Nämen Finlands kung, det är ju...

Fakta: Jag är sjukt oallmänbildad har jag insett efter en vår av quizkvällar på lokala puben varje söndag. De frågar om Ukraina och sport och fan och hans moster och det enda jag vet är att Birros moster heter nej det vet jag ju inte heller. En gång var det en fråga om knoppar där man skulle identifiera sex olika knoppar? Vi fick noll poäng.

Fakta: Jag ska medverka i Jeopardy om några veckor.

Nu tar vi allesammans och sätter oss i ring, håller varandra i händerna och hånskrattar åt detta. Sen kan ju ni fortsätta med något annat under tiden som jag hyperventilerar och försöker plugga in Sveriges regentlängd och vad som egentligen skiljer Händel och Haydn år.

Om hur man pratar med sina barn.

Ibland tänker jag på hur mycket vi förmedlar till våra barn utan att faktiskt mena det. När vi försöker få dem att gå med på att vi slänger en uttjänt leksak så säger vi "men den är ju gammal, du ska få en ny" och får dem att förstå att gammalt ska slängas och nytt är bättre och så föder vi ännu en generation konsumtionshetsare eller när vi säger...

Eller vänta. Ja, sånt tänker jag på ibland. Sen tänker jag att det vore ju sjukt bajsnödigt och stelt att hela tiden vakta sin tunga när man pratar med sina barn, så att man KANSKE, gud förbjude, skulle vara mänsklig och säga nåt som inte är helt igenomtänkt. Som att vi föräldrar inte är en produkt av vår kultur och vårt samhälle och liksom ska lyckas stå utanför det för att uppfostra perfekta individer som även de är obrydda av det samhälle de växer upp i? Ha!

Så då skiter jag i alla såna tankar. Och det är därför jag aldrig kommer bli en barnuppfostringsexpert som folk länkar till på Facebook. (Också för att mina barn främst säger saker som "jag måste hoppa femhundra mörkt innan jag vill lägga mig" istället för typ "det gör ont i mitt änglahjärta när du rynkar din panna av irritation mamma". Också lite därför.)

What a difference a day makes.

Det är märkligt det där, hur humör och ork och inställning varierar så otroligt mycket från dag till dag. Idag har jag jobbat 13 timmar och haft ont i huvudet och det har regnat och varit kallt men istället för att gråta har jag skrattat en hel del. Otroligt mycket bättre än igår helt enkelt.

Nu tar jag helg och på lördag ska vi ut till vår lilla sommarstuga som vi nästan köpt, nästan nästan, men det berättar jag mer om när allt är klart. Men håll tummarna för att vi inte hittar en tokmöglig vind så är ni snälla?

Läget just nu.

Jag är ledsen för att kompisar inte hör av sig och är ledsen när de hör av sig och jag måste tacka nej för att jag har för mycket att göra. Jag är ledsen när jag vet att de träffas och jag bara inte orkar vara med för att jag är trött. Jag är stressad över att jag har mycket att göra och jag får dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket. Jag är inne på femte veckan med konstant huvudvärk. Jag har gråtit flera gånger den här veckan och det är bara onsdag. Jag är för trött för att träna och blir ledsen när jag inte avancerar eftersom jag inte tränar. Jag vill göra mer föreningsjobb och lära känna nya lagmedlemmar och blir stressad över att jag inte hänger med men ännu mer stressad så fort jag måste göra något alls utöver det jag redan gör. Jag vill hinna mer men orkar mindre. Jag är så trött.

Och det bara regnar hela tiden.

Jag orkar inte mer av detta. Sån JÄVLA bullshit!

Den här delar många nu. Och jag dör en smula. Det är så pinsamt, så okunnigt, så patetiskt, så larvigt, så romantiserande, så... aaaaaagh, jag exploderar snart av frustration.

Ni måste titta på denna video om så bara för the lulz för den är alltså EXCEPTIONELLT dålig. Och då menar jag verkligen kräkframkallande, skrattretande, "är detta ett skämt eller delar folk det här ironiskt"-dålig.

