"Så himla pepp"

Ifall jag just fick hjärtklappning, svettiga händer, röst som stockade sig och glömde allt jag skulle säga när jag  framförde mitt standup-material för min man nyss? Min man. En publik på en.

Ja.

Nämen det känns ju skitbra inför i övermorgon måste jag ju säga. SKITBRA!

Ursäkta, men jag ska gå och kräkas nu.

Nu vill jag bara gråta.

Det jag trodde var en ögoninflammation visade sig vara en vagel. Fast det jag trodde var en vagel visar sig nu... det är för hemskt för att skriva... det verkar vara en ny vårta/nytt födelsemärke/ny leverfläck som dykt upp där. På nedre ögonlocket. Så. Jävla. Fult.

Ska jag lägga mig ner och självdö nu, eller går det att ringa en plastikkirurg direkt eller måste jag gå genom vårdcentralen?

Ja, det kan ju fortfarande vara så att det är något temporärt, men jag känner ju min kropp. KAN det ploppa upp någon ny fläck eller nytt märke så gör det det. Jag hatar min kropp. Och ja, mitt indiannamn hade varit "Hon-som-tar-ut-saker-i-förskott", men ändå. Jag hatar min kropp.

Tv-karaktärer jag älskar att hata.

Om jag gör en liten lista nu så kanske ni kan ha lite överseende med att den nog inte är varesig korrekt eller rimlig, men jag orkar inte gå igenom alla serier jag sett och ser och ska se och velat se. Så jag tar det som poppar upp i huvudet och utgår från det.

De tre män jag för tillfället kan komma ihåg att jag hatat mest i tv-serier:

1) Clay i Sons of Anarchy. 

Ful, äcklig, vidrig, hemsk. Finns inte ord för hur mycket jag avskyr denna man.


2) Will i Vita Huset. 

Ser ni minen? Fattar ni vilken slags person han är?

GÅ OCH DRUNKNA WILL!!!!

3) Duncan i Veronica Mars.

Åh Duncan ditt lilla gristryne. Det enda bra du någonsin gjorde var när du skrevs ut ur serien. Tack och lov för den dagen. Jag grät glädetårar.

Nej men nu kör vi väl lite tjejer då? Mycket lättare.

1) Ständig etta är tamefan Kelly i Bevvan. 

"Buhuuu... jag heter Kelly! Jag är blond och vän och söt! Jag klarar inte av någonting själv utan måste snyfta hos Brandon så fort jag är lite ledsen. Jag snor min bästa pojkväns kille och får det till att det är synd om mig. Buhu..."

2. Phoebe i Vänner.

Nej, hon är inte rolig och quirky och "någon som vågar vara sig själv".
Vet ni vad hon är? ELAK. Hon är jävligt elak och sjukt ego och dryg.
Dessutom väldigt tråkig.


3. Agent Stahl i Sons of Anarchy.

Ingen har nog orsakat mer blodlust i mig än denna kvinna. Fy katten vad jag ville att hon skulle dö.

Sportlov my ass

Att sportlovet ligger nu är väl ändå lite meningslöst? Finns det någon som inte är dödstrött på vintern än? Mina barn har i alla fall i princip tröttnat på pulka, skridskor och skidor och längtar efter vår och värme. Och jag har ju längtat efter våren sen nyårsdagen i princip.

Nu har vi förvisso inte ledigt hela veckan, bara måndag och tisdag. Men om vi ska ställa de två alternativen "äta kakor och choklad, spela spel och se på tv-serier" och "dra iväg med alla barnen till någon pulkabacke" mot varandra så säger det väl sig självt vilket jag väljer? 

Jag lägger nästan all ledig tid på att leta semesterresor till sommaren (och JA, jag inser det ytterst ironiska och sorgliga i att min lön från miljöpartiet gör att vi reser mer, men jag lovar att klimatkompensera på det sätt som ger bäst effekt) och så har min man fått mig att börja spela Candy Crush också. För det var ju precis vad jag behövde? Dagarna går ju inte att fylla med annat?

