Året som gick. (Ja, jag också!)

2012 var ett rätt händelselöst år. Vi har lämnat föräldraledighetsbubblan bakom oss, annars har det inte hänt något annat än det vanliga. Så jag kör en liten "årets"-lista, bara för att jag vill och kan. Utan spännande händelser eller stora nyheter. Bara vardag.

Årets bästa: Att vara en trebarnsfamilj har blivit vardag och inte så omvälvande längre. Men herregud vad glad jag är att Majken finns. Det mesta vi skrattat åt i år har kommit från henne.

Årets serie: I år var året vi såg Vita Huset. Det är jag väldigt glad för (se föregående inlägg) och samtidigt är jag lite ledsen över att det tog slut.

Årets bedrift: Jag sprang fem kilometer i sträck! JAG sprang fem kilometer i sträck?! Jag sprang FEM KILOMETER osv osv. Helt sjukt. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle klara det, men en dag var jag där. Jag är fortfarande helt paff vid tanken på det. Och vet ni? Jag har fått tillbaka lusten att springa igen. Förhoppningsvis klarar min rygg det i vår, det var ju den som krånglade till allt i höstas.

Årets återseende: Älskade hästar! Förra januari började jag rida på ridskola igen efter nästan tio års uppehåll och herregud vad jag älskar det. Jag insåg inte förrän jag var där hur mycket jag hade saknat det, men nu känner jag i hela kroppen hur viktigt hästlivet är för mig.

Årets modigaste: Jag vågade ställa upp i en hopptävling i våras. Jag vann inte, långt ifrån, men jag gjorde imtt bästa och det dög rätt bra det.

Årets sämsta: Min kropp. Den är så förbannat kass, jag hatar den verkligen. Benhinneinflammation, ryggvärk, huvudvärk och så visade provsvaren allvarliga brister nu på slutet. Jag har sovit mig igenom hösten, jag har gått som i dvala, jag har kämpat med en mage som varit värre än någonsin och jag orkar fan inte. Dessutom handlar det inte om att det är mitt fel, jag har varit hos läkare som bekräftat att jag gör det mesta rätt. Problemet grundar sig i min dåliga mage och att jag inte kan tar upp näringsämnen på rätt sätt. Kanske väntar nu gastroskopi och fler undersökningar. Kanske 2013 blir året då jag kan återgå till att hata kroppen bara för att den är ful och inte för att den också är totalt värdelös?

Årets stoltaste: Jag, när jag har sett på fotbollsmatcherna som sonen har spelat. Han är en naturbegåvning som målvakt och jag försöker att inte låtsas som att jag blir stolt över hans talang, men jag lurar ju ingen. Klart jag är stolt.

Årets pucko: Ja, men vafan. Sverigedemokraterna slår alla nya rekord. På mer personligt plan är det väl jag, som hela tiden tror att det ska gå att lösa tjafs med vissa släktingar, men som motbevisas gång på gång.

Årets snyggaste: Förutom Erik Haag då, så är jag rätt nöjd med min röda hårfärg. Det började illa men slutade bra. Lite som mitt och makens förhållande.

Årets kärlek: Förutom Erik Haag då, så är jag väldigt glad över att jag och min man har hållt ihop i 10 år. Fint.

Årets resa: Förutom Eri... näe, skojar bara. Budapest var svindlande vackert, underbart, billigt, en matresa utan dess like och hade stämningsfulla bad. Jag åker gärna dit igen!

Årets karriär: Eh... stiltje? Eller, inte stiltje men knappast en karriär att tala om. Jag har fått skriva för tidningar som IcaKuriren, ETC, Föräldrar&Barn och andra, men har knappast en månadslön att skryta om. Dessutom börjar jag inse att det är rätt ensamt att vara frilansare. Att jag inte vet om det är det här jag vill. En insikt att fundera över helt klart, och kanske tar 2013 mig åt ett helt annat håll. Vilket det är vet jag redan, men vi får se hur saker och ting utvecklar sig.

Årets ekonomi: Ha ha ha, episkt kass. Fy fan. Saker har gått sönder, skulder har hopat sig och allt har skitit sig om och om igen. Tack och lov har vi tur, bra skyddsnät och en förmåga att alltid landa på fötterna. Peppar peppar.

Årets kris: Jag har insett att det nu bara är vardag och vardag framför mig. Jag är snart trettio, mitt yngsta barn blir snart två år och mina två äldsta blir bara större och större. Allt stort i mitt liv har jag gjort. Jaha, liksom.

Årets tråkigaste: Vädret. Vanvettigt kasst det här året. Låt oss hoppas att 2013 inte blir lika dåligt.

