Denna huvudvärk alltså.

Den dödar mig. Nästan. Jag får ibland såna här perioder då ingenting jag gör kan lätta på hjärnbandet (pun intended) och jag kommer alltid så långt att jag tänker att jag ska söka vård för det och då, innan jag hinner få en tid, släpper det. Lika bra det eftersom det tar ca 2 månader att få en tid på min vårdcentral. Heja Sverige osv.

Dessutom vet jag att det är kopplat till ryggen. Eftersom jag har så ont på höger ryggsida att jag inte kan springa längre, får ont hela tiden jag rör mig snabbare än en snigel och dessutom har ont när jag ska sova. Det behövs ju inte någon kärnfysiker för att lista ut varifrån huvudvärken kommer, om man säger så. Naprapat nästa. Sjukgymnast nästa. Jag ska bara få tid. Och råd.

Men nu till något HELT annat!

Klanen Schulman ändå? Nu ifrågasätter Calle Schulman och hans fru Anitha en sak som Margret Atladottir sa i en intervju, nämligen att på en sträcka av 200 meter ropade 5 olika män något till henne. Och Schulmans bara "neeej, du ljuuuger!". Varför? Nej, det kan ju bara inte stämma. Tycker de. Varför? Jag vet verkligen inte. För att de inte varit med om det?

Eller för att de är för fula för att någon ska ha ropat något efter dem. Nej, det var dumt. Men alltså, ändå. Det är väl knappast ovanligt att folk ropar saker efter tjejer på gatan? Det är väl, tyvärr, sjuhuhuukt vanligt? Jag är en tjock trebarnsmamma och får höra saker ideligen. Margret Atladottir är ung, het och halvkänd. Troligt att det är en överdrift med fem män?

Äh, jag känner att jag hamnat i träsket "bara man är tillräckligt snygg blir man minsann ropad efter", som i mellanstadiet när man VILLE att killarna i klassen skulle tafsa på en för att det betydde att man var åtråvärd. Det var inte dit jag ville. Min huvudvärk gör att jag inte kan formulera något bättre än det här:

Nej Schulmans, det är inte ovanligt.
Margit Atladottir äger.

Godnatt.

I bilen lär sig barnen alla svordomar.

Okej, det KAN vara så att jag är på lite extra dåligt humör idag eftersom jag har en enveten huvudvärk som hållt i sig i två veckor nu. Och kanske har det faktum att Emmy kräktes på förskolan så att jag fick komma och hämta henne något med saken att göra också.

Men.

Varför är folk såna jäkla idioter i trafiken? Fotgängare som cyklister som bilister.

Nej. Om du inte har reflex och sedan slänger dig ut på ett övergångsställe är du inte särskilt smart. Jag har inte mörkersyn som en katt. Jag ser dig inte. Nog för att du kan förtjäna några brutna ben om du inte fattar vad en reflex är till för, men jag har ingen lust att få ditt liv på mitt samvete så skaffa reflex!!

Hörru cyklisten. Du har inte företräde på övergångsställen eftersom du... wait for it... inte är en fotgängare utan faktiskt framför ett fordon. Du kan inte bara köra rakt ut. Jäkla ärkepucko.

Åh du lilla kille med mobilen i handen i bilen framför mig. När rödljuset slår om till gult: börja gasa! Vet du hur många rödljus det är i Örebro? Ca fem gånger fler än i alla andra städer. Här måste du börja gasa på gult för att inte stå på rött en timme i rusningstrafik. Om du inte gör det kommer du fastna på vartenda rödljus framöver och de är många. MÅNGA! Gasa!

Sen ska vi inte ens börja ta diskussionen om folk på mataffärer som inte fattar hur man handlar/står i kö/betalar/whatever.

Jag har så jäkla ont i huvudet.

I was not made for this.

Det här med att bli bedömd så tydligt och rakt varje gång man jobbar, det är "lite" slitigt för en som jag. Ni vet, en sån som går omkring och tänker att alla tycker att hon är värdelös och att de bara inte brytt sig om att berätta det än.

