söndag 15 november 2015

Nu får vi väl ändå höja kraven lite.

Så det förra inlägget jag skrev fick rätt stor spridning. Det händer ibland. Och jag är jättetacksam över att ni tyckte att det var bra, och jag är glad att ni gillar det jag skriver. Men vi måste faktiskt skärpa oss lite här nu: det jag skrev var inte briljant. Det var inte vasst. Det var inte mer än en rätt medioker text med uppenbara paralleller. Det säger jag inte av på grund av falsk blygsamhet eller för att jag fiskar efter beröm, utan på grund av detta: jag är på allvar oroad för hur lågt vi kan sjunka när det gäller krav på stringenta och kvalitativa texter.

Jag menar, jag tycker också att ett blogginlägg jag skrev på 15 minuter var bättre än mycket av det som skrivit på stora tidningars kultursidor om samma fråga. Jag säger inte emot det. Jag säger att det är illa att det är så. Jag säger att det är konstigt att jag kan skriva ett inlägg på en kvart med helt vanliga och rätt enkla slutsatser och analyser, och att det uppfattas som skarpt och vasst? Hur långt har det inte gått då, hur ovana är vi inte vid mer djupgående analyser?

Visst går det att hävda att just de som länkat kanske inte läser texter skrivna av Riktigt Intelligenta, men det tror jag inte. Tvärtom så har jag sett människor som är mycket smartare än jag dela mitt inlägg, så inte ligger problemet i läsarnas dumhet. Dessutom tycker jag mig se samma fenomen gång på gång: folk länkar till texter som är "vansinnigt bra" eller "oerhört viktiga" och så får jag läsa en text som kanske kommit ett steg längre än den mest grundläggande analysen, men inte mer än så. Kan vi sluta kalla mediokra texter för lysande? Kan vi kanske sluta kalla habila skribenter för briljanta?

Så klart kan man hävda att det beror på tidningsdöden i sig. Att kulturredaktionerna snart är ett minne blott (eller består av en enda, soon-to-be utbränd person). Att det inte finns pengar till de där riktigt briljanta skribenterna som frilansar.

Men... då skulle ju inte detta "geniala, bästa, klokaste, skarpaste, briljanta" florera så flitigt även om texter från bloggar? Oavsett publiceringsplattform är det ju samma sak: vi har allihop på något sätt gått med på att "genialiskt" är det nya "okej", och att "vasst" är synonym för "grundläggande". Det är... oroväckande.

Jag har helt ärligt talat ingen aning om varför det är såhär. Det går säkert att göra en djupdykning ner till sjunkande krav på kritiskt tänkande i skolan (som alla från höger till vänster hojtar om), eller så går det att skylla på vår stressade samtid och snuttifieringen av information. Eller möjligtvis ungdomens förfall, I don't know. Don't care heller, skulle jag vilja säga men det gör jag ju. Jag bryr mig som fan. Jag är så infernaliskt trött på att gång på gång klicka på länkar till texter som utlovas vara skrivna av nån som är briljant och så möts jag av... nån slags gymnasieanalys.

Obs! Jag vet att det finns vansinnigt intelligenta människor som skriver texter som jag knappt förstår mig på - det vet jag. Klart det finns. Men det här som snurrar runt, det som alla länkar till, jag fattar inte vari genialiteten ligger.

Ibland tänker jag att jag är så korkad att jag inte fattar, att jag inte ser det alla andra ser. Att de liksom läser på en annan nivå och jag är kvar och fattar inte alls var den banbrytande analysen kommer in. Så skulle det ju också kunna vara, jag är inte främmande för det. Jag föredrar nästan det framför att alla sänkt sina krav så pass mycket att vilken skribent som helst som kan föra nån slags tes och argumentera för den ska ses som briljant.

Vi måste skärpa oss lite hörrni.

3 kommentarer:

Isa sa...

Jag tänker att en del av genialiteten ligger i enkelheten. Jag läser på högskolan, jag läser doktorsavhandlingar på fritiden om jag tycker att de berör ett intressant och givande ämne. Jag har själv skrivit en c-uppsats (vilket kanske inte är jättestort, men högre än gymnasie-nivå iallafall). Så för min del handlar det inte om att jag inte förstår bättre, eller att jag inte klarar av att läsa något vettigare. De allra flesta inlägg jag delar är inga doktorsavhandlingar, eller regeringsrapporter (även om det händer). Det mesta av det jag delar är enklare texter, men som klarar av att fånga det väsentliga på ett bra sätt, utan att det blir tungt att läsa. När jag själv surfar facebook i väntan på bussen, på toa, innan jag ska sova, så vill jag inte ha några längre djupgående analyser. Jag vill också att alla ska kunna ta del av det jag delar, eftersom det är ett ämne som jag tycker är viktigt. Det innefattar både vänner utan gymnasieutbildning (som därmed kanske är mer ovana att läsa typ doktorsavhandlingar), stressade småbarnsmammor som inte har tid eller ork att läsa bitar ur doktorsavhandlingar, eller bara människor som slösurfar på toaletten. Jag vill kunna välja när jag vill läsa djupare texter, och när jag surfar på facebook är jag i 99 fall av 100 inte på det humöret. Nu var det kanske inte främst doktorsavhandlingar du syftade på, men min poäng kanske går fram ändå :) Nu blev det ett långt, trött, och surrigt inlägg, men min poäng är att kunna presentera något på en enkel nivå så att det känns vettigt är ingenting att förkasta.

presens sa...

Jag tänker i samma banor som Isa - att det var en tillgänglig text, med bra humor. Visst var analysen ganska... självklar... men även det självklara måste sägas.

Ellen sa...

Faaast... oavsett längd eller tyngd i en text kan den ju vara mer eller mindre bra för det? Jag menar, de absolut bästa texterna är ju de som kan presentera en mer avancerad analys på ett lättförståeligt sätt. Jag menar absolut inte att enbart människor med Joyce Carol Oates-komplex ska kallas briljanta, jag menar bara att vi devalverar ordens betydelse ordentligt.