Här är några saker som är ett problem med dagens samhälle enligt denna vita upplysta unga man som använder sig av sociala medier för att få ut sitt budskap men han erkänner det ju på slutet, puh, home safe där.

1) Vi pratar inte med varandra i kollektivtrafiken längre. Förr var det tjo, förr var det tjim, förr var det jazzflickor i varje hörn och spontandans och spirituella livliga samtal mellan pendlare. Oj oj oj vilket intellektuellt utbyte det var i morgontrafiken förr. Allt detta går vi miste om när folk sitter med sina telefoner. Jojomensan! Eller...?

2) Inga barn leker på lekplatserna längre! Enligt vissa foliehattar är det på grund av att det finns pedofiler i varje buske som hotar barnen vilket gör att de inte kan leka säkert längre, enligt andra är det på grund av chemtrails på något sätt och för de som ser digital teknik som ett större hot än den växande nazismen är det för att barn idag enbart och endast sitter med ipads. Att Örebro stadspark är fullare än jag på en lagfest varje lördag (parken är alltså full varje lördag, inte jag, nota bene) det spelar ingen roll för gungorna är tomma idag, det sååååg vi ju i filmen!

3) Ingen umgås längre med någon annan. Eftersom man kan chatta och twittra med folk leder det till att folk sitter ensamma hemma i soffan och ser ledsna ut eftersom de inte har några riktiga vänner. De bara inbillade sig det. Dessutom är folk dumma nog att typ dra ut på bergsvandring utan kompisar för att lyckas få en snygg bild till instagram? Jag vet inte, det var inte riktigt tydligt varför NÅGON skulle få för sig att dra iväg på en bergsvandring ensam. 

4) Alla har jätteful inredning. Eller vänta, det tyckte inte denna Gary var ett problem men det BORDE det vara. Kanske skulle den ledsna tjejen i furusängen lagt lite av sin surftid (bakom stängda dörrar eftersom det var tvunget att stängas en dörr bokstavligen i filmen för att vi skulle förstå budskapet, Gary sysslar inte med finlir inte, han målar med breda penslar) på Pinterest där hon kunde fått lite inredningsidéer? 

I alla fall, alla dessa problem leder till detta: ingen kommer leva längre. Du du DUUUUUUM! Det är sant, vi kommer inte bli kära, sälja datorn för att ha råd med förlovningsringen, gifta oss, bilda familj, eller få barnbarn om vi inte LÄGGER NER TELEFONEN! Jag lovar, Gary har sagt att det blir så alltså måste det ju vara sant. Våra liv levs inte om vi twittrar och facebookar. Vi kan absolut inte få vänner, skapa kontakter, öka vårt nätverk, diskutera världshändelser, läsa nyheter och bloggar, interagera med andra för det är bara på låtsas! Det enda sättet att leva är om man lämnar telefonen hemma när man går ut, inte använder gps för att hitta utan har en nedskriven lapp och sen gifter sig med en främling man träffat på gatan och aldrig närmar sig något med internetuppkoppling igen.

Ditt liv blir bättre om du betalar räkningarna på banken. Dina barn blir vackrare om du enbart använder en fast hemtelefon. Din fru blir lyckligare om ni inte har kontakt med någon utöver de ni träffar på jobb (där ni så klart arbetar med kroppen för något annat vore väl illa för alla dessa femtiotalsromantiserande bakåtflirtare) eller i skolan där ni har lämnat in en lapp om att just era barn för i helvete inte får använda sig av några appar eller datorprogram i undervisningen, analogt ska det vara! Möjligtvis att miniräknare är okej, ni har inte kommit så långt i diskussionen än.

Ibland måste ni dock låna någon förtappad varelses smartphone för att förmedla ert budskap om hur vita, unga medelklassmänniskor inte lever sina liv, de bara låtsas och om de inte upptäcker sanningen kommer de bli till en cyborg till sist. Tack och lov att ni kan sprida sanningen dock. Tack. Och. Lov.