Årets projekt: Det kanske inte räknas till 2012 eftersom vi började först igår, men det är äntligen dags för barnen att få varsitt rum!

Jag slutar här va? Ifall någon vill påpeka att jag har bloggat om något ni minns specifikt, något jag inte nämnt här, hojta gärna till. Mitt minne är som ett såll.

Gott nytt år på er och låt oss hoppas att 2013 blir ett lite roligare år. Vi kan ju låtsas att det är för bloggens skull!

Nu ska vi prata om Vita Huset/West Wing!

Självklart blir det här spoilers för de som inte sett klart serien, men eftersom jag såg sista avsnittet igår så bara måste jag ventilera. Ifall ni inte har sett serien/inte vill bli spoilade/tycker att det är TRÅKIGAST I VÄRLDEN att prata om tv så kan ni ju hoppa över det här inlägget. För nu jäklar behöver jag prata av mig.

Först och främst: jag älskar serien. Allt jag kommer säga och påpeka och störa mig på i inlägget måste ses utifrån den informationen. ÄLSKAR! Men...

Just ja, det här också: eftersom jag är så jäkla sen med att se serien har allt detta självklart redan sagts. Jag har inte läst något som skrivits om serien så flera av dessa saker har säkert förklaringar eller så, men det vet jag alltså inte om. Sitter ni på info så hojta gärna till helt enkelt.

Då tar vi mina funderingar/tankar i punktform då, så får ni gärna säga er åsikt och så kan vi låtsas att vi kan få till en DISKUSSION i mitt kommentarsfält?

• Det här med den totala bristen på förklaringar vart karaktärer tar vägen. Ena säsongen är de där, andra inte. Ena avsnittet är de med, nästa är de helt borta. JA, ibland förklaras det med någon bullshitförklaring, men ofta så är det helt ologiskt. Jag har fattat att Rob Lowe fick sparken pga för höga lönekrav, men är det verkligen realistiskt att Sam och Josh inte skulle ha kontakt trots allt som hände osv? Ibland kändes det som att Sorkin hatade vissa karaktärer, så de fick inte nämnas eller vidröras igen. Sånt stör jag mig på, för det skaver i mig när man liksom bara lämnar ett stort hål där en karaktär tidigare var. 

• Apropå ologiskt när det kommer till karaktärer så verkar det vara HELT godtyckligt vilka som får vara med på viktiga morgonmöten och vilka som är presidentens närmsta rådgivare. När Josh, som har ett snorviktigt jobb, tabbar sig får han inte vara med på dessa viktiga möten ett tag, men sen helt plötsligt är den nya pressassistenten med, och Will Bailey - som jobbar för vicepresidenten - springer där oftare än någon tidigare gjort. What's up with that? Antingen finns det väl någon slags ordning i vilka som har tillträde till vad, eller så finns det väl ingen anledning till att utesluta någon om det ändå är ett öppet party. Kanske kan detta bero på nästa punkt, nämligen:

• Ibland upplever jag att det känns som att manusförfattarna har suttit med dessa berömda "polls", fast för serien istället för presidenten, och sedan anpassat serien efter detta. "Jaha, de gillade den nya blonda tjejen vi tog in istället för den förra blonda tjejen. Då gör vi henne till en viktig karaktär trots att det är helt ologiskt. Jaha, de har tröttnat på Zoey/Charlie-förhållandet, då släpper vi det som en het potatis. Jaha, nu vill de se mer av det här och mindre av det, då styr vi om serien direkt". Är det därför jag upplever att det ibland inte finns någon logik? Eller ska jag bara släppa kravet på logik och följa med strömmen?

• Will Bailey??? Kanske en av de mest osympatiska karaktärerna någonsin? Dryg, otrevlig, illojal, snobbig, töntig, äcklig, vidrig, hemsk, avskyvärd, jag HATAR WILL BAILEY! Den där trista kärlekshistorien mellan honom och Kate, vad var det? I VILKEN VÄRLD skulle den lilla tönten ha chans att få en så snygg tjej? Varför följde man honom så mycket? Jag hatar honom. Hoppades hela tiden på en ny attack på Bartlet så att Will kanske skulle bli skjuten. 

• Är det meningen att man ska tycka att Bartlets är ett härligt och mysigt presidentpar? Jag vet inte jag. Det finns självklart sympatiska drag hos båda och jag tycker att Bartlet är härligt vänster i vissa frågor, men denna tydliga vilja att vara förmer än andra, jag har svårt att släppa det. Jag ser väl med mina svenska ögon på ett amerikanskt system, men ofta upplever jag dem rätt högfärdiga och ibland rent ut sagt otrevliga i sin iver att hålla på etiketten och det faktum att De Ju Faktiskt Är Presidentparet. Eller alltså, jag gillar dem. Men älskar inte oreserverat. 

