Min morbror gick och dog. Nej förlåt, det låter vanvördigt och som att jag inte är ledsen eller sörjer men det gör jag ju. Jag har en otroligt liten släkt och fram tills nyligen var det liksom min mamma, min syster med familj, mina två kusiner och min morbror. Nu är morbror borta och det var inget vi var beredda på alls. Han blev sjuk, det såg ut att reda upp sig och sen var han borta. Det är också den första människan som jag sett dö, och den första döda människan jag sett. Jag tror jag är ledsnare än vad man kanske "brukar vara" när det är "bara en morbror", men om man har en väldigt liten släkt blir man ju lite tightare än annars tänker jag. Han har heller inga barn (mina kusiner är på min pappas sida) och bor på landet utanför Örebro så vi har ju varit ute hos honom flera gånger per år och skottat eller hjälpt till i trädgården eller installerat ny skrivare osv osv. Och nu så är han bara borta? Det går ju inte riktigt att ta in. Det kanske låter som att jag försöker "försvara" att jag sörjer, men lite så är det ju. Jag är en stark anhängare av "det går visst att jämföra sorg" och tycker på fullt allvar att såna som påstår att de sörjer sina husdjur lika mycket som en förälder sörjer förlusten av ett barn borde spärras in. Det är klart att det är värre att förlora ett syskon än en klasskompis, värre att förlora en förälder än en morbror och värst av allt är att förlora ett barn. (Men om man inte har en normal relation med sin förälder då va va va? Nej men herregud, ni fattar väl att jag menar i normala fall. Jag tror inte att jag kommer fälla en endaste liten tår när min pappa ramlar av pinn, men det är ju liksom inte så en vanlig relation mellan förälder och barn ser ut.)
Nåja, nog om döden. (Förlåt, men kommer ni ihåg när Isobel Hadley-Kamptz på twitter hävdade att hennes mormor med vänner alltid började sina telefonsamtal med "döden döden döden", så hade de det avklarat sen? Och alla ba... well... det där är ju en känd anekdot om Astrid Lindgren? Du menar att din mormor gjorde exakt likadant? Och hon ba "jaha, men det kanske var vanligt i den generationen" istället för att kanske fundera ett varv på ifall hon blandat ihop mormodern med Astrid Lindgren.)
ANYHOW! Nytt år, new me. Nä absolut inte, men jag har faktiskt sen i höstas börjat med någon slags "välja glädje"-grej som går ut på att varje kväll när jag ska sova så tar jag och listar lika olika saker som jag har tur med och är glad över. Typ om jobbet har varit riktigt skit en dag så kanske jag listar upp saker som jag har tur med kring jobbet. Vilken tur att jag har så bra kollegor. Vilken tur att jag varje dag kan flexa och jobba väldigt flexibelt. Vilken tur att jag har ett fint kontor. Vilken tur att jag har ett så fritt jobb att jag kan ta ledigt länge på sommar och över jul. Vilken tur att jag har ett pingisbord och kollegor att spela pingis med. Osv osv. Det går att komma på väldigt mycket saker när man väl börjar. Och för andra kanske detta är oerhört basic och dumt, men jag är en person som väldigt lätt hamnar i negativa tankespiraler och istället tänker på allt som är dåligt. Så det här hjälper mig komma ur det. Dessutom gör det att jag kan se andra saker under dagen som jag också är himla tacksam för. Och nej, jag menar inte "vilken tur att jag slipper krig" och såna självklarheter, utan mer specifika saker kring något som jag istället hade kunnat tänka negativt om. Vilken himla tur att jag har råd att köpa nya vantar nu när det är kallt och mina är borta sedan ett julbord. Vad lyxigt jag har det som ens fick gå på julbord. Och vilken lyx att få leva i ett land med årstider, för hur mycket bättre blir inte våren när man först har genomlidit helvetesmånaden mars?
Det låter säkert jättelöjligt det här, men för oss som så väldigt lätt ser saker i svart och grått istället för färg så hjälper det en hel del. I alla fall för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar