Trött, tröttare, trebarnsförälder.

Jag har ett tag varit lite piggare, men såklart så tog det slut. I lördags så började Den Stora Tröttman. Antagligen som ett svar på den extrema stressen/oron på sistone, eller så har jag inte ätit tillräckligt mycket kosttillskott från Hanna & Amanda, men trött är jag. Och ni vet när man är sådär trött att armarna känns tunga och benen trötta, ögonlocken grusade, öronen susar, hjärtat orkar knappt dunka och hjärnan går på lågfart? Då?

Well, då måste man ändå göra allt som hör föräldralivet till. Som att ta bilen för att hämta barnet på förskolan eftersom det regnar isbitar och man inte orkar bli förkyld igen men så är det vägarbete så det tar ungefär tredubbel tid att komma fram till förskolan och sen så hämtar man och möts av ett enormt NEEEJ eftersom barnet inte vill gå hem och sen så ska man krångla på henne kläderna fast hon är ju sex så man säger mest åt henne att klara det själv och så går man ut och det första hon gör är att med flit gå ner i en vattenpöl i sina gympaskor och sen så åker man till sist hemåt då men väl hemma upptäcker man att man glömt sina nycklar hemma så man får ta hissen upp och hämta nycklarna och sen åka ner igen och ta cykeln till barndansen i regnet och så kommer man fram och ser till att barnet går till dansen och sen går man till affären och köper ägg till kvällsmaten och så väntar man på att barnet ska bli färdig med dansen och när hon väl blir det så är det tydligen bajspaus på ungefär 400 minuter och efter det måste man få på tights och skor och fleecetröja och regnjacka och regnjackan trasslar till ärmen och man orkar bara inte fixa det för det är för mycket men så gör man det ändå för det finns inget alternativ och så ropar man på barnet att vi ska gå nu nej vi ska gå nu men kom då jag orkar inte snälla kom och lyssna på mig nån gång nu går vi ja bra kom nu då och sen så regnar det ute och man måste bli blöt i rumpan och i ögonen och i håret och man måste lyssna på barnet som också blivit blöt och därför sur och sen är man hemma igen och hittar inte nycklarna till cykelrummet men till sist så gör man det och då kan man äntligen åka upp och lämna äggen till pajen och sen dyka in i en varm dusch och sen sätta sig vid middagsbordet och äta en broccolipaj som alla barnen hatar.

All day, every day. Nej, det är ingen som har tvingat mig att skaffa barn men det var inte så att jag bestämde mig för att skaffa barn med diagnoser och själv bli typ utbränd av odiagnostiserad adhd så jag tycker ändå att jag får vara lite trött.

Det enda knark jag har är socker. När jag tänker på folk som säger typ att de äter dadelbollar för att de mår så bra av det istället för raffinerat socker känner jag bara att ja men det är väl jättekul för dig men nu HAR INTE ALLA SÅNA LIV JÄVLA MUPP.

Nä men jag är inte bitter.