Apropå jul och sånt då. Och genus.

Idag skulle vi lämna in besked till Noas lärare om vad barnen vill vara i luciatåget. Noa vill vara Lucia, precis som förra året. Mig veterligen var det ingen som retade honom då, och jag hoppas att ingen kommer göra det i år heller. Samtidigt är jag rätt säker på att han kommer kunna stå emot sånt larv, särskilt eftersom vi göder honom med "de som retas är korkade och fattar inte, du är smart och bra".

Det finns säkert massor av nackdelar med små byskolor, men en sak är bra: det är inte anonymt och det är inte stort. Noa går med samma kompisar som han har gått på förskolan med (sen vi flyttade hit) och de kommer gå i samma klass tills femman. Det blev ingen chock när han började förskoleklass eftersom det var samma klassrum och lärare som förra året. Samma kompisar. Samma skolgård, samma vuxna, samma allting. Jag hoppas och inbillar mig att det ger honom fler chanser att våga vara sig själv längre. För jag tänker mig, antar, att om man som sexåring börjar skolan inne i stan bland massor av andra elever som är större och väldigt många, då kanske det inte är så lätt att våga vara lucia i luciatåget, även om man vill.

Och när han väl ska börja inne i stan så kanske han inte vill ha något annat än svarta och tuffa kläder, det vet jag inte. Han kanske har ändrat smak och stil helt tills dess, det är ju drygt fem år kvar. Men om han fortfarande är och vill se ut som den han är nu så tror jag att det blir lättare att möta omvärldens fördomar och kritik om man är elva år än om man är sex år. Om inte annat så har han haft ett gäng år på sig att få vara sig själv innan han stöter på större motstånd.

Och så blev det äntligen advent.

Och vi vaknade av att polisen knackade på dörren tidigt på morgonen. De letade efter en kvinna som... ja, vi vet inte mer än så. De letade efter en kvinna helt enkelt, men vi hade ju bara sömndruckna barn och trötta katter här hemma, så de lyste lite i trädgården och lämnade oss sedan till att fira advent.

Så det gjorde vi, i spöregn, tio plusgrader och blåst. Rätt så tråkigt adventsväder med andra ord, men sånt går ju att råda bot på med hjälp av julmusik, julpynt och pepparkaksbak!

Det här med adventsstjärnor då. Nu sitter ungarnas innanför deras rullgardiner och det är ju egentligen fel. Men det är den enda lösningen om det inte ska se ännu knäppare ut, så det får vara fel för att det ska bli rätt. Jag vet att egentligen är ju tanken att stjärnorna ska lysa ut mot omvärlden, men vad fan. JAG vill njuta av våra stjärnor. Vårt hus syns ändå inte från vägen, så det är bara vi och våra besökare som ser våra fönster och då njuter jag hellre av stjärnorna när jag är inne än när jag är ute. Så. En liten disclaimer ifall någon har lust att påpeka att det ser konstigt ut med stjärnorna sådär.

Det här hjärtat har jag haft sen jag var barn. Jag älskar det. Det ger ett varmt rött ljus till hela sovrummet och jag vill ha hjärtat tänt när jag sover, så att när jag vaknar är det helt juligt i hela rummet. Det vill inte maken, så vi tjafsar om det varje kväll. Det känns som att det skrivs alldeles för lite om julpyntsrelaterade bråk i familjer. 

Pepparkaksbak!

Gjorde bort oss i år. I vanliga fall brukar ju pepparkakor man bakar hemma vara äckliga, eller hur? Så vi slarvade lite och åt massor av deg och gjorde fula figurer och så vidare. Men sen när de var färdigbakta så visade det sig att degen från Ica Maxis eget bageri gav pepparkakor som var nästan lika goda som de man köper. Fail. Eller win då, men eftersom vi inte gjort ett anständigt pepparkaksbak blev det ju fail ändå.

Nåja.

Sen åkte jag och Majken på julmarknad med min mamma samtidigt som barnen var på badhuset med maken, och så köpte vi julklappar och tittade lite på julskyltning och så halvsprang vi hem genom spöregn och blåst, och så blev hela familjen bjudna på söndagsmiddag hemma hos mamma.