Va? Tycker ni jag låter upprörd? Arg? Otrevlig till och med? Tja, sluta dela sån här skit så lovar jag att jag chillar framöver. 

Härligt med värme? Nja...

I morse åkte jag rullskridskor till skolan med barnen. Sen hem igen för att byta om till skor inför jobbet för riktigt så bekväm känner jag mig inte på hjulen utomhus att jag vågar mig genom hela stan på rullskridskor. Än.

I alla fall så kom jag hem igen och trots att jag hållt jämnt tempo med ungarna när de cyklat, dvs knappast åkt i ljusets hastighet, var jag sjukt svettig. För det blir jag ju. Så fort jag blir lite lite varmare än kall svettas jag kopiösa mängder. Jag fryser sällan, är nästan alltid för varm och nu kommer sommaren. "Yay..."

Eller alltså jag älskar ju sommaren. Älskar när det är soligt och varmt och härligt OM JAG FÅR BADA! Om det bara finns möjlighet att svalka av sig någonstans är jag gärna i solen när det är varmt. Annars håller jag mig helst i skuggan, men så klart går ju inte det alltid, oftast, ens nästan någonsin eftersom folk är soldyrkare i det här landet. Förståeligt, ja, men otroligt jobbigt för mig.

När jag blir riktigt varm får jag panik. Det går nog bäst att jämföra med klaustrofobi, för jag känner mig instängd och kan inte andas och blir panikslagen och vill bara lämna min egen kropp. Utöver det får jag ont i huvudet, blir illamående och snurrig samt får ofta ont i magen. Jag HATAR således att vara varm och svettig när jag inte typ motionerar och är beredd på det samt klädd för det. När andra föreslår en picknick i parken som lunch tycker alla att det är en jättebra idé och slår sig ner mitt i solen och jag mår skitdåligt men ingen annan vill ju sitta i skuggan. När andra tycker att det är såå härligt att sitta på en balkong och sola går jag in. Om det inte finns vatten i närheten (som jag kan bada i, Svartån räknas alltså ej) vill jag helst inte vara i solen på sommaren. Det brukar inte gå att lösa, så stora delar av sommaren går jag runt och är panikvarm och skriker RÖR MIG INTE!!! till resten av familjen.

Sunt läge. Vi letar sommarstuga nu, ett krav är att den vi köper ligger något stenkast från en badplats bara. Då kanske jag äntligen kan njuta av sommaren som ni andra gör.

(Ps. Min syster är alltid kall och fryser och vi har haft oändliga diskussioner om vad som är "värst". Hon menar att vi bor i Sverige och hon därför fryser oftare än vad jag svettas, jag menar att jag mår ju fysiskt dåligt av min värmekänslighet plus att folk tycker synd om en som fryser men äcklas av en som svettas. Vi kommer ingenstans i denna dispyt som har pågått sen för alltid ungefär.)

Instagram vs. bloggen

På insta lägger jag upp en bild och får massa (i MINA mått mätt, okej??) likes och många kommentarer på enkla smågrejer som tar ca tre sekunder av min tid.

På bloggen skriver jag långa inlägg som kräver tillgång till dator och tid och möts av tystnad. Jag vet att folk läser och jag antar att folk tycker och tänker för ibland hör jag det efteråt. Men det möts ändå av tystnad för det mesta.

Jag gillar fortfarande att blogga och att skriva av mig och utveckla tankar, men när det gäller respons på det man väljer att dela vinner ju insta med en miljon mot noll ungefär. "Ungefär". Vilket gör att det lockar mer att lägga upp saker där ibland.

Sen stör sig säkert folk på att jag skriver långa bildtexter till mina bilder på insta, men å andra sidan stör de sig säkert på mängden selfies också så vem bryr sig.