• Hur mycket bättre var de första fyra säsongerna än de sista tre? Enormt. 

Saker jag älskade då, för att väga upp, är ju typ allt. Jag älskar så klart de snabba replikskiftena, deras elitism, deras idealism som smolkas av verkligehetens möjligheter, jag älskar hur CJ åldras och tappar sin gnista för att sedan få en chans att få tillbaka den när hon slipper vara stabschef till sist, jag älskar att Donna till sist får visa sig på styva linan och vara duktig, jag älskar Josh - gud vad jag älskar Josh - jag älskar att Toby är så förbannat envis och har rätt nästan alltid, jag älskar att Leo tilläts vara en charmgubbe på slutet (åh, detta otroligt sorgliga slut) och jag älskar att det fick vara kvinnor på viktiga poster också. Även om Santos administration hade män, män och åter män i sista avsnittet.

När jag började titta på första säsongerna så var jag så glad över att kvinnorna (och männen för den delen) tilläts vara fula. Donna hade en osmickrande frisyr och gick omkring i konstiga tröjor, CJ var osminkad och mest lång, Josh hade fula smutsgula kostymer och alla såg rätt verkliga ut. Sedan hann väl tiden ifatt dem också och alla slutade som snyggingar med perfekta garderober. Så himla tråkigt. Jättetråkigt. 

Nu känns det rätt tomt. Serien är slut. Snyft. Nåja, vi får väl börja se Dr. Who eller något istället!

Om denna dagen vore ett liv.

Vissa dagar är inte värda någonting. De är inte dåliga eller negativa eller något sånt, de är bara inte något alls. Som idag.

Idag vaknade jag tidigt (av väckarklockan så klart, vad trodde ni?) och begav mig till vårdcentralen för ytterligare blodprov. Sen hem igen för att sova lite på soffan. Pannkakslunch på det och nu sitter jag här vid datorn när Majken sover och resten av familjen åker pulka. (Höll på att skriva "pulla" där, det hade väl varit något?)

Nu tänker jag inte göra det här till en sjukdomsblogg eftersom det vore förskräckligt tråkigt att läsa och för att b-vitaminbrist inte ger lika många läsare som någon allvarlig sjukdom, men jag måste ändå säga att det är så förfärligt handikappande att vara såhär trött. Även när jag gör roliga saker är det som att gå omkring i en bubbla av trötthet, jag lyckas liksom inte riktigt nå fram igenom den. Jag kan vilja göra saker, men kommer mig inte för eftersom det känns så oöverstigligt svårt att göra något annat än att vara trött. Jag gör saker ändå, så klart, men det krävs så himla mycket. Och det tär på alla i familjen. Inte bara mig. Jag får sovmorgnar men somnar ändå på soffan när jag myser med barnen. Jag orkar inte göra saker med dem som jag skulle vilja och jag är för trött för att orka vara den förälder jag vill vara.

På onsdag är det dags för min första injektion av b-vitamin. Folsyra och järn har jag redan börjat äta. Men jag är så himla himla rädd för att jag inte ska märka någon skillnad. Att det här tillståndet jag befinner mig i har blivit en del av mig. Att jag inte kommer känna mig piggare, gladare, lättare, bättre. Det är jag orolig för ibland. När jag inte är för trött för att oroa mig.

Förresten.

Det är väldigt, väldigt, tråkigt att läsa om folks julfiranden. Det kan jag konstatera efter att ha läst ikapp 60+ blogginlägg, som alla i princip handlar om följande:

1) Hur härlig julen var. JA, den är härlig. Släpp det.
2) Hur gott det är med julmat. Vilket det ju inte ens är.
3) Hur alla bara ääälskar mellandagarna då man kan mysa utan press. Vi vet. Vi behöver inte läsa om det.
4) Hur trötta alla är på julmat. Ja, så klart. Det är ju inte så gott.

Kan vi inte bara enas om att julen är här, we're all living the dream (eller en mardröm) och så kan vi blogga om lite roligare saker?

Själv tänker jag fokusera på hur vi ska bygga om ungarnas stora rum till två mindre eftersom det äntligen, ja äntligen, ska bli dags för dem att få varsitt eget rum. Kanske inte roligare för er, definitivt roligare för mig.

Om att skjuta sig själv i foten.