Sen slutade dagen med att Emmy fick ett trötthetsbryt och skrek på grund av huvudvärk och kräktes lite på grund av för mycket badhusvatten i magen och sen däckade alla barn för de var så himla trötta och ärligt talat, det var ju vi också.

Förresten: hur mycket pynt tar ni fram till första advent? Folk går ju helt crazy och tar fram i princip allt - vissa har redan klätt granen?! Vi tar fram stjärnor, stakar och utebelysning och eventuella julgardiner. Sedan runt lucia och framåt kommer mer julpynt i form av amaryllis, hyacinter, arrangemang med julkulor och julväxter och så vidare. Julgranen - en äkta, allt annat är uteslutet! - kläs dagen innan julafton, så klart.

Hur kan man ens tänka sig att göra annorlunda?

Alla dessa fina namn

Just nu: Lotten, Lisen, Bosse, Rakel, Josef, Amir.

Fatta att ha två döttrar som heter Lotten och Lisen. Nu är jag nöjd med min Emmy och min Majken, men ändå. Jag har en klar förkärlek för tidigare generationers arbetarklassnamn, helt klart.

Pappa ringde häromdagen

- Hej!
- Hej! Jag är med Emmy på gympa, så jag kan inte prata särskilt länge.
- Jaha, går hon på gympa? Ja, det är ju bra att de får röra på sig.
- Ja, hon tycker att det är jättekul.
- Det tyckte du också... tills du blev tolv år. Sen dess har du väl aldrig rört dig om du inte måste. Du har väl helt slutat röra på dig. Om ingen tvingar dig så är du lat.
- ...

Aj.

Hej hörrni. Min högerhand har helt lagt av, antagligen pga överansträngning vid ett dåligt tangentbord. I alla fall måste jag låta den vila nu, så att det inte blir ännu värre. Med andra ord blir det inte så mycket bloggande under några dagar. Det är alldeles för jobbigt att skriva med vänster hand som jag gör nu.

Tyck väldigt mycket synd om mig så är ni snälla?

Ehrm.

Det här med att skratta åt sitt eget bokmanus när man läser tillbaka i det, det är lite frowned upon va?

Mm... tänkte väl det.

Vad är skillnaden?

Du går på stan med ditt barn. Du har en söt och glad unge med tofsar och färgglada gummistövlar och hon hoppar i varje liten vattenpöl hon ser. Hon skrattar och ler och babblar som hon alltid gör. På vägen möter ni en pedofil, som insuper allt det som är ditt barn och noterar allt med henne. Utseendet, leendet, rösten, rörelsemönstret. Pedofilen använder sedan dessa minnen i sina fantasier.

Det påverkar inte ditt barn ett smack, det kan vi väl ändå vara överens om?

Men...

Du lägger upp en bild på ditt barn på din blogg. Du har tagit ett kort på när din söta glada unge med tofsar och färgglada gummistövlar hoppar i en vattenpöl. Det är en härlig bild som verkligen visar hur glad och babblig hon var då. En pedofil stöter på den här bilden. Pedofilen sparar bilden och använder den till sina fantasier.

Helt plötsligt är det skadligt och farligt för ditt barn. Helt plötsligt har du varit en oansvarig mamma. För helt plötsligt... så...? Jag förstår inte riktigt.

Ja, bilder kan spridas - det kan inte minnen. Men i övrigt. Hur påverkar det mina barn på något sätt? Hur ska vi ens få reda på det? Jag har aldrig förstått mig på varifrån pedofilhysterin kommer, eller hur den ens fungerar. Kan någon förklara, för det kan ju mycket väl finnas en rimlig förklaring till varför man tycker att en bild är värre än att se ett barn i verkligheten?

För det är ju ingen som förespråkar att vi ska gömma oss heller.

För att förtydliga så pratar jag alltså inte om uppsökande pedofiler som utför övergrepp på barn, utan på de som fantiserar (jag använder det begreppet) hemma. Och ja, jag är medveten om att alla som sysslar med oegentligheter med barn absolut inte är pedofiler, men det är ju i det begreppet diskussionen hamnar, så.