När man som feminist lever i kvinnofällan

Såhär: jag jobbar halvtid, min man jobbar heltid. Min man lämnar och hämtar Majken, jag de andra barnen. Han jobbar hemifrån på fredagar, jag har Majken hemma på fredagar. Tanken är att jag ska frilansa de resterande 50% som jag inte jobbar på mitt jobb, men sanningen att säga går det... uselt.

Så i dagsläget jobbar jag 50% och det är liksom så min tjänst ser ut. Kanske blir det annorlunda efter valet, kanske inte. Men jag kan inte direkt påverka det och jag vet inte om det går att bara poff sådär hitta ett flexibelt jobb till? Vilket innebär att det är jag som städar mest och gör mest med barnen och har koll på alla kompisar och till hösten ska Majken byta förskola vilket innebär att jag tar över allt med henne också och då kommer våra barn ha en pappa som jobbar heltid och en mamma som jobbar halvtid och som hämtar och lämnar och lagar mat varje dag och som inte ens har råd med en egen lägenhet på sin halvtidslön och därför är livegen. Samtidigt som min man tjänar rätt bra på sin heltid och har all frihet i världen. Nu är ju inte en skilsmässa direkt förestående precis, men bara insikten om att jag faktiskt inte kan försörja mig själv om jag blir lämnad? Det är absolut inte det jag vill att mina barn ska växa upp med.

Samtidigt har jag ett så kallat Viktigt Jobb och jag har också en rätt bra lön men det är fortfarande på halvtid. Vi försöker verkligen hålla på att vi båda två vabbar och åker till tandläkare och så vidare. Min enda triumf är att mitt jobb faktiskt är mer beroende av mig än hans är av honom. Men barnen ser ju vem som hämtar, vem som lämnar, vem som har koll på gympadagarna, vem som har koll på utflykter och vem som åker tidigt på morgonen och kommer hem när maten faktiskt nästan står på bordet.

Visst, det är inte för alltid. Jobb kommer och jobb går, men jag vet ju inte hur länge det här kommer hålla i sig. Jag gillar mitt jobb och vi klarar oss ekonomiskt så jag kommer ju inte byta jobb enbart för att jobba en högre procent. Samtidigt vill min man jobba mindre men är fast på heltid eftersom vi behöver hans heltidslön. Detta ger mig gråa hår ibland. Ifall jag kunde hitta ett till sätt att försörja mig på som inte krockar med det jobb jag har (som är oregelbundet i tid ibland och kräver extra timmar ibland och som ligger på kvällar/helger ibland) skulle jag hoppa högt av glädje, men det är ju inte så verkligheten ser ut. Istället ser verkligheten ut som så att våra ungar just nu växer upp med en sjukt ojämställd arbetsfördelning hos oss föräldrar och det känns inte särskilt bra.

Tur att jag är så pass lat att jag inte gör mer än jag absolut måste. Vill ej att mina döttrar ska växa upp med en morsa som lägger 40 timmar i veckan på hushållsarbete.

Och... tja, ett kröniker/frilansjobb skulle ju inte sitta fel. Holler om ni har nåt osv.

Död liten mus. Stackars liten sexåring.

Emmy ropade på mig förut idag, hon höll på att fixa nytt vatten till mössen och fick inte fast vattenflaskan. När jag väl var där uppe insåg jag att jag bara såg en mus i buren. Eftersom den (äntligen!) är rymningssäker anade jag det värsta, ropade på min man (för alltså, leta runt med handen i tidningspapper efter en eventuellt död mus gör jag bara inte, och eftersom han precis har insett hur jävla jobbigt det är att vara ensam med barnen en hel vecka kommer han aldrig vilja skiljas och gör alltså det jag ber honom om) som självklart hittade Emmys lilla mus Vitros död på burens golv.