Jodå, julklappen "årskort på äventyrsbadet" var mycket uppskattad. MYCKET. Och vi gick omkring och var så stolta och nöjda över vår påhittighet. Klapp på axeln och mys och le och känna sig som årets förälder typ.

Sen insåg vi att det betyder att VI OCKSÅ måste åka till badhuset hela tiden. Och alla som nu invänder "men det är ju kuuul att åka till badhuset" vill jag bara påpeka detta: ja, det är kul. Att åka till ett äventyrsbad med tre barn är också ungefär lika ansträngande som ett maratonlopp. Det är liksom på gränsen att man bajsar på sig till slut för att man inte vill avbryta för ett toabesök när man är så nära slutet.

Såatteh... bra jobbat Pellen! Verkligen!

Vi e så jefla smarta.

God jul!

Knäcken är kokad, skinkan griljerad, granen klädd, och snön ligger vit på taken. Allt är förberett och alla är glada och väntar spänt på morgondagen. Enda kruxet är väl att jag är lite hungrig, eftersom "vi tar en skinkmacka på kvällen bara" inte fungerar så bra om man inte äter skinka. Får väl koka makaroner.

Imorgon har jag gett mig på att laga grönkål av någon anledning, men i övrigt är det bara lugn och ro och gamla favoriter som gäller.

Hoppas att ni får en underbar jul, fri från kräksjuka och grälsjuka släktingar!

Kämpa fredagen, kämpa!

Igår: riskerade min mentala hälsa för att handla julklappar.

Idag. riskerade min mentala hälsa för att handla julmat.

Varför inte min man tog tag i det och handlade istället? Tja, kanske för att tre barn på jullov är ungefär den apokalyps som Mayaindianerna såg i framtiden och jag tog the easy way out?

Men i affären, herregud. Folk alltså. DE KÖR PÅ MIG?! Med kundvagnen. De mosar mina hälsenor och ställer sig ivägen och kör in med sina kundvagnar i små trånga hörn där de inte kan vända sen? Folk är störda.

Jag har hämtat ut (hämtat ut och hämtat ut, köpt för svinmycket pengar snarare) mediciner för mina brister också. Alltså de i kroppen, inte mina övriga fel och skönhetsfläckar. Tänk vad skönt om det fanns medicin mot sånt också?! I alla fall så kan jag inte börja ta dem förrän jag har tagit fler prover nästa vecka, men jag kunde hämta ut dem nu. Vet ni vad jag ska syssla med i tio dagar efter jul? Jo, något så roligt som att åka till vårdcentralen varannan dag för injektioner av b-vitamin. YAY!

Men visst, jag är glad för att jag kommer bli piggare framöver. Och för att de kanske lyckas hitta grundproblemet också, vilket de inte gjort än. Sätter väl några hundra på att det handlar om magen. Vad annars liksom?

Jag hade tänkt blogga om hur de här provsvaren kommer som en enorm lättnad, eftersom jag burit på en jobbig känsla av att vara otillräcklig, lat, slapp, dålig under hela hösten. Med svår brist på b-vitamin, folsyra och järn är det ju inte konstigt att jag varit trött, och det känns som att jag äntligen fått bevis på att det inte har varit bara att "rycka upp sig" eller gå lite fler promenader. Men jag orkar inte utveckla det mer. Ironiskt nog.

Jag får pigga upp mig med lite chokladkola istället fram tills det är dags att injicera och svälja piller som en pensionär alternativt knarkare.

Helt slut i huvudet.

Idag åkte jag som utlovat iväg för att handla de sista julklapparna. Or so I thought (läses med fördel med mycket dramatisk ton), för det jag skulle ha fanns ju så klart inte? I tre timmar irrade jag fram och tillbaka i vårt stora köpcentrum, bland människor och julpynt och ytterkläder alla önskade de hade lämnat i bilen. Så jefla hemskt det var.

Jag har ju sagt det förut: min hjärna stänger av när jag är iväg och handlar sådär. Stänger av helt och hållet. Till exempel ringde min man mig och bad mig köpa något från coop och jag sa ja. Jag handlar lite fler julklappar och ska sen gå ut med några påsar till bilen innan jag ska vidare till mataffären. Hittar jag bilen? Klart jag inte hittar bilen. Jag irrar omkring på parkeringen i ungefär en kvart innan jag hittar den. Som tur är såg jag ut ett minnesmärke så att jag skulle veta vilken rad den stod på när jag kom tillbaka ut igen.