Upplys en okunnig nu. Tack!

"Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem"

Öh nej? Herregud vad folk missbrukar den klyschan. Vet ni vad, det ÄR faktiskt förbjudet att uttrycka vissa åsikter. Släng er framför ett tåg med protestplakat på magen då! Kom igen! Hets mot folkgrupp är inte tillåtet, var är hungerstrejkarna? Förtal är inte tillåtet, även om det man säger är sant - kedja fast er vid riksdagen!

Och även om man nu skulle börja göra inskränkningar i det vi idag får tycka så tänker åtminstone inte jag dö för det. Jag har familj och är tamefan skyldig att göra allt i min makt för att finnas till där för dem. Så om Sverigedemokraterna kommer till makten och rasism blir än mer politiskt korrekt än idag (där den framförs av ledande skribenter på Sveriges största tidningar), så kommer jag säkerligen försöka ändra det. Eller flytta. Men inte dö. Inte frivilligt i alla fall.

Ja, jag vet. Man ska inte ta det bokstavligt. Man ska förstå att det handlar om en inställning som öppnar upp för yttranderättfrihet och det låter ju fint.

Fast i själva verket sägs det oftast av människor som vill ha ett alibi för att själva häva ur sig makalös idioti.

Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.

Jag har ju (i vanliga fall, när den inte dött genom att bada i kiss) en iphone och har som de flesta andra pushnotiser på den för olika appar. Till exempel facebook. Det innebär att varje gång det händer något på facebook så plingar det till i min telefon: "Hallå! Någon vill dig något. Du är inte avskydd och hatad av alla. Titta hit fort!". Ja alltså, den säger kanske inte exakt så - men det är andemeningen.

Problemet är att den plingar till väldigt ofta ifall man råkar vara i en diskussion på fejjan, eller om man har sagt grattis till någon som fått nytt jobb etc.

Jag tänker inte påstå att jag låter bli att gratta folk på fb bara för att slippa höra plingandet. Det tänker jag inte påstå.

Men.

Irritationsmoment just nu

1. Huvudvärken. Nej, den försvinner inte. Ja, den beror på något med sängen/sömnen eftersom jag vaknar med jobbig huvudvärk på morgonen. Ja, allra troligast är ju att det här med att sova i en säng med tre trasiga "underplankor" kanske inte är det bästa för nacke och rygg.

2. Min munblåsa. Siri, min syster, var här i helgen och självklart kom blåsorna i munnen som ett brev på posten. Jag kan mycket väl vara den enda i hela världen som är allergisk mot sin egen syster.

3. Värmen. Öh, det är första advent snart. SNÖ tack!

4. Noas bensmärtor. Vi var tillbaka på sjukhuset idag och de bara "Näe, vi vet inte. Fortsätt ge ibuprofen när det gör ont för det går ju inte att operera eller ge tunga mediciner när man inte kan säga vad problemet är". Hurra liksom. I fyra år (fyra hela år!) har han vaknat med smärtor i knä och leder på nätterna. Ibland har han ont redan på eftermiddagen, ibland så tidigt som strax efter lunch. Det känns ju lagom kul att fortsätta låta honom ha så ont och bara kunna ge medicin när han väl skriker av smärta, men vad ska vi göra då? De "vet ju inte".

5. Att jag fortfarande inte har en fungerande telefon. Visserligen helt mitt eget fel, men ändå irriterande. Min fina stackars iphone.

6. Vi har slut på värmeljus. Och så glömmer jag köpa det varje gång jag är och handlar. Jag kommer ihåg allt annat, men värmeljus - denna oas i novembermörkret, glömmer jag varje gång.

7. Min lathet. Jag vill inte vara född lat, men det är jag. Om ni som inte är lata bara hade en aning om hur jäkla handikappande det är att varje dag behöva överkomma sin inbyggda lathet så hade ni haft en stor beundran inför det faktum att vi lata lyckas företa oss något, någonsin.

Tja, det var det. Vissa irritationsobjekt är rimligare än andra, kan jag känna rent spontant.