torsdag 7 februari 2013

Trauma trauma.

Jag körde i diket idag. Jag kom ut ur en kurva och bilen släppte helt och snurrade runt 180 grader och dundrade rakt ner i diket. Och under tiden jag snurrar runt runt så hinner jag tänka så himla många tankar. Jag tänker att vi har alldeles för många parkeringskvitton i bilen när de flyger upp i mitt ansikte. Jag undrar om jag ska lägga huvudet mot ratten, sätta mig i något slags framstupa skyddsläge eller om jag ska slappna av och bara låta det hända. Jag undrar om bilen kommer volta och vad som händer då. Och sen är det över och jag har smällt i dikeskanten och bilen står nere i snön i diket och jag märker att jag klarade mig. Sen började jag gråta.

Och ja, sen är det bara en lång klagosång efter det. Eftersom jag var på väg in till stan för att tanka kunde jag inte ha värmen på i bilen, så jag satt och frös som en galning och kände hur mitt halsont bara blev värre. Och det tog nästan en timme innan vår granne med lastbilen kom och skulle dra upp mig, och sen höll han också på att åka i diket under den halvtimme det tog att släpa upp bilen på vägen igen. Och jag frös och grät och frös och ville bara hem.

Så kom jag hem och badade hett i två timmar, däckade i sängen med morgonrocken på och vaknade en timme senare av att familjen kom hem, och då hade jag feber och ont överallt.

Jag orkade inte åka till någon vårdcentral eller sjukhus med feber och en smärtande golfboll i halsen, och jag tror faktiskt inte att något är fel. Egentligen. Det gör ont i ryggen och jag har sträckt nacken och så värker det i benen, men det mesta går nog att härleda till febern och inte olyckan.

Nu ska jag ömka mig själv och tvinga maken att åka och köpa godis och tacka min lyckliga stjärna för att jag inte hade hunnit hämta Majken än. Jag vill inte ens tänka på hur hon kunde ha skadats.


11 kommentarer:

JsN sa...

Fast om det inte gick väldigt långsamt så bör du nog bli röntgad! Eller iaf få ett läkarbesök dokumenterat. Om det skulle bli något så behöver du det för försäkringarna.

Ring och kolla vart du ska åka och om det räcker imorgon!

JsN sa...

Och du, jag fattar grejen med chocken och fryset och gråten och sover! Hur mår du?

Själv gled jag in i en rondell idag!

Ellen sa...

Ja, jag tänkte ge mig iväg imorgon. Klarade bara inte av typ akuten (det är alltid dit man blir skickad) ikväll med feber och sånt idag.

Ellen sa...

Just nu mår jag nog sämst för att jag är sjuk. Känns läskigt att sätta sig i bilen igen dock.

Tahira Faye sa...

Usch vad hemskt! Skönt att det gick såpass bra som det gjorde <3

KatarinaZA sa...

Vilken tur att det gick så bra ändå! Och krya på dig massor!

Tudorienne sa...

Fy fasen stackars dig! Ta hand om dig.

JsN sa...

Men du körde hem själv?

Oavsett så är det bara att bita ihop imorgon och sätta dig i bilen och köra! Det blir inte bättre av att vänta (Jag hade en kollega som fortfarande efter väldigt många år inte kör)

Jag snurrade upp på en refug med mammas nästan nya bil när jag haft körkort i sex veckor. I efterhand är jag glad att jag inte ens tänkte tanken på att inte köra hem.

Jag minns fortfarande samtalet med pappa när jag kommit hem, detta var ju långt före att alla hade mobiltelefon..

"hej pappa!"
"Vad har hänt?"
"jag snurrade upp på en refug med bilen"
"hur mår du?"
"bra"
"Var är du?"
"Hemma"
"hur kom du dit?"
"Körde förstås!"
"Bra!"
"Är det några skador på bilen?"
"Det tror jag inte"

(det var ganska stora skador på bilen, spräckt backspegelhållare och ett tydligt stolpavtryck. Om jag minns rätt fick hela bilen lackad om)


Jag har onaturligt stor respekt för halka men jag undrar vad som hänt om jag inte kört hem den där gången. Rädd på riktigt blev jag nog inte förrän efter jag pratat med pappa och jag tror jag först grät och sedan sov. Men jag minns i detalj samtalet med pappa och är övertygad att om det varit på mobiltelefonens tid så hade ha tvingat mig att köra hem!

Ellen sa...

Ja, jag körde hem! Lika bra att ta tag i det direkt.

Tack för er omtanke alla. :)

Lena sa...

Vi har snurrat på motorvägen med ungarna i bilen. Jonne körde. Jag har aldrig haft sån ångest i hela mitt liv. Jag kommer ihåg att jag tittade på Stella och tänkte: Är det här sista gången jag ser henne hel?
Allt gick bra och vi hamnade tom med nosen i färdriktningen men fyy fan säger jag. Bamsekram! <3

Jenny i Malmö sa...

Åh!
Jag har helt missat det här inlägget. Vilken tur att allt gick bra med dig.