Så in i affärerna igen och så hade jag hört min man önska sig något finpressat espressokaffe i julklapp trodde jag. TRODDE JAG. Så jag irrade runt där och letade efter en kaffebutik som skulle finnas, men som tydligen ätits upp av ett café istället. Aja, jag får väl köpa det en annan dag tänkte jag, och insåg i samma stund att jag glömt bort vad det var min man ville få köpt från coop. Så jag ringde upp honom och fick reda på att han ville att jag skulle köpa ett paket kaffe. Espresso. Finmalet. SKITBRA julklapp det hade blivit om jag köpt det i julklapp istället? Som att han skulle köpt en burk cola zero till mig i julklapp och bara "jag tyckte du sa att du önskade dig det?!".

Sen var det bara utmaningen "hitta bilen på parkeringen" kvar, men jag var ju så smart, remember? Jag hade ju sett ut ett minnesmärke? Så klart jag hade! Jag hade valt "den där gatulyktan som står precis där raden börjar". Så smart! För det var ju självklart inte så att det fanns en gatulykta VID VARJE JÄVLA RAD?! Ibland vill jag bara skjuta mig själv. Ungefär en kvart senare hittade jag bilen och åkte hem till familjen och nyss så skrattade jag så jag nästan grät till några klipp från nya Sunefilmen, så jag tror att man lugnt kan säga att jag är övertrött.

Dagens dummaste, topp 3.

På tredje plats hittar vi det här. Kul att jag en gång tyckte att Linda Skugge var "all that"? Idag är det mer "jaha, är hon igång igen". Ja, Linda, det var säkert skittrist för dig att vara ful och icke-åtrådd i skolan. Det gör liksom inte att det inte är ett problem med slutshaming, kvinnoförakt och hån av tjejers kroppar. Äh, läs själva istället. Så jävla dumt.

På andra plats kommer tyckmaskinen, före detta Robinsonvinnaren, polisen Martin Melin. Jag pratar inte om hans famösa blogginlägg om utvisning ifall man snattar, utan om ett nytt. Han är en stjärna denne Martin.

Här har han skrivit om hur han som polis kommer till en lägenehet där mannen i familjen har spräckt skallen på sin fru, de ringer ambulans och allt är misär med spritflaskor och gråtande barn. Handlar inlägget om att vi måste ta tag i problemet med mäns våld mot kvinnor? Så klart inte. Den gode Martin tycker att man ska "Se till att hålla sams i jul." Båda två alltså. Den där provocerande kvinnan som säkert höll på och tjafsade och bråkade ska minsann inte hålla på och förstöra barnens jul. Vilken dålig stil.

På första plats kommer dock alla de som utsätter människor som Åsa Lindeborg för hot. Läs här hennes berättelse om vad hon, och många många fler med henne, måste utstå för att de vågar säga ifrån mot rasism/nazism/kvinnoförakt. Ordet "dum" räcker inte till för dessa människor, men jag vet inte vad jag ska säga om dem. Jag är rädd, faktiskt. Och jag vill inte vara rädd men det är jag. Snart flyttar jag till Kanada och låtsas som att allt hat och all fascism som är på frammarsch i Sverige, i Europa, inte existerar.

Men först ska jag köpa julklappar.

Snälla sluta. Bara sluta med ert "vit jul"-dravel.

Varje år! Varje jäkla år kommer samma dåliga argument kring "vit jul", dvs alkoholfri jul, och jag orkar inte. Orkar inte orkar inte orkar inte.

Här är anledningen till att man propagerar för en vit jul: man vill känna sig som en lite bättre människa. Slut på anledningar.

Jag skriver om det här varje år, gör jag inte det? Jag blir arg varje år, skriver om det varje år och kan inte släppa hur pinsamt det är att läsa argument av typen "om man inte kan låta bli spriten ens på jul, då har man problem!" eller "om man älskar sina barn ger man dem den jul de förtjänar". HÅLL TYST!

Jag har inte en enda gång stött på ett vettigt argument för att skuldbelägga föräldrar som dricker vinglögg, tar en öl och en nubbe på julafton. Inte en enda gång. För det finns inga.

Vi är alla överens om att man inte ska dricka sig full och förstöra barns jul. Kan det inte stanna där? Måste folk sedan låtsas som att alla som dricker ett glas vin har förstört barnens jul för alltid? Det är så dumt att jag skäms när vettiga människor som jag i vanliga fall tycker om börjar trumpeta om hur de minsann tycker att man borde avstå från varje droppe alkohol på julen, "för barnens skull". Sluta göra bort er?

Ids inte ens ta upp alla argument för att dessa "vit jul"-kampanjer är verkningslösa och värdelösa. Jag förväntar mig helt enkelt att ni som läser här fattar ändå. Annars får ni väl säga ifrån så får jag ge mig in i det då. Familjelivsstyle!