligt, att det här livet, den här dagen, som för mig är så makalöst fin, så kärleksfull - att det kan vara någon annans mardröm. För det är ju sånt här man föraktar när man pratar om svenssonlivet. Det är det här familjelivet 29-åriga backpackers fasar. Och jag förstår inte, jag fattar verkligen inte. Det här som är så vansinnigt fint att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hur kan det vara så hemskt?

Det är fascinerande att samma ord som för mig innebär en perfekt höstdag, kan för andra vara rena skräckhistorien.

Ridskola. Skogspromenad. McDonalds. Lördagsgodis. Myskväll.
Bu!

Oh the horror!

Noa och jag pratar om vad han vill bli som vuxen. Han säger polis. Jag säger över min döda kropp, jag orkar inte med den oron. Han säger brandman. Jag säger över min döda kropp osv. Han säger "jobba på bank". Jag säger: sök till polishögskolan.

Ärligt talat, finns det någon som på riktigt vill att deras barn ska växa upp till typ revisor? Eller träslöjdslärare?

Det finns några saker jag absolut inte önskar för något av mina barn, hur lyckliga de än blir av det. Fågelskådare är en sån sak. Frimärkssamlare. Herregud, orienterare. Nykterist. Frikyrklig. (Eller vad fan, religiös överhuvudtaget, men eftersom Noa stängde av teven bara för att "det handlar lite om gud nu" så ser jag inte risken som överhängande)

Jag vill väl inte att de ska bli pundare med kriminella vänner hellre, men jag åker ju hellre och letar efter dem på ett rejvparty (finns såna fortfarande?) än på en konferens för fågelskådande pingstvänner. Om de ska spy i baksätet av min bil hoppas jag att det är för att de har haft sjukt kul på en fest och inte för att de har slickat på för många frimärken.

Jag kan ju inte vara ensam om det här?