Sagt! Gjort! Pics!

Om jag säger att jag ska färga håret rött så ska jag färga håret rött. Sen kan det bli så att det inte blir nästan någon skillnad alls från tidigare, men det kan vara snyggt ändå. "Kopparblond" hette färgen. "Brunt så till vida man inte står i direkt solljus eller arrangerar fotostudio med lampor mot kontrasterande bakgrund" skulle jag vilja kalla den dock.

Men alltså, ändå. Är jag inte snygg så säg?

(Nu kanske någon vän av ordning vill inflika att jag ser photoshoppad ut, men det vill jag tillbakavisa med bestämdhet! Jag är faktiskt född med alabasterhy som skiner vitt, mörka ögon och inte en enda prick i ansiktet. Så det så!)

Eller okej då. Så här blev det på riktigt, men jag ville också få vara snygg på någon bild. Alla vi ser i tidningen är ju kraftigt retuscherade ändå så. Varför inte jag?

(Ren slump att den photoshoppade bilden blev stor och den här äkta bilden blev liten, jag svär!)

När platser blir minnen blir nostalgi.

Dagen innan vi åkte till Rom sov vi över hos mammas kollega i vår gamla hemstad Nyköping, eftersom vi flög från Skavsta. Jag fick flänga runt lite både här och var i stan av olika anledningar, vilket ledde till att jag körde förbi nästan hela min barndom och ungdomstid.

På motorvägen förbi vattenverket, samma väg som jag åkte med skolbussen under hela högstadiet. Alla dessa bussresor med huvudvärk, trötthet, hunger och så den eviga olyckliga kärleken. Ibland med kompisar, ibland bara med läxböcker. Och så vidare, förbi stallet och ridskolan där vi tävlade, där vi nästan bodde, där vi stod i cafét, sålde korv, sålde godis, var funktionärer, red, fodrade hästar, var på ridläger, lekte med kompisar, pratade hemligheter i boxarna.

Framme i grannorten Oxelösund dit jag körde så många kvällar efter att rätt nyligen fått körkort, ut till maken som då bara var pojkvän, som fortfarande bodde hemma. Förbi området där vi bodde när jag nyss flyttat hemifrån. Förbi banken där jag jobbade ett år för att ha råd med tågluffen. Förbi esplanaden där mitt ex hade sin första lägenhet som jag nästan aldrig var i eftersom jag hann göra slut med honom den sommaren.

Och så motorvägen igen, men den här gången svängde jag av och körde genom min gamla hemby. Passerade vägen som går till stallet där vi hade vår egen häst: Cherubin, connemaraponnyn som älskade att sparka efter oss i hagen. Längre in på den vägen: vårt favoritbadställe. Där vi tillbringade våra somrar med att dyka, simma, sola och flirta med killarna som bodde i sommarstugorna i området. Vidare, förbi bondgården där vi köpte vår sista katt; Texas. Förbi mitt gamla hus som nu äntligen fått bli vackert med vit puts istället för smutsigt mexitegel. Förbi närmsta grannen i vars trädgård vi pallade plommon så fort vi kom åt. Och därefter: Saras hus. Sara som vi lekte med så ofta vi kunde, hon var mitt emellan mig och min syster i ålder och bodde 20 meter bort. Det blir inte bättre än så.

Ner för backen på 800 meter som kändes så lång när vi var tvungna att släpa tunga väskor med tjocka läxor uppför den när vi gått av bussen. En titt längs med vägen till vänster, som om man följer den leder till vår skola. Men sen höger förbi busshållsplatsen som nu, till sist, fått en busskur. Som vi stått där i regn och snö och vind och blåst och nu äntligen finns det skydd mot allt det. Och så framåt, vidare, förbi avfartsvägen som gjorde att det alltid pirrade i kroppen varje gång vi åkte förbi eftersom han jag var kär i under många år bodde längst in på den. Och så vidare, vidare vidare.

Motorvägen igen. På andra sidan skymtas Arnö, där jag har haft bästisar och pojkvänner och "åh vad jag är olycklig kär"-objekt och när de rev den lilla affären Jollen tog vi brädorna därifrån och byggde stall av. Längs med motorvägen förbi McDonalds där jag jobbade en sommar och svettades och höll i barnkalas. Förbi Gripenskolan där min första riktiga pojkvän gick. Förbi precis allt: teatern där jag spelat teater för fullsatta hus, busstationen där jag har väntat och väntat och köpt godis och kysst pojkvän tills bussen kört ifrån mig och behövt ringa mamma från telefonkiosken.

Och så mycket mer. För helt plötsligt har allt det här blivit ljuvlig nostalgi. Något jag trivs med att förlora mig i, tänka tillbaka på, vältra mig i. Det som förut var en stad som jag ville ifrån och avskydde har nu blivit ett museum för mitt liv mellan 6 och 20 år.

