"Hon vill ha sin napp!" säger Emmy och försöker peta in nappen i Majkens mun. "Nej, det vill hon inte!" säger jag och lirkar ut nappen igen. Fast Majken, som det a-barn hon så klart är, redan helt fattat galoppen med napp och suger för glatta livet.
Så varför vill jag inte att ungen ska ha napp då? Tja, jag hoppas på att hon ska ta tummen istället. Eller nöja sig utan något alls. För nappar är bara besvär. Jo visst, det är lättare att tvinga barnen att sluta än om de suger på tummen, men i övrigt är nappar kassa. De försvinner och lägger sig längst in under sängar så att man tamefan aldrig hittar någon när det är läggdags och barnet skriker efter nappen. De sitter i munnen även när barnen leker, en tumme måste man ta ut när det är lekdags. Nappar tappas och måste sköljas, de är aldrig där man lade dem senast och framförallt: det är fult. En tumme i munnen är lite gulligt, en stor och skrikig napp? Not so much.
Och det är ju viktigt liksom. Att ungarna är söta. Eftersom mitt svintohår vittnar om att jag tydligen helt har gett upp några utseendeambitioner jag hade för mig själv, lägger jag allt mitt fokus på barnen. Och napp är fult, så jag gömmer de nappar vi av någon anledning köpte och vakar som en hök på Emmy så att hon inte petar in någon i Majkens mun. Ungen har ju uppenbarligen ingen koll på viktiga prioriteringar.
7 kommentarer:
Nej, nej, nej. Du har inte fattat någonting, uppenbarligen. Man ska köpa snygga nappar med söta mönster och färger, och så färgkoordinera med ungens outfit. Nappen blir en del av hela konceptet.
Jag är visserligen ett stort fan av "spotta ut nappen nu när du är vaken", men jag har insett en fördel med att ungen leker med napp i munnen. Det kommer inte in fullt lika mycket grus/barr/hundmat/annat alternativ då.
Älskar napp! Thea vägrade både flaska och napp så Rut är rena semestern. Skriker hon? In med nappen ba. Fast jag vill inte ta kort på henne med napp för det är så jävla fult. Såg en bild där en person hade tatuerat in sin bebis med en stor fet napp i käften. Asfult.
Jag tänker att det är större risk att barnet får "felväxta" tänder vid tumsugning än de nappar som finns på marknaden idag. Och framförallt - lättare när det är dags att sluta sen, lämna napparna till kattungarna på Skansen är lite enklare än såga av tummen? ;-)
Med erfarenhet av ett oralt barn som stoppade precis allt i munnen håller jag med aequinoxia - det finns fördelar med att det är en napp-propp i munnen under lek. Speciellt som större barn gärna dräller saker i just den där farliga "sätta i halsen" storleken omkring sig.
Men det gäller ju inte riktigt Majken än förstås.
Mina ungar har aldrig stoppat något i munnen så jag är lite bortskämd med att inte behöva oroa mig för sånt. :-)
Och jag upplever att nappbarn suger mer på nappen än tumbarn suger på sin tumme, vilket ju torde göra risken för felställda tänder större ändå. Mitt tumbarn suger ju bara korta stunder, tummen åker ur så fort hon har somnat till exempel.
storebror = nappbarn = har ytterst sällan ätit grus, hundbajs, blomjord, fimpar och äckliga saker från marken.
lillayster = vägrat napp, flaska, tumme = stoppar precis allt i munnen och älskar att äta äckligt grus och slicka i snuskiga vattenpölar.
i rest my case.
är detta på riktigt det ni skriver?
Skicka en kommentar