Om man nu ska resa med charter då, är det bara jag som alltid vill välja Grekland då? Turkiet känns inte kul, Mallis osv känns för svennigt om man säger så, Italien är för dyrt och Frankrike lite för kallt. Kroatien är jättevackert men vi är fem i familjen och hittar bara relativt dyra resor dit. Så vi landar i Grekland om och om igen. Bildligt talat alltså, vi har inte varit där med barnen någon gång. Jag är inte missnöjd med det, jag ÄLSKAR Grekland. Men tja, om någon har ett superresemål för en barnfamilj som hatar det överdrivet turistiga kan ni ju hojta till. Annars fortsätter jag drömma mig bort. Igår började jag på riktigt att gråta när jag såg bilder från en grekisk stad, för jag längtade dit så mycket. Jag grät?!

Den här vintern måste ta slut snart. 

Det här med att färga barns hår?

Först tänker jag att nej, klart att barn inte ska få färga håret. Inte förrän de åtminstone är kanske 11-12 år? Sen tänker jag att herregud, det är ju bara hår?! Det växer ut. Sen tänker jag att barn har ju så jävla dålig smak. Och det är ju föräldern som tvingas se på barnet om de väljer något skitfult. Sen tänker jag att det är väl ett ypperligt sätt att lära sig att man själv bestämmer över sin kropp, att ingen annan gör det åt en. Oavsett om det gäller lugg eller snippa har man själv sista ordet. Sen tänker jag att det är inte riktigt jämförbart, eftersom det kan finnas praktiska orsaker till att föräldrarna vill bestämma över håret.

Sen landar jag i att oavsett alla dessa tankar kommer mina barn inte få färga håret förrän de är äldre eftersom det är så mycket skit och kemikalier i hårfärg som jag inte vill utsätta dem för. Och då behöver jag inte bry mig om de andra argumenten.

(Och så ignorerar jag att det finns kemikaliefria hårfärger.)

Jag har svaret på hemligheten!

Idag hämtade jag barnen extra tidigt och sen åkte vi hem och bakade chokladmuffins. Vilken bra förälder jag är. Ja, visserligen var det kakmix och ett barn sov, ett barn spelade Nintendo DS och ett barn gnällde mest hela tiden, men det är tanken bakom som räknas hörrni!

 "Men vad är hemligheten Ellen?", säger ni som i någon gammal blöjreklam. Jo, titta på lådan bakom de deformerade muffinsarna. Den är nämligen hemligheten bakom vackert spritsade bakverk!

Tydligen är spritsandet en materialsport. Med denna lilla fina tingest kan jag spritsa, skriva, dekorera som jag vill. Och det GÅR LÄTT! Det ni. 

Nu kanske vän av ordning påpekar att muffinsarna på bilden snarare liknar en brun svamp med kattskit på, men låt ingen skugga falla på min fina sprits för det! Det kan tydligen lätt bli så om man inte orkar göra frosting och istället försöker dekorera med ett paket Philadelphia med marabousmak. Och sen när man inser att det inte var en så bra idé så har man redan hunnit slänga paketet med instruktioner till påsmixen, så då gör man den på en liten höft vilket gör att det blir smuligt snarare än smarrigt.

MEN! Åter till ämnet: skaffa en bra sprits om ni vill få vackra bakverk. För det vill man ju ibland, så att man kan lägga upp bilder på sin blogg. Eller så lägger man upp bilder på fula bakverk, det går ju uppenbarligen det också. 

Jag tänker mig att det mesta alltså måste vara materialsporter. Om man bara köper svindyrt diorsmink så blir man vacker som Rose Byrne. Om man bara köper svindyra träningsskor springer de ÅT en och om man köper en Hästens så behöver man inte sova mer än två timmar för det blir sån jävla kvalitet på sömnen. Fan, rika har det lätt.

And I said hey, what's going on?

Tja, vad händer? Jag jobbar och bloggar typ inget. Men jag hinner ju inte med? Helt plötsligt har vi fått ett sånt där liv som alla andra har haft sedan alltid? Den här veckan var det gympa på måndagen för mig och Emmy, utbildning till domare i amerikansk fotboll (don't ask) för min man på tisdagen, jag rider på onsdagar och idag var jag på teater inne i stan. Sen är det fredagsmys och mellohäcklande och fotbollsträning och sen är det måndag och gympa igen. Och det är rätt mysigt, men lite mycket till skillnad från de tomma kvällar vi är vana vid sen förr.

Men ja ja. Jag lever, frodas och har ont i halsen. Det här med att frodas egentligen, det är ju något positivt. Därför är det så himla stört att beskrivningen "frodig" är så negativ.

