söndag 20 januari 2013

När teori och praktik inte möts.

Det här med barnens kläder må vara en ynklig fråga enligt många, enligt mig också om man ser det som den ENDA frågan, men samtidigt är vad vi sätter på barnen en sån tydlig signal på hur uppfuckat vi behandlar dem sen också så nog finns det viss relevans i det ändå.

För jag känner och känner till massor av feminister som likt mig diskuterat pojkars rätt till rosa, pojkars rätt till att vara känsliga och försiktiga och att man inte ska göra skillnad på könen när man uppfostrar sina barn. Och sen får de söner och det är murriga färger och stela jeans och skjortor och våldsförhärligande tryck för hela slanten. De fina orden om att pojkar också har rätt till en färgglad barndom utan att pressas in i en snäv könsmall när det kommer till kläder åker ut genom dörren fortare än de hinner till HM för att köpa en tröja med spindelmannen på.

Och jag står kvar och förstår verkligen ingenting. För nej, det är självklart inte tröjan föräldraskapet hänger på. Men om inte ens de främsta förespråkarna för könsneutrala kläder och genusmedvetet förhållningssätt orkar/vill/ids gå emot strömmen och kämpa för sina söners rätt att slippa den vidriga pojkrollen, hur kan man då hoppas att någon som helst förändring ska ske? När våldslekar är lika tolererat hos superfeministen som hos antifeministen, hur kan då pojkarnas könsroll ändras och breddas? När alla uppmuntrar dem till samma saker? En tröja är en tröja är en tröja, fast i det här fallet så är tröjan faktiskt ett tecken på något mycket jäkla större.

Ja, jag vet att det finns undantag. Så klart. Jag har också vänner som fattar att man faktiskt måste göra någon skillnad redan med pojkarna om man nu tycker att det finns ett problem med mansrollen. Vilket väl de flesta med en fungerande hjärna tycker.

Men den där totala bristen på att lyckas koppla samman de fina tankarna i teorin med uppfostran och bemötande i praktiken, den skrämmer mig. För om den finns där hos vettiga, kloka människor som förstår så himla mycket, hur katten ska det då någonsin bli bättre för de små killar som växer upp och formas till Män?

Och ja, jag är den som brukar säga att självklart kan en tjej vara tuff, stark och cool i glitter och rosa - så varför skulle då en kille inte kunna vara snäll, mjuk, omhändertagande och anti-våld i tuffa cammokläder och våldsamma tryck? Tja, klart det går. Men jag tror att det är kontraproduktivt att omge ett barn med saker och kläder som aktivt uppmanar till ett negativt ideal, för att sedan försöka motverka det idealet. För formulera det hur ni vill, men glitter brings only glamour, inte våld.


3 kommentarer:

KatarinaZA sa...

Jag har två pojkar, 3 år och (snart) 6 år gamla. Ännu så länge får jag helt själv (=utan inblandning från barnen) bestämma vilka kläder som ska inhandlas, eftersom de inte är intresserade av kläder. Det har medfört att deras garderob är lyckligt befriad från allt vad Spindelmannen, Star Wars och döskallar heter. (Jag vet inte om de ens skulle vilja ha sådana kläder om de fick välja själva.) Jag satsar på enfärgade eller randiga tröjor i så många olika färger som jag kan uppbåda.

Vissa tider är det lätt att hitta tröjor i härliga, klara färger. I andra perioder är det svårare och då blir det mer blått och grönt i stället för rött, gult, lila och en del rosa.

Nu när äldste sonen är nästan sex år kan han ibland protestera mot att ha rosa strumpor på sig. Han kan inte förklara varför. Han har däremot inga invändningar mot att använda tröjor med rosa inslag.

Andra barnet ärver första barnets kläder och där kan jag se hur jag har förändrat mina tankar kring barnens kläder. De kläder jag plockar fram är uteslutande i murriga färger. Så när jag handlar till 3-åringen så satsar jag uteslutande på kläder i klara färger så att hans garderob blir gladare.

Jag ska vara ärlig och erkänna att när första barnet föddes kunde jag inte alls tänka mig att sätta något rosa plagg på honom (däremot gärna rött). Men jag har, tack och lov, tänkt om.

Sedan är jag väl medveten om att kläderna bara är en liten, liten del i det stora hela.

Bohemian Maggie sa...

Tänktvärt inlägg. Jag har inga egna barn än, så det är svårt att säga hur just jag kommer att reagera när jag vill omlägga teorin till praktik. För det vill jag. Kläderna är inte allt, som du säger, men de är en jäkligt stor del i uppbyggandet av identiteten.

Lisa sa...

Hej!

Jag blir nyfiken på hur gamla pojkarna du berättar om i inlägget är. Om de är lite äldre kanske en förklaring kan vara att föräldrarna poängterat det här med könsneutrala barnkläder så in absurdum att de mer eller mindre förbjudit barnen att ha på sig vissa plagg och färger och att det lett till att barnen blivit närmast fixerade vid att ha på sig det "förbjudna"?

Jag tycker själv att det är viktigt att ge barn tillgång till alla färger även om jag håller med dig om att det är ett oproportionerligt fokus på just barnkläder hos många feministiska föräldrar. Men om man helt saknar intresse eller kunskap om allmänpsykologi och inte förstår att man lätt uppnår motsatt effekt än den önskade om man försöker förbjuda barnen att ha på sig vissa plagg och färger gör man nog mer skada än nytta.

En annan förklaring kanske kan vara att pojkarna du beskriver går igenom en tillfällig period då de enbart vill ha en viss typ av kläder? Själv har jag en dotter som haft perioder då hon vägrat ha på sig kjol eller klänning, bara velat ha på sIg kjol eller klänning, vägrat ha rosa kläder överhuvudtaget och bara velat ha på sig rosa kläder. Jag lät henne leva ut alla perioderna utan att göra någon större sak av det och idag har hon en väldigt färgglad garderob där rosa är ett förekommande men inte dominerande inslag.

Fast när jag tänker efter kan det ju helt enkelt vara så sorgligt att pojkarna du skriver om redan börjat uppleva negativ respons från omgivningen då de använder färger som traditionellt sätt betraktats som kvinnliga och därför inte vill ha de kläderna längre....