Det gör att det blir lite haltande med faktureringen ibland. Som nu senast då jag för några veckor sedan lämnade in en artikel till Föräldrar&Barn och sedan hörde... ingenting. Alls. Tystnad.

I mitt huvud är detta = "Åh nej, de hatar artikeln! De orkar inte höra av sig och säga det för den är SÅ dålig att det inte är värt att ens försöka få den rätt igen. De vill bara slänga den och inte betala."

Så tvingade min man mig att kontakta dem för att fråga om vart jag skulle ställa fakturan (de har bytt ägare sen jag skrev för dem sist) och jag tog mod till mig.

Verkligheten var då detta: "Oj, men då har jag bara glömt att svara dig, förlåt för det. Jag tyckte om din text och hade inga synpunkter. Skicka fakturan till mig på..."

Man kan ju tycka att det är dumt att gå omkring med SAMMA farhågor VARENDA gång jag lämnat in en text. Det tycker jag också. Det är rätt slitigt faktiskt. 

Kan jag därmed bestämma mig för att låta bli att oroa mig? Nej. 

Ibland alltså. Ibland är tanken på ett arbete vid ett löpande band väldigt lockande. 

Att inte fler föräldrar är alkoholister?

När man har lagat mat och badat barn och städat och plockat och fixat och donat, skakat välling och bytt blöja och läst saga och borstat tänder och sagt nej, du skulle ha ätit din kvällsmat, nej du får inget mer att äta nu okej bara en banan då och stoppat om och gett godnattkram och godnattpuss och hämtat katt som det bara MÅSTE sovas med och letat saga till nästa barn och borstat tänder och läst saga och man har ont i huvudet och så mitt i att barn nummer två ropar åt barn nummer ett att han ska vara tyst så att barn nummer ett som är trött och ledsen börjar gråta, mitt i det hör man hur barn nummer tre som man trodde sov för länge sen ropar Pappa, mamma, titta, heja, då. DÅ!

Då är det väldigt frestande att hälla upp ett stort glas vin, sätta på sig hörlurar och strunta i allt kaos.

Men det gör man inte. Jag gör inte det i alla fall, för jag är livrädd för att bli alkoholist och kan därför aldrig någonsin ta ett glas vin för att slappna av, unna mig, jag behöver osv. Aldrig.

Men de som kan göra det. Jag förstår om de gör det. Lätt.

God morgon!

Idag har jag lust att göra två saker:

1) Konsumera. Kläder, möbler, vad som helst egentligen. Jag vill köpa något. Helst ett köksbord och färg till att måla om våra köksstolar, men en tröja eller en ny tv (!) fungerar egentligen lika bra.

Försvåras av: vi har inga pengar.

2) Rensa och sortera. Vi har ett förråd ute i vår utbyggnad där vi egentligen bara ställde osorterade lådor när vi flyttade in. Vi packade upp allt vi behövde och struntade i resten. Nu skulle jag vilja gå igenom alla lådor med skarvsladdar och gamla cd-skivor och teckningar och sortera upp. Slänga det som inte behöver vara kvar. Lägga i lådor, märka, ställa upp på vinden. Ha koll.

Försvåras av: Jag är den enda som vill göra detta och jag kan inte göra det själv eftersom det står stora tunga saker ivägen för många hyllor. Dessutom har vi tre barn som gärna inte hjälper till, om man säger så.

Så tja. Vi får väl se vad dagen har i sitt sköte (äckligt uttryck ändå) helt enkelt.

Kanske inte den roligaste dagen?

I morse hjälpte jag barnen städa deras rum. Jag har fortfarande inte kommit över det traumat, så nu går vi vidare till nästa ämne för dagen:
'
Lekplatser alltså, gud vad jag hatar dem. Nu har vi ju sällan anledning att besöka dem eftersom vi köpte hus mycket av anledningen att barnen ska kunna leka själva ute i trädgården, men ibland utsätts vi ändå för dessa helveteshål.