Det känns ganska fint faktiskt.

All I want for christmas is a tight gluteus maximus

Kära tomten!

I år önskar jag mig inte böcker, spel och smink som vanligt. Jag behöver inte heller häftiga upplevelser eller resor eller ens pengar.

Det enda jag önskar mig är magmuskler. Jag vill ha en rumpa så fast att jag nästa år kan knäcka julnötter med den. Jag vill ha styrka i mina sladderarmar. Jag vill ha inre frid. Jag vill få en chans att vara harmonisk. Jag vill kunna umgås med några av mina bästa vänner. Jag vill få en stund varje vecka som bara är min, ingen annans.

Så i år tomten, önskar jag mig bara ridlektioner. Okej?

(Fast visst, vill du slänga med en trisslott med miljonvinst på så kommer jag inte protestera. Bara så att du vet.)

Hälsningar,

Ellen den hästsjuka

Min son.

"Man kan ju säga så här till det bruna partiet: 'Tänk om er mamma eller pappa hade dött och ni var tvungna att åka tillbaka till ert land där det är krig och ni kanske dör. Skulle det vara schysst eller?!' för då kanske de ångrar sig och tycker att folk får komma till Sverige." 


/ Noa, 6 år.

Aj aj aj!

Jag har så ont i låren att jag har svårt att resa mig från toaletten ens.

Det lovar inte gott inför morgondagens träningsvärk va?

This little child of mine, I'm gonna let it shine.

Det jag inte förstår med alla dessa bakåtsträvare när det gäller könsroller (nu senast alla dessa Schulmans) är varför? Om man nu har ett barn, eller två, eller kanske tre eller fyra eller fler - man vill väl att just varje barn ska bli precis allt det barnet kan vara? Man vill väl att barnet ska nå sin fulla potential? Man vill väl att barnet ska veckla ut sina fjärilsvingar och inte stanna i puppan för alltid?

Jag förstår inte hur man från födseln kan välja att beröva barnet på nästan hälften av allt som finns där ute. Hur man kan se det som något negativt att måla världen i vackra färger för barnet, istället för att säga "Nej du! Där hör inte du hemma!". Det är något så förtvivlat sorgligt över alla dessa män och kvinnor som blir så hotade över de barn som inte blir bestulna på sin sanna identitet.

Det har självklart med okunskap att göra. Och är man okunnig blir man rädd, för det är lättare att håna än att lära. Så är det ju. Det förstår jag.

Jag förstår bara inte hur ett helt och lyckligt barn med all sin potential och hela sin personlighet och intressesfär kan uppfattas som något provokativt. Vad blir dessa människor mer provocerade över? Ett äpple utan maskhål? Ett gott vin utan besk eftersmak? En tavla målad i alla färger, inte bara hälften?

Om de vill göra sina barn till äpplen fulla med maskhål, där det bara finns tomhet där det kunde ha funnits annat - fine. Gör det då. Barnen kommer säkert att må helt okej ändå. Jag fattar inte bara varför. Varför?

Men å andra sidan är det mycket jag inte fattar. Som hela det manliga släktets könsroll till exempel. Det är för mig så rackarns oförståeligt varför föräldrar till söner vill, uppmuntrar, uppskattar det våldsamma och skrikiga och elaka och förstörande. Hur man kan tycka att det är kul och gulligt med femåriga pojkar som skriker pang-pang-pang och river sönder varandras saker. Hur man kan skratta åt en treårig kille som slår sin storasyster gång på gång på gång. För att sedan skriva under menlösa namnlistor där man "protesterar" mot kvinnovåldet, mot gatuvåldet, mot misshandel och mord.*

För fan. Lär era söner från början att det aldrig är okej att slå, förstöra, förnedra, att vara elak, att skada. Uppmuntra inte våldsspel. Tyck inte att det är gulligt med deras fanatiska intresse för våldsamma tv-serier. Inse ert eget ansvar i det hela och våga försök förändra.

Men förlåt. Nu blir jag sådär rabiat igen. Gå omkring och tycka att barn ska få rätt till hela sin identitet och att man ska försöka låta bli att uppmuntra våldsamheter. Sånt tjafs.

*(Jo, det finns massiva problem med tjejers könsroll också. Så klart! Men faktum är att det, om man ser till majoriteten av brott, är män som våldtar, är män som slår, är män som står för den största andelen brottslighet, är män som mördar.)

Fröken präktig

I morse tränade jag. Vi sprang runt i en park (eller gick då, eftersom vi hade barnvagnar med oss) och gjorde knäböj och upphopp och plankor och allt möjligt.