Antagligen hade hon ätit något olämpligt, den musen bet på allt allt allt. Jag tror inte att hon var helt frisk från början, det blir kanske lätt så när man köper en mus från random djuraffär, men ändå. Vi hade två möss, en var Noas och en var Emmys och nu har vi bara en och det är den rädda musen som inte vill gosa och som springer och gömmer sig och nu måste vi antagligen köpa en till då honmöss inte ska vara ensamma? Utan att de ska bli osams? Och så Emmys ledsenhet på det och den ungen har ju haft en sån förbannad otur den här våren. Det har inte varit lätt med flytt och ny klass och sen heltrasigt finger och allt som följde på det. Och nu är musen som hon fick för att hon var så tapper under operationen död.

Just nu känner jag mig som en riktigt kass förälder som låter mellanbarnet komma i kläm just sådär som man inte ska. Men med en treåring som får Emil att verka lugn och Hitler att verka samarbetsvillig och en nioåring som har aktiviteter och kräver en hel del övrigt så blir det lätt så att det lugna snälla rara mellanbarnet får stå tillbaka. Inte medvetet, men för att det blir så. Och så flytt från kompisar, olycka och nu en död mus.

Hon och jag får se till att göra något ihop bara vi två i sommar. Vi har verkligen ingen budget för något stort (denna fina unges mamma var nämligen i NY och förlustade upp alla pengar), men om nån har tips på bra saker att göra/resa till/besöka så tipsa gärna.

Dessutom blir det billigare att lägga lite pengar på små roadtrips och aktiviteter nu än på all terapi hon lär behöva i tonåren annars.

Min guide till New York!

Är inte det lite märkligt, kanske ni tänker? Hon är där EN vecka för FÖRSTA gången och nu ba *skriver en guide*? Jo, kanske det. Men om man ska åka till NY och hittar guider från folk som bor där eller varit där en miljard gånger så får man en lista på ca 100 saker man vill göra/äta och så kommer man hem utan att ha hunnit med en bråkdel. Tro mig, vi hann inte ens se på utsikten över stan någonstans men hade fullt upp hela tiden ändå.

Eftersom jag är en sucker för listor och uppdelningar tänkte jag att jag helt enkelt listar det bästa, sämsta, roligaste och så vidare. Vissa saker är allmängiltiga, typ, andra är det verkligen inte.

Here we go!

Boende

Alltså jag vet att Airbnb egentligen är olagligt för de flesta som hyr ut sina lägenheter i NY, men jag rekommenderar ändå sidan. Eller, själva sidan är ju inte olaglig men ni fattar hur jag menar. De får egentligen inte hyra ut sina lägenheter men om ni vågar chansa på att just er hyresvärd inte åker dit före ert besök (vad är risken egentligen?) tycker jag att det är SÅ värt att hyra lägenhet istället. Vi bodde i Lower East Side, precis bredvid Tenement museum. Vi bodde alltså precis på gränsen till Chinatown och gick vi bara ett gäng gator kom vi till east village vilket också är sjukt mysigt. Som precis alla andra icke-unika svenskar gillade vi de charmiga gatorna utan skyskrapor bäst, men vilket som av de olika trevliga områdena på nedre manhattan är nog jättehärliga att bo i. Vi betalade ca 9000 kronor för sju nätter i en rätt stor etta som låg nära tunnelbana, restauranger och en massa barer.

Mat

He he, som att det ens går att sammanfatta matutbudet? Går icke, det fattar ju alla. Vi åt på riktig restaurang (ni vet, dukar och ljus och sånt) kanske tre gånger, i övrigt åt vi på mer caféer eller hål i väggen. Happy Hour på barer kan vara ett riktigt bra sätt att få i sig något billigt och gott och med tanke på att portionerna på de flesta ställen är enorma blir man mätt även på en så kallad "side dish". Oavsett var ni vill äta rekommenderar jag att använda Yelp som jag tycker är mycket bättre än tripadvisor. Vi hittade de flesta av våra ställen på yelp och var aldrig missnöjda. Vi har ätit arepas (google is your friend), vi har ätit mexikanskt, vi har ätit frukost till lunch och vi har ätit från food trucks. Tre restauranger som jag skulle vilja tipsa om är:

The mermaid oyster bar

De har happy hour till klockan sju, även på helger och då kostar ostron en dollar. Såna happy hour finns det många av runt om i stan, men vi älskade detta ställe då det var charmigt, fint och otroligt god mat. Jag åt mini-fishtacos, en shrimp corndog och så ostron. Min mamma tog en hel hummer som jag och min syster så klart "råkade" hjälpa till att äta upp. Ostronen var goda, ett glas mousserande vin kostar 42 kr under happy hour och till efterrätt får alla en gratis liten chokladpudding samt en slags lyckokaka i fiskform som krullar ihop sig/vänder sig i handen och så betyder det olika saker beroende på om den lyfter på huvud eller stjärt. Kul och gulligt!

The MasalaWala

Det här var ett ställe vi hittade efter att ha missat vår reservation på lördagskvällen på the mermaid inn (som vi bokade om till söndagen sen istället). Vi hade haft en riktigt dålig eftermiddag med trötta fötter, affärer som inte låg där de skulle (F U google!), skyfall och inställda tunnelbanor samt noll chans att få en taxi och var sugna på något varmt och smakrikt och gärna inte för långt bort då vi hade biljetter till teater på kvällen. Vi sökte på indiskt på yelp, fick upp detta ställe som första träff och tyckte det lät bra. Det låg även på vägen till teatern så när vi gick för att hämta våra biljetter gick vi förbi och tittade in. Det såg tomt ut trots att det var lördag kväll, så vi hämtade ut våra biljetter i lugn och ro och gick sen tillbaka. Så episkt naiva vi ändå är, det var ju såklart reserverat både högt och lågt och det enda som kunde erbjudas var ett litet bord för två personer. Det erbjöds faktiskt först till de tre som kom in på restaurangen precis före oss, men de tyckte att det såg för trångt ut och gick därifrån. Tur för oss, som klämde ner oss vid det lilla bordet. Maten var jättegod, smakrik och len och värmande och återigen - MYCKET MAT. Bäst var ändå servicen. Ideligen kom servitörer och ägaren och bad om ursäkt för att vi satt vid ett så dåligt bord. Illa, hemskt, pinsamt. Att vi inte hade bokat bord och att de ändå hade klämt in oss och att vi var tacksamma för det ville de inte höra talas om. Vi fick gratis glass till efterrätt och ägaren tog avsked vid dörren och sa att vi var mycket goda människor som han inte var god nog för. Okej, servicen i Usa är ju absurd jämförelse med den här i Sverige (sorry att go all Cissi Wallin on you) men det där tog ändå priset. Ät där i alla fall, om ni gillar indiskt. Ligger i east village.

Bianca

Vi anlände runt klockan åtta en fredagkväll och insåg att det skulle bli jättesvårt att få bord. Precis som vi anat var det fullt, men vi satte oss och tog ett glas cava på baren dörr i dörr och efter ca 50 minuter blev vi hämtade och vårt bord var färdigt. Jag gillar den typen av väntelista, där man kan ta en fördrink innan maten och ändå "stå i kö" för att få äta.

Maten då. Italienskt och gott. Samt billigt! Vita dukar, tända ljus, servitör som rev färsk parmesan och malde peppar över vår mat och ändå inte alls dyrt. Jag åt en tagliatelle ai frutti di mare och de andra åt ravioli med salvia och ost samt friterad fisk och grönsaker. Återigen stora portioner, smakrikt och gott. Eftersom folk väntar på bord kommer de med notan så fort man sagt att man inte vill ha efterrätt (förstår inte hur man skulle orka det?), men det störde inte oss. Vill man däremot kunna sitta och prata i timmar efter maten kanske det är bättre med ett ställe som inte har så många som väntar på ett bord.