Som idag. Jag tänkte att vi skulle vara snälla mot barnen och låta dem åka linbana och gunga och klättra i stadsparkens lekplats och de var jättglada. Jag var helt okej glad, tills vi kom fram. För då kom jag ihåg hur sandigt, kallt och tråkigt det är i en lekpark. "Klä dig bättre då", kanske ni säger. Men det GÅR inte. Lekparker är konstruerade så att föräldrar ska frysa. Det är en naturlag. Enda alternativet är att dra på sig någon slags bävernylonoverall och eftersom jag de facto slutade suga på tummen, bajsa i blöja och tala orent för sådär 25 år sedan känner jag inte att en overall är aktuell.

Enda roliga med lekparksbesöket var när Majken ramlade ner i ett hål med rumpan före och vek sig som en fickkniv i fallet. Alltså, det var ju inte kul när det hände så klart. Men efter ungefär tjugo sekunder, när hon hade sopat av sig sanden och glatt ropat "ramlar!", då var det väldigt kul.

Sen åkte vi till morfars minneslund och tände ljus och grät och nu sitter jag i soffan och har fräst "KAN NI LÅTA MIG VARA IFRED I NÅGRA MINUTER????!!!!" till barnen. Vilket de inte kan. Big surprise.

Alltså, dagen har inte varit dålig. Det har den faktiskt inte. Det har varit en typisk småputtrig, mysig, slapp och lugn söndag bara. På en lördag. Men så vidare ROLIGT, det kan jag ju inte påstå att jag har haft idag ändå.

10 år. Helt otroligt ändå.

Tio år ihop har alltid varit någon slags magisk gräns för mig. Tio år! För de som har varit ihop i 15, 20, 40 år är ju tio år så klart ingenting, men för mig? Jättestort.

Jag tror jag har berättat hur vi träffades förut. Fest hemma hos mitt ex och hela den grejen. Men jag vet inte om jag berättat om hur jag pratade med mamma någon gång innan jul, det vill säga bara någon månad efter att vi blivit ihop, och planerade hur jag skulle fira kommande jular ihop med min då nyblivna pojkvän.

- Men snälla Ellen, sa hon. Du tror väl ändå inte att ni kommer vara ihop för all framtid? Du är ju bara 18 år.

Och jag vet att jag sa att sånt bara vet man. Jag vet att jag tänkte att hon ändå inte kommer förstå. Vet man så vet man ju.

Nåja, såhär tio år senare inser jag ju att det kanske inte bara handlar om att veta. Den andra måste vara med på det också. Man måste klara av allt möjligt som man kanske inte var beredd på. Man ska lyckas fortsätta vara kära trots all vardagstristess och småbarnsgegg och prövningar livet kommer med. Det är inte alltid den där magkänslan räcker till. Även om man vet kan det ju gå fel.

Men nog stämde magkänslan i vårt fall. Det jag visste då, efter en månad eller så ihop, det vet jag nu också. Klart att vi hör ihop. Det bara är så. Det är han och jag och det är vi ihop och har det fungerat bra i tio år så hoppas jag att det ska göra det framöver också. Att magkänslan inte ändras, att det fortsätter såhär.

Nu kan jag ju inte se in i framtiden, men jag kan se tillbaka på ett helt decennium(!) ihop med en och samma man och jag är glad för varenda dag.

(Här vore det ju jättefint med en bild på oss två ihop från när vi träffades, men vi har inga? Jag hittar inga bilder på oss, trots att vi reste till Paris och allt. Istället får en några år gammal bild duga bra.)

Om att bo i gnällbältet.

Nej, folk gnäller inte här i Örebro. Det är inte så man pratar här och det är så töntigt med utomstående som drar till med ett "deet går aaaaldri" med gnällröst när riktiga Örebroare inte pratar så. Faktiskt.

