Okej av egen erfarenhet har jag här en lista på topp tre grejer som man inte pratar om men som ändå existerar hos rätt många:
1) Barn/vuxna som säger hemska saker/fula ord.
Världen befolkas av föräldrar som ba "nej i VÅR familj får man inte säga fula ord eller svordomar, vi lär dem att det inte är okej". Och så tror man att jaha, okej då det är BARA mina barn som vrålar "Jävla cp-mamma jag hatar dig". Eller för den delen, det är BARA misslyckade dysfunktionella familjer där nån vrålar "håll käften för i helvete", vem det nu är.
Här är min slutsats: Det är jättevanligt. Jättejättevanligt. Supermånga föräldrar har hört sig säga saker till sina barn som de trodde att de ALDRIG skulle säga. Och ungarna vet - tro det eller ej - ändå att de är älskade och omtyckta. Tokigt va? Tro nu inte att jag är en förespråkare för psykisk misshandel, jag menar bara att skrikande och svordomar inte direkt behöver vara psykisk misshandel. Det kan däremot isande tystnad och skuldbeläggning vara. Allt beror på, sa hon snusförnuftigt.
2) Missfall.
Herregud vad många jag vet som har fått missfall. Själv har jag fått två. Men man pratar sällan om det, istället så går man omkring och väntar med att berätta om graviditeter tills missfallsrisken är över, för då slipper man det där jobbiga (och lite pinsamma?) med att säga att man fått missfall. To each their own osv, men det vore jättebra om fler vågade och orkade prata om att de fått missfall. Det händer så himla många, när man väl börjar prata om det.
3) Magproblem.
Jag har ju IBS och det är ett JÄVLA lidande vill jag tala om. Men man pratar inte om det. Pga eew, äckligt med bajs. Vilket ja, det är. Men det är så fruktansvärt jobbigt att gå omkring och må dåligt hela tiden. (Och nej, jag är inte ute efter tips nu, jag vill klaga ok?). Som idag när jag inte vetat om jag varit magsjuk eller bara haft en dålig dag. Så är det rätt ofta. När andra människor ba "oj, nu har jag åkt på nån magsjuka" på grund av ont i magen, illamående, frossa, ständiga toabesök etc. så är det liksom... jaha. Det blev en sån dag. Och så blir jag trött och frusen och måste ofta sova bort hela eftermiddagen/kvällen eftersom tja, ni vet ju hur man mår om man är magsjuk?
Och detta är OCKSÅ jättevanligt när jag pratar med kompisar som har dåliga magar av olika anledningar. Man vet precis hur det är att inte kunna äta mat innan nån längre bussresa till exempel. Att få hela dagen förstörd av magont. Att vara trött och sliten och hängig och energilös för att man ofta går omkring och faktiskt är sjuk. Det.
Upplever också att män, såklart, pratar oftare om det än tjejer. Pga well, okvinnligt med kroppsfunktioner osv. Jag är helt skyldig i den frågan också. Mängden tillfällen jag har haft extrema magkramper men låtsas som ingenting för att det är "pinsamt" att säga att jag måste leta reda på en toalett? OÄNDLIGA. På plussidan så är det ju lätt som en plätt att föda barn när man är van vid magsmärtor. Kan man gå runt och prata och skratta när ens insida brinner är det inte så jäkla svårt att hantera förlossningsvärkar. Gläd er åt det fellow magproblemstjejer.
I övrigt är det mest skit. (Pun intended)
3 kommentarer:
Alltså, detta med att man inte får säga fula ord? Jag lär mina barn att det är OK att svära vid väl valda tillfällen, men att man (som alltid) ska försöka tänka på hur man behandlar andra ("Jag är så jävla arg på dig" är bättre än att säga "Jävla dumhuvud" till någon osv (OBS! svårt att följa när man är arg såklart)). För mig är svordommar och "fula" ord en naturlig och användbar del av ett rikt språk, och jag är inte mycket för regler och förbud här. Har dock aldrig hänt att förskolepersonal, lärare och övriga barns föräldrar håller med mig här tyvärr.
Jag håller med Anna ovan att jag själv inte tycker det är så farligt med lite svordomar men jag/vi svär ju aldrig åt någon. Jag brukar säga till barnen att de flesta inte gillar när man svär men att jag inte tycker det är hela världen. Finns nog med andra saker att tjata om isåfall....
Lider verkligen med dig och magproblemen Ellen. Jag vet att du inte ville ha tips men flera jag känner har blivit bättre i sin IBS när de tagit bort gluten och eller laktos-produkter även om de inte varit intoleranta mot det. Men då ska man ju orka krångla med det och lära sig och det kanske du inte är det minsta intresserad av :-)
Och en sak till man måste smyga med alt. inte "får" prata högt om: mens. Halva befolkningen har ju mens och det är helt naturligt, inte ens ett sjukdomstillstånd så varför?! Jag försöker normalisera det hela på min väldigt mansdominerade avdelning på jobbet (arbetar med IT) genom att svara på frågan "Hur mår du idag?" med att säga jag har mensvärk när jag har det eller inte smussla med mensskyddet när jag ska till toan men känner mig ju liksom dum ändå när jag gör det..
Skicka en kommentar