Sen kom jag hem och lagade lunch på egenodlad lök, squash och tomater. Nu har jag precis badat min bebis och ska leka pedagogiska lekar med henne innan jag skriver mer på min bok.

Åh, väntar ni på någon slags poäng med det här inlägget? I såna fall blir ni besvikna. Jag ville bara framställa mig själv i positiv dager för en gångs skull.

Så enjoy it. Det lär väl dröja ett halvår till kanske.

Sorgeåret

Det blir bättre efter ett år, säger man. För ett år sedan hade morfar varit död i ca en månad. Den första oktober begravdes han. Jag vet inte, det är klart att det blir lättare.

Men jag tror inte att det blir lättare för att man sörjer mindre. Jag tror att det blir lättare för att man har blivit bättre på att låtsas som att det inte har hänt. Man har blivit bättre på att inte tillåta sig att tänka på det. Man har blivit bättre på att utveckla strategier för att slippa undan vetskapen om aldrig mer.

Så tror jag det är. För när jag väl tillåter mig att tänka på morfar så är sorgen lika nattsvart och obeveklig som förra året.

Näe, nu lägger vi ned det här experimentet

Det går ju inte att gå omkring såhär. Jag känner mig så... tråkig. Jag vet, de allra flesta med musbrunt hår gör det inte, men de kanske är roligare som personer? Snyggare, coolare, bättre, häftigare, tuffare? För JAG klarar inte av det här. Dessutom börjar utväxten visst synas, trots att det var kriteriet för att färga till den här färgen. Och believe you me, utväxten är mycket gråare. Det här jag har nu är en glittrande färgbomb jämfört med det som tittar fram i hårbotten.

Så nej. Jag säger nej. Däremot tänker jag inte bleka det, för mitt hår klarar inte av det just nu. Så mycket kan jag erkänna och stå ut med. Jag sneglar istället mot andra färger. Rött. Åh vad jag vill ha rött hår. Problemet är väl främst att jag måste färga om det hela tiden. Och färga skulle jag ju inte göra, hade vi ju bestämt.

Men då kommer det fina i kråksången in: toning. Toning sliter inte på håret (inte som blekning eller färgning gör i alla fall) och är billigare och enklare. Toning!

Jag vill inte få knallrött hår. Jag vill inte bli en färgbomb. Jag vill ha lite rödare än det jag har nu. Orange helt enkelt. Ungefär något såhär:

Det måste väl gå? Säg att det går. Och säg gärna att jag blir precis lika snygg som dessa kvinnor också ifall jag nu lyckas få till färgen. Det borde jag väl bli?

Det är nämligen så att min man inte vill att jag ska ha rött hår. Det är fult, tydligen. Eller?

- Men Jessica i True Blood (nedersta bilden) har ju rött hår?
- Ja.
- Och rött läppstift?
- Ja.
- Och du tycker ju inte att det är fult på henne?
- Nej, men... ni har olika stil.
- Har vi?
- Ja. Det har ni.
- Men jag har ju också klänningar och rött läppstift och vill ha rött hår. Vad är skillnaden?
- Ni har olika stil bara.
- Du tycker att hon är mycket snyggare än jag och därför kan ha rött hår och läppstift och ändå vara snygg va?
- Ja.

Dilemma.

Vi har en vacker, gammal kamin som jag har googlat mig till är ungefär från förra sekelskiftet. Jag kan ha fel, men eftersom vår sotare backade upp min google-teori så antar jag att jag inte är helt ute och cyklar. Och den här kaminen ger värme. Oj vilken värme den ger! Så länge det brinner...

För så fort elden har slocknat, och det gör den ju fort eftersom det brinner så det dånar, så blir kaminen sval igen. Den lagrar inte värme på något sätt. Därför har jag, eller vi, börjat fundera på att byta ut den. Till en... usch, det tar på mitt estetiska sinne ens att skriva det, men en... pelletskamin. Nej herregud, inte täljsten. SÅ jävla fult ska vi inte ha det.

Pelletskaminer ger mycker mer värme, och framförallt längre. Men alltså, fulheten. Särskilt fulheten i jämförelse med den fina vi har nu.

Dessutom är det lite "Sköna hem"-hysteri som plågar mig också. Ni vet, folk har så där härliga och roliga detaljer som de "hittat" på en vind någonstans. Hela vårt hem är möblerat med Ikeamöbler, jag vill också ha något vackert och unikt som har historia och känsla. Jag vill också lite nonchalant kunna säga att vi tycker att nyckeln till ett trevligt hem är att blanda gamla fynd med själ med nytt.

Samtidigt vore det ju kul ifall vi kunde slippa frost på fönstren på vintern.

Åh. What to do? Åsikter?