Däremot säger man i istället för e. VARFÖR? Jävla puckon är vad de är, di infödda, som inte kan förstå skillnaden på i och e. Jäkla puckon är alltså också mina barn, för nu när Emmy läser för fullt (hon är i det där stadiet då hon försöker läsa på skyltar vi åker förbi osv) så märker jag hur ofta hon säger i istället för e. För att inte tala om när hon skriver. Noa verkar inte ha hamnat i den fällan, han kanske har bättre språköra eller så står han emot Örebroarnas galenskap bättre. Han säger i alla fall inte himma istället för hemma.

Dock säger båda barnen "gö" istället för "göra". "Vad ska vi gö?" Är det också dialektalt, eller är det en förkortning som barn av idag gör för att de är för lata för att säga hela ordet?

I istället för e. Så dumt att man baxnar. Att säga tröck istället för tryckte däremot, helt vettigt!

/sörmlänning_84

Dagens jobb

Idag redigerar jag bilder från Budapestresan. Jag skriver ett resereportage om vår weekend till Icakuriren och då ingår bilder. Jag är ingen fotograf, så det här är det jag varit mest nervös för under hela tiden. När vi var där nere så tog jag ca 20-30 bilder på varje sak jag ville fota, så att något blev bra. Jag svor över att jag inte fick till inställningarna på kameran rätt, jag kämpade med att komma på bra bildkompositioner och jag sitter nu och går igenom bilderna och tänker att ja, jo. Det funkar. Faktiskt.

Det är säkert utmanande och utvecklande att säga ja till något man känner att man inte riktigt hanterar. Det finns säkert en livsläxa någonstans i det. Tacka ja till något som känns läskigt varje dag, eller något liknande.

Men mest tänker jag att jag inte vill begränsa mig när jag ska sälja reportage och då ingår bildmaterial i många jobb. Så jag kämpar på. Det går framåt. Men jag skulle ju inte tacka nej till en fotokurs eller två heller.

                            Széchenyibadet runt klockan halv åtta på kvällen en lördag i slutet av oktober.

En specifik företeelse för vilken jag hyser ringa uppskattning.

Det både fascinerar och irriterar mig när någon skriver en lång text så späckad med fackord, invecklade meningar och fina omskrivningar att en normalbegåvad människa måste läsa texten fem gånger för att förstå vad det står, och denne någon sedan inbillar sig att det betyder att hen är bra på att skriva?

Bra på att skriva är du när du kan ta det mest invecklade och krångliga och få det att bli lättfattligt, eller åtminstone förståeligt, för de som saknar förförståelsen. Bra på att skriva är du om du med hjälp av språket kan skapa en känsla utan att tappa bort dig i fina metaforer och stilfigurer som mest finns där för syns skull. Bra på att skriva kan du vara genom att skriva korta korta meningar, eller böcker fyllda med enbart satsradningar för den delen, men inte bara för att du kan lägga ihop avancerade ord till en korrekt grammatisk mening.

Det är oftast killen med portfölj och fett hår som sitter längst fram på alla föreläsningar och stör föreläsaren med sina observationer som sedan lägger sig till med ovanan att använda varje term han någonsin lärt sig i de allra enklaste texterna, enbart för att visa att han kan dem. Vill man vara en sån person?

Under alla dessa lager av språklig och terminologisk förvirring finns sen sällan något som inte hade gått att sammanfatta på en tiondel av textmängden. Säga samma sak fast utan finesserna och krusidullerna och de fina extravaganserna. Jag pratar inte om att inte få smycka språket, utan om att inte gömma en väldigt skral åsikt/kunskap bakom väldigt många stora ord. Eller visst, det får man väl göra om man vill. Go for it. Men då kanske man också får ta att man inte uppfattas som någon som har ett intresse av att folk ska läsa det man skriver heller.

(Jo, visst. Jag hade ju kunnat skriva "Jag stör mig på när folk skriver för invecklade texter. Det är inte att skriva bra. Det är att skriva dåligt. Skriv så folk kan läsa." men nån måtta får det ju ändå vara)