Nöjen

Det är ju samma här, helt jäkla omöjligt att ens hinna med en bråkdel av allt som erbjuds. Vi var inte på broadway, vi var inte på standup, vi fick inte biljetter till Letterman (men vi försökte), vi hann inte med en miljon saker. Däremot hann vi sjunga karaoke på SingSing (kedja med flera olika ställen där man kan hyra ett rum och sjunga hur mycket man vill utan att tänka på att andra hör), burleskuppträdande på trång liten bar (vi tittade, klädde ej av oss) och en hel del annat. Tre saker som jag varken kan eller vill rangordna mellan men vill att ALLA ska gå på är dessa:

Amateur night at the Apollo
Jag kommer inte kunna beskriva det här rättvist. Ingen kan beskriva det här rättvist. Det är skitcoolt, häftigt, pinsamt, kul, rörande - en galen upplevelse. Kortfattat så är the Apollo en anrik teater i Harlem och Amateur night är som Idol långt före idol. Samt galnare. Ingen jury, bara publiken. Buar vi i publiken tillräckligt högt (fatta det vansinnigt jobbiga i detta för oss svenskar) åker den uppträdande av scenen. Det var ca en timmes uppvärmning före de tävlande började sjunga och dansa och det var jättekul. Det var danstävling med folk ur publiken, hojtande, skrikande, vi dansade i våra säten... som sagt, jag kan inte beskriva den här upplevelsen. Gå dit. Gå dit, gå dit, gå dit. Annars kommer jag och slår er.

Improvisationsteater på UCB Theatre East
Vi hade platser längst fram, vi hade en vinflaska från baren och vi skrattade så vi grät och magen krampade i en timme. Improvisationsteater at it's finest enligt mig, med manusförfattare från många kända komediserier. Stämningen var på topp, det var billiga biljetter (10 dollar bara!) och ett perfekt område för att gå vidare och ta en drink efteråt. Eller sjunga karaoke, så klart.

Marie's crisis - musikalbaren
Tänk er att ni gillar musikaler. Tänk er sen ett ställe där ALLA gillar, nej älskar, musikaler. En gaybar med mängder av ljusslingor i taket, ett stort piano i mitten av rummet och svinstarka drinkar för sju dollar. Tänk sen att det är fredag kväll, det är kö för att komma in och väl inne är det fullpackat med folk och alla sjunger med i musikalhitsen. Från femtiotal till disney. Från välkänt till obskyrt. Från fullständigt vrålskrålande till Les miserables till finstämda soloframträdanden av stamgäster. Vi stannade här hela fredagskvällen och sjöng, sjöng och sjöng. Sen sjöng vi lite till. Drack några drinkar, sjöng lite till och åkte sen hem i en taxi och vaknade med hesa halsar. Och sen två kvällar senare gick vi dit igen. Då var det söndag kväll och självklart inte lika mycket folk men ändå bra stämning. Annan pianist som verkade läsa våra tankar och spelade både låtar från Moulin Rouge och LET IT GO från Frozen?? Häftigaste upplevelsen var ändå när alla sjöng "one day more" från les mis och det var olika stämmor och alla valde vilka karaktärer de ville sjunga som. Den kvällen var det främst äldre bögpar där, plus typ vi och ett turistpar från england som började kvällen med att fnissa generat varje gång de sjöng med, men som när vi gick var helt uppslukade vid pianot.

Gå hit. Det är det bästa stället nånsin. Gör det bara, värt köandet om ni går på en helgkväll. Så värt!!

Sämst

Absolut ej något som kommer hända de flesta, men både min syrra och min mamma blev magsjuka varsin dag. Jag var den enda som höll mig frisk, mycket tack vare rigida hygienregler som de andra suckade åt och himlade ögonen åt, men herregud - försök själva hålla er friska om ni delar bostad på ca 20 kvm med två magsjuka människor? Mina händer är torra som fnöske efter allt tvättande och spritande men jag höll mig frisk. Ha!  

