För ca ett och ett halvt år sedan fick jag en akut stressreaktion, som läkaren kallade det. Ungefär som att gå in i väggen lite halvt. Gå in i dörrkarmen? Oavsett vilket så hade det legat på lur länge och även om jag mår oerhört mycket bättre idag så är det långt ifrån bra. Och vet ni vad det värsta är? Jag kan inte se att det faktiskt kommer att bli bra. Inte förrän barnen har flyttat hemifrån i alla fall, vilket ju är en 10-15 år bort. Det kommer inte bli bra, för det finns ingen vila att få.
Visst, jag var sjukskriven i ett par veckor och sov en hel del. Och ja, hela den här hösten har jag haft en arbetsbefriad uppsägningstid vilket har inneburit mycket vila. Men det är en temporär vila, en fysisk vila, och det är inte riktigt det som behövs. Det som skulle behövas är att inte behöva städa igen förrän jag mår bra. Inte behöva se till att barnen sköter sin hygien, inte laga/planera/handla mat, inte plocka, tvätta, sortera tvätt, fixa matsäck eller mellanmål eller prata med lärare, gå på utvecklingssamtal, bråka om läxor, hämta och lämna på förskolan, hantera skolvägran, ringa lärare, gå till bup, rensa kattlådan, vabba, bråka om kläder, tjafsa om speltider, skjutsa till aktiviteter, påminna om tallrikar som ska plockas undan... ja men ni förstår ju.
Jag ser ingen vila framför mig på väldigt många år. För nej, det kommer inte nödvändigtvis bli lättare när de bli äldre, inte när man har barn med särskilda behov i familjen. Och nej, det finns inte alltid avlastning att få. Och ja, vi är två föräldrar men vi är ca lika jävla slutkörda båda två efter de helvetesår vi gått igenom på sistone.
Så där är jag nu. Oerhört förbannat trött. Och ingen ljusning vid horisonten. Förutom möjligtvis städhjälp, men det är ju en droppe i havet. En dyr droppe, dessutom.
2 kommentarer:
Kram! Önskar jag kunde hjälpa på nåt sätt <3
Åh, vad jag känner igen mig!! Den där riktiga vilan och friden. Som jag längtar efter den.
Skicka en kommentar