Till saken: nä, jag hade nog inget egentligt att säga? Men den här bloggen har varit alldeles för fylld av lagomt vardagsmys på sistone, så nu säger jag nåt i alla fall: TA NER JULBELYSNINGEN! Julen varar till skillnad mot vad folk verkar tro alltså INTE till påska! Den är slut, finito, över. Ta ner julbelysningen. Det finns fina smålampor att köpa om man nu vill ha det lite extra ljust i mörkret. Ljusslingor som däremot inte är specifik julbelysning får man så klart ha uppe, men julbelysningen? Ner med den!

Men ni då? Vad gör ni nuförtiden? Varför hör jag aldrig av mig? Jo, se ovan och så vidare. Jag är lite all over the place som den lille prinsen sa, men det ska nog rätta till sig det också.

När blev förresten alla hjärtans dag en sån big deal? Emmy grät i morse för att vi inte skulle vara lediga på denna högtid typ, och sen kom hon hem med en hel påse med kort och halsband och armband hon gjort till oss. Inklusive en kudde som hon sytt själv. I form av ett hjärta. Alltså. Jag skulle inte kunna sy en kudde i form av ett hjärta om någon så klippte, nålade ihop, stoppade OCH sydde den. Så fort jag kom i närheten av den hade den repat upp alla stygn av sig själva.

Men nu har vi en fin ny kudde, jag har varit på teater och ni tar ner julbelysningen om ni inte redan gjort det. Deal? Deal!

Glasögon. Största tortyren i världen.

Det går ögoninflammation på ungarnas skola. Jag har ett svullet öga sen igår kväll. Jag vågar inte ha linser på mig om det inte är absolut nödvändigt. Jag har alltså glasögon på mig idag. Jag hatar glasögon.

Nej inte hatar. Jag hatar med en sån styrka att ordet hat inte räcker till. Glasögon är inget hjälpmedel, det är ren tortyr. Jag fick glasögon när jag var fyra år, fick börja med linser när jag var 14, och åren där emellan var fan hemska. Jag lämnade glasögonen i bänken när jag gick ut på rast, jag såg hellre dåligt än hade på mig glasögonen och när jag äntligen fick linser kändes det som att livet kunde börja på riktigt.

Sedan jag fick linser är dagarna jag har haft glasögon på mig lätträknade. Hela dagar med glasögon? Händer inte. Förrän idag då. Och jag mår så dåligt.

Att ha glasögon är att bara se genom den lilla rutan som är glasögonen. Jag ser inte utanför den och för snabba huvudrörelser gör att jag blir snurrig eftersom jag då flyttar ögonen innan glasögonen hänger med. Det gör ont bakom öronen och på nästippen och jag mår illa eftersom det känns som att jag har bara en lins på mig eller så. Jag ser märkbart sämre än med linser och det fuckar upp rumsuppfattningen. Lägg sen till att jag inte kan sminka mig när jag har glasögon så förstår ni hur ohållbar situationen är.

Imorgon ska jag jobba. På torsdag eftermiddag åker jag till Skåne i jobbet och jag förstår inte hur det här ska gå. Jag kan inte jobba med glasögon, jag mår illa, är snurrig och har ont i huvudet bara nu när jag har varit hemma och tagit det lugnt: att sitta framför en dator och anstränga mig en hel dag kommer bli ohållbart. Men jag vet inte hur mycket jag vågar ha linserna i heller, om det nu skulle vara ögoninflammation.

Allt det här har fått mig att inse hur akut det är med en ögonoperation för min del. Så att jag slipper linser såväl som glasögon. Det finns människor som älskar sina glasögon. Som trivs, som inte upplever några av de problem jag har och som tycker att glasögon är höjden av frihet. Grattis till er. Jag har alltid hatat mina glasögon, kommer alltid hata att ha glasögon och ja, de är i rätt styrka och anpassade efter mig och allting. Jag är bara inte gjord för att se världen genom ett definierat fält och inget annat, och jag hatar det så mycket att jag bara vill lägga mig ner och blunda för att slippa skiten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra imorgon, men så fort jag får råd att operera ögonen tänker jag göra det och sen ska jag fan ha någon slags ceremoni där jag högtidligt stampar på dessa glasögon tortyrredskap tills de blivit pulvriserade.

