En sak som jag är stolt över som förälder: min förmåga att faktiskt inte låta livet avstanna bara för att vi fått barn. Inte skapa rutiner som kräver att vi stannar hemma varje kväll. Inte se problem med att söva barnen borta om vi är på middag (och då har vi ändå haft ett av de absolut mest svårsövda barn jag känner till). Inte tänka att "det får vänta till sen" och skjuta allt kul framåt i tiden.
Hade jag inte haft den egenskapen hade vi inte packat in ungar + bebis i bilen och dragit till Frankrike i somras. Hade jag inte haft den egenskapen hade vi inte ens haft barn, eftersom våra ekonomiska förutsättningar inte precis var bra när vi fick Noa. Men jag sa, vi sa, skit samma - det är klart att det går bra! Och så såg vi till att fixa det. För det är ju det saken handlar om. Att se till att fixa det.
Därför blir jag så störd på föräldrar som skyller på sina barn. Ni måste vara hemma klockan sju varje kväll? Jaha, men var då ärliga och erkänn att det är ert val. Inget annat.
Överhuvudtaget tror jag att de som ser det som en enormt stor och svår omställning att få barn gör det för att de krånglar till allt för sig.
Sluta med det!
17 kommentarer:
Så enkelt är det inte med vissa barn. Men du får ju tro det om du vill.
Alltså, jag håller med om att många verkar krångla till det i onödan (till exempel genom anala rutiner), men faktum är att det finns barn som behöver mer än andra och som därför kräver att föräldrarna anpassar sig i större utsträckning. Sen ligger beslutet förstås i föräldrarnas händer men jag skulle själv inte träna på något om jag trodde att det påverkade mitt barn negativt.
Kan du ge några exempel på hur du menar?
Ska försöka. :) Jag tänker på väldigt känsliga barn som lätt blir överstimulerade och behöver lugn och ro vid nattning för att de inte ska må dåligt. Då förstår jag att man som förälder väljer att ta den enkla vägen, så att säga.
Men - i de flesta fall är det nog föräldrarna som vill ha rutiner och inte barnen. Så jag håller med till stor del.
Jo det är klart att det finns barn med speciella behov, men jag tror att om man VILL går i princip allt att lösa. Sen kan man tycka att det inte är värt det och istället hoppas på att det ändras framöver, men då är ju det i sig ett val. Hänger du med?
Men åh! Det är då jag som är "pelle". Fel inloggning.
Åh, ännu ett inlägg av dig som jag känner "kunde inte sagt det bättre själv" om!
Jo, jag förstår vad du säger. Det jag menade var att även om det mesta går att lösa, så väljer man antagligen inte att gå i en riktning som får barnet att må dåligt. Då blir det ju ändå ingen bra lösning. Jag vet inte om jag lyckas göra mig förstådd.
Fanny - nej men jag menar ju inte heller att man ska tvinga på barnet en lösning som barnet mår dåligt av. Men till exempel kan ju barn som mår dåligt av för många intryck bäras i sjal, vänd mot bröstet. Eller sövas i ett mörkt, stilla rum - såna går alltid att få tag på om man letar. Eller eller eller... du förstår?
Jag tycker väl att jag är ganska klar och tydlig med att jag inte på något sätt förespråkar att föräldrar ska tvinga på barn ett liv som barnen inte mår bra av. Men jag hävdar ändå (kanske med en dåres envishet) att det alltid finns en lösning om man ids leta och anstränga sig. Eller så väljer man bort det och väntar ut "problemet", men då kanske man inte heller ska skylla på barnet.
Obs att jag inte pratar om barn med diagnoser eller handikapp eller funktionsnedsättningar eller liknande. Där blir det en annan situation. Dessa föräldrar brukar dock vara betydligt bättre än gemene man på att hitta lösningar på "omöjliga situationer"
motvalls - tack! :-)
Ellen! Det här har inte direkt koppling till inlägget men ändå. Ska resa utomlands med Edith framöver å undrar om du har tips på nåt kvinna inte får missa att packa ner. Nåt som är ovärderligt för en 6 månaders liten cheetah. Funderar på sån där pocketgrej som fästes på vanlig matstol så att barnet kan sitta med vid bordet å bli matad. Nåt du har erfarenhet av?
Jag vet inte, vi bytte ju bostad och där fanns allt. Underskatta inte värdet av leksaker. Massor av nappar om barnet använder såna. Mindre ombyte än man tror.
Sån där matstolslösning har jag inte provat, men det beror ju på vart man åker. Är det charter finns det matstolar på varenda ställe kan jag tänka mig. Är det mitten av okändaste Indien låter det smart med en sån lösning.
Nu är det ju så att vi har en sån där unge som är beroende av rutiner för att det inte ska bli kaos i hans lilla, mest-troligt-ADHD-hjärna, men det har inte lett till att vi sitter hemma och ugglar varje kväll. Vi drar iväg på partaj och roligheter och drar med oss barnen. Grejen är ju att han VET vilka rutiner som gäller hemma och vilka som gäller när vi är någon annanstans.
Dessutom dör han inte av att vi ruckar på hans rutiner nån gång då och då. Jag och maken är fullt medvetna om att vi får ta smällen, men det är vi villiga att göra om det betyder att vi får ge oss iväg och ha roligt.
Än så länge går det bra, vi får väl se hur det blir när lillasyster (ganska precis lika gammal som Majken) blir äldre. I dagsläget däckar hon som en klubbad säl bara man går in i ett rum som innehåller nog inbjudande sovmöjligheter. (Ett badrum med mjuk fluffig matta räcker...)
cilla - precis så!
Åh önskar att jag skulle orka att ta med "bebis" på olika galej oftare. Men jag är en sån där mamma som sällan tycker det är värt det. Jag vill kunna koppla av, ha roligt utan att tänka på liten och natten och imorgon och dan därpå. (lämnar gärna man å barn hemma om jag absolut inte vill missa det roliga) Ja du hör ju, jag är en sån som gör saker svårare för mej än vad det kanske eg är :-) När vi väl är på roligheter löser det sig ju alltid så kanske är det dax för mamma å träna lite :-)
motvalls: Tygblöjor!!! Såna där rutvävda vikblöjor. Bra till extrablöjor, lite solskydd, tunn filt, trasa... Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall väldigt många. De tar inte upp så stor plats i väskan och väger inte så mycket.
Jag kan inte låta bli!
Överhuvudtaget tror jag att de som INTE ser det som en enormt stor omställning att få barn har missat nåt :)
De som skyller hemmavaron på barnen, tja det är ju deras problem och JA de är tråkmånsar. Men de kanske VILL vara tråkmånsar och inte VÅGAR erkänna det? För att undvika folks kommentarer är det enklare att skylla på sina barn. Eller på sitt jobb. Eller på nåt annat. Å så kan det ju handla om umgänge också. En fyllefest är inget för små barn, och parmiddag är ju gubevars så jefla trist.
Fast jag kanske lägger för mycket i det här inlägget och känner mig träffad ;p men vi skyller iofs inte vår vilja att vara hemma på våra barn (eller på eventuella bortsprungna barnvakter ;). Det är några få år det handlar om. I vår fall.
Skicka en kommentar