Dagens show.

Idag var vi på ultraljud. Bebisen mår bra och all that, den var busig och pigg och precis så söt som en bebis kan vara när man ser den i svartvitt och sepia genom några lager hud fett. Den stora showen stod dock inte bebisen för, det gjorde jag.

I väntrummet hade de en tv. Bara det är ju jättedumt, att ha en tv där det sitter fullt med hormonella och nervösa gravida kvinnor. I alla fall så sändes ju självklart en reklam som jag aldrig sett förut, med flera människor som säger "jag skulle inte ha varit här" och så handlar det om att med hjälp av hjärtforskningen kan man idag rädda människor som tidigare skulle ha dött. Och så slutar reklamen med att en ung kvinna i bröllopsklänning vänder sig mot kameran och säger "min pappa skulle ha varit här". För mig, som just har förlorat min mest älskade manliga släkting, blev det lite för mycket och jag började storgråta.

Precis där. I väntrummet. Med ett gäng andra människor som satt och stirrade.

Nåväl, att gråta för en sorglig reklam är väl något som andra gravidon kanske har förståelse för. Men sedan kom ännu en reklam jag aldrig har sett och den fick mig istället att skratta tills jag började gråta.

Precis där. I väntrummet. Med ett gäng andra människor som satt och stirrade.

Till sist blev det i alla fall vår tur och det var ju en enorm lättnad. För de andra människorna i väntrummet, that is.