Har jag nämnt att jag hatar glasögon?

Det jobbiga i det lilla (Bonus: veckans meny!)

I vår familj är det jag som planerar veckans mat, som skriver lista, som åker och handlar, som packar upp all mat och som sen också lagar maten. Och vet ni vad jag nästan tycker är jobbigast med allt det här?

Att bära in maten från bilen till huset. För det blir alltid fem kassar, så jag måste gå två gånger. Helt på allvar så tycker jag att det är nästan oöverkomligt jobbigt. Till och med när jag packar in maten i bilen på parkeringen tänker jag på det, hur makalöst jobbigt det kommer bli att gå tio meter från bildörr till husdörr. Och sen så går det ju fort och enkelt och är en droppe i havet när jag jämför med hur jobbigt det är att skriva matlista eller snurra runt på Ica i en halv evighet eftersom jag alltid lyckas glömma någon sak här eller där.

Men i mitt huvud gruvar jag mig lika mycket varje gång inför den där extra turen till bilen för att hämta de sista kassarna. Det är det jag målar upp som Det Jobbiga med att åka och handla. Min hjärna är inte så jättebra på det där med att bedöma och göra någon slags rimlighetsanalys med andra ord.

Den här veckan ska vi i alla fall äta följande mat som jag redan är trött på för jag är trött på all mat och vill nog egentligen bara ta ett piller och slippa skiten:

Tuna melts
Pasta med rostad broccoli, halloumi, citron och chili. Okej, bara jag har chili till.
Kryddig ugnsbakad kycklingfilé med klyftpotatis.
Pasta Carbonara (jag är inte hemma på torsdag, därav mat bara de andra gillar)
Hemmagjorda hamburgare (jag är inte hemma på fredag heller...)
Kycklingtacos med lime och koriander
Fisksoppa med saffran och vitlöksbröd

Jag tycker att det är SKITSVÅRT att balansera mellan vad barnen äter och vad som är etiskt/nyttigt/miljövänligt/gott att äta. Får de välja så vill de äta pannkakor, korv eller andra onyttiga köttprodukter varje dag. Om jag får välja ska vi äta nästan helt vegetariskt förutom fisk och kyckling ibland. Det går inte ihop. Jag vill inte ge efter och laga barnvänlig mat eftersom den de gillar inte är minsta lilla nyttig (nu kanske vi inte ska överdriva näringshalten i tuna melts heller, men...) och också för att jag inte vill uppmuntra deras förskräckligt dåliga smak när det kommer till mat. Jag vill inte att de ska växa upp och tro att falukorv med potatismos är en bra måltid. Att man däremot tar till sånt när tiden/orken/lusten tryter, det är en annan sak.

Samtidigt vill jag ju att de faktiskt ska ÄTA av maten jag lagar också, vilket chanserna minskar för varje gång jag lägger till något så otäckt som typ bönor.

Jag vet inte. Jag hatar mat.

"Vad är det värsta som kan hända?"

Jag har börjat leva livet lite mer efter devisen "vad är det värsta som kan hända?". Det skulle jag inte ha gjort. Nu har jag nämligen anmält mig till en föreställning med nybörjare inom standup och alltså alltså alltså, är jag dum i huvudet eller? Ska jag stå där på scen i fem minuter och försöka få folk att skratta? Hur tänkte jag där? Vilken hybris drabbade mig när jag tyckte att det här var en bra idé?

Men som sagt, "vad är det värsta som kan hända?". Tja, att ingen skrattar. Eller att jag kräks av nervositet, svimmar eller ramlar omkull. Men så många gånger som jag har stått på scen utan att det har hänt tror jag ändå att det realistiska svaret är just att ingen skrattar. Självklart vore det jättepinsamt och jobbigt att i fem minuter stå och försöka vara rolig när INGEN skrattar, men samtidigt så är det liksom fem minuter av mitt liv. Fem minuter. Inte mer än så.

Sen kan jag gå vidare med livet och låtsas som att det aldrig hänt. Fast då är det ju lite dumt att blogga om det, för nu vet ju ni om det och kan påminna mig. Ni kan väl lova att aldrig yttra ett ord om spektaklet om jag inte återvänder från de döda med ett triumfatoriskt leende på läpparna? Okej? Bra.