Jag har faktiskt en ursäkt.

Var på Hööks idag för att handla ridstövlar till Noa. Hittade inga bra, åkte till nästa affär och köpte ett par gudomliga i konstläder och vinröd fodring. Fick nästan spatt därinne, en hästaffär är som en godisbutik av barndomsminnen. Jag fick i princip lust att shoppa loss på ryktborstar och grimskaft bara för att jag för en gångs skull KAN, för att jag inte behöver ta av den ynkliga veckopengen utan har riktiga pengar.

Jag vet att det är att leva genom sina barn som världens pageant mum, men det spelar ingen roll - jag kan inte låta bli. I bilen på vägen hem satt vi och planerade alla tre barnens hästframtid. Först rida på den lilla ridskolan på landet, sedan på den stora dyra, sedan egen häst i någon form.

Det är faktiskt inte att leva genom sina barn om man är förhindrad att göra det själv, eller hur? Jag menar, visst - jag kan ju rida. Men jag kan aldrig mer ställa upp i en hopptävling på en c-ponny, eller med hedern i behåll önska mig ryktborstar och knoppningssnoddar i julklapp.

Vilken tur att jag kommer ha tre barn. Även om någon av dem faller av vagnen finns det två kvar som kan leva ut mitt deras hästintresse till fullo. Ljuvliga tider stundar hörrni!