Också rätt dåligt

Att det var reparationer i tunnelbanan under helgen vilket gjorde att vi hade jättesvårt att ta oss hemåt då inga tunnelbanor downtown gick från de flesta stationerna. Fast jobbigast av allt var nog ändå känslan av att inte ens hinna med en bråkdel av det vi ville hinna med.

Mest överskattat

Förstod ej grejen med Macy's? Ja, det var jättestort och så men samtidigt svindyrt? Då gillade jag Century 21, outleten, mycket bättre. Vi slapp köa trots att vi kom på en lördag men vi hade å andra sidan väldigt lite köer och så överlag. Tror att det var bra att komma veckan efter påsk ur det avseendet. 

Minst överskattat

Eller mest underskattat? Av mig i alla fall i förväg. Jag hade inte fattat att Central Park var SÅ häftig. Vi var där bara någon timme och såg bara en bråkdel, men den där känslan av att vara i en oas samtidigt som vi omgavs av skyskrapor var överväldigande. 

Bästa affären

Well hello Duane Reade. DR har allt, och när jag säger allt så menar jag allt. Det är ett apotek som har smink, snacks, godis, schampo, you name it! "Hade DR bara haft mat hade man ju kunnat bo här", sa jag på ett av våra dagliga besök till vårt närmsta DR (som alltid har öppet dygnet runt så klart), och sen gick jag runt hörnet och upptäckte ännu en avdelning, där de så klart hade mat. Vi såg ingen alkohol, men ingen är väl perfekt. Ifall zombieapokalypsen kommer behöver man bara bosätta sig på Duane Reade eftersom det finns allt där. Man kan till och med föröka sig då det finns blöjor, ersättning, flaskor, kolikmedicin, godis... 

Ett land (eller okej, stad då) är inte civiliserat förrän det har ett ställe som Duane Reade. Okej? Okej.

Märkligaste känslan

Okej, detta är extremt turistigt och klyschigt men går inte att undvika att nämnas: det KÄNNS faktiskt som att man är mitt i en film? När jag hoppade ut i gatan och vinkade till mig en taxi kändes det som att jag bara lajvade Carrie. Om man så är på femte avenyn eller i Brooklyn känns det som att någon när som helst ska ropa bryt och att vi ska ta om scenen. 

Bästa shoppingen

Ni vet det, jag vet det. Ska man shoppa second hand är det till Williamsburg, Brooklyn man ska åka. Vi gick runt där en hel dag och köpte en hel del klänningar, men sen var vi sjukt trötta och orkade inte riktigt njuta av området som jag hört att man ska. Hade vi haft mer tid hade jag gärna åkt tillbaka och utforskat stadsdelen mer. Nu fick jag nöja mig med klänningar för fem eller åtta dollar styck.

Mest oväntade

Jag har aldrig varit i Usa förut och var helt oförberedd på vänligheten och servicen och hjälpsamheten. Folk som stannade till och frågade om vi behövde hjälp med att hitta, den ständiga omtänksamheten, att folk sa "sorry" om JAG råkade stöta till DEM. Att folk inom serviceyrken är överdrivet trevliga beror väl en hel del på att de är beroende av den (obligatoriska) dricksen för sin överlevnad, och det ska ju inte ses som något positivt. Men den allmänna trevligheten hos folk vi stötte på i tunnelbanan och på gatan? Var inte beredd på den, smått oberest som jag ändå är. 

Det var så mycket vi inte hann. Så mycket jag hade velat se, göra och äta som vi inte hann med. Så mycket vi gjorde och såg som jag inte har tagit med här. Färja till Staten Island, linbana till Roosevelt Island, sex and the city-rundtur, MoMa... man hinner klämma in en hel del om man bara ser till att gå upp tidigt på morgonen och biter ihop när benen darrar och skakar av trötthet och smärta. 

En vecka räcker inte på långa vägar, men det ger ju å andra sidan en enorm mersmak för att åka tillbaka. Synd bara att det är så dyrt att det inte lär ske de närmaste åren. Om vi inte flyttar dit förstås...