Long time, no see.

Det är inte det att jag inte har tid att blogga, det är mest det att den lilla fritid jag nu har ägnas åt Masters of sex-maraton och att spela 2020 connect på telefonen. Min hjärna är så trött efter nytt jobb-utmaningen den ställs inför att formulera ett långt blogginlägg känns övermäktigt. Jag är mindre fysiskt trött än förväntat (tack elvanse), och mer allmänt "meh" i huvudet.

Jag har ju tidigare liknat programmering vid att lösa korsord och jag tycker att det fortfarande håller. Man sitter där och försöker få in ett ord på sju bokstäver som man bara inte kan FÖRSTÅ vad det ska vara. Så man lägger det och sidan och pillar med några andra ord ett tag och sen så återgår man till det där första och försöker igen. Kanske har det där andra gett några ledtrådar? Ibland ber man om hjälp för att man fastnar  (sorry för detta "man man man", är du skrivlärare får du väl hålla för ögonen för att slippa implodera) men ofta så löser det sig till sist. Och då är det en sån jävla tillfredsställelse. Men jag blir trött efteråt, det blir jag . (Byta från "man" till "jag" mitt i en liknelse? Vojne vojne)

I alla fall: jag älskar denna hjärngympa som mitt jobb är. Två veckor in så trivs jag bra och känner verkligen inte att jag valt fel yrkesbana att skola om mig till. Jag har förstått att många tycker att det är en stor grej, det där att skola om sig mitt i livet? Jag har inte sett det så, jag har mest tänkt rent praktiskt. Jag ville jobba i en bransch där det fanns jobb och pengar och där jag skulle vara efterfrågad. Att jag sen faktiskt råkar gilla, kanske älska, att programmera är en ren bonus. Så jag var inte modig, jag var sniken. Det är inte så jäkla coolt.

KAN JAG PRATA OM NÅT ANNAT ÄN MITT JOBB ELLER? Ja okej, men jag har redan varnat för att jag ej orkar formulera några långa inlägg, så här kommer lite random tankar/grejer i punktform.

- Vårt ena badrum är färdigrenoverat och det är fint kakel och varje gång jag går in där blir jag så lycklig av den rena och skära materiella standardhöjningen att jag blir rädd att jag måste rösta på moderaterna i nästa val? Har bestämt att det badrummet enbart ska ha pudriga pasteller i sig för att matcha det duvblå kaklet på en av väggarna. Ja, jag har färgschema för mitt badrum. Vill seriöst bo i en inredningstidning och tänker icke skämmas för denna ytlighet. Mitt hem är min borg. Kanske måste rösta på kd, nu när jag tänker efter?

- Varför envisas folk med att likställa medelklass med medelinkomsttagare? Inkomst är INTE enda kriteriet för att avgöra klasstillhörighet, och det provocerar mig något enormt när man i debatten (nu främst angående flyg) svepande benämner alla som tjänar över x antal tusen i månaden som "medelklass"? Förlåt, men det mest medelklassiga jag vet är för fan att semestra i svenska skärgården på sommaren och åka skidor på vinter istället för en chartervecka? De jag känner (till) som flyger mest är arbetarklassfamiljer. Visst kan man hävda att min vilja att särskilja "äkta" medelklass från en arbetarklass med bra inkomst härstammar i ett klassföraktbaserat behov att vara "förmer", och att bildningsnivå och kulturellt kapital därför premieras i min klassanalys, men jag tycker ärligt talat att det FÖRVIRRAR när man pratar om den rika medelklassen och den fattiga arbetarklassen som ett faktum, när akademikerlönerna inte direkt is the shit. Herregud, där vi bodde förut satt ju alla tjänstemän i smått fuktskadade hus medan elektrikerna bodde i tvåvåningspalats? Jag säger inte att ekonomi inte är en faktor, jag säger att det inte är den enda faktorn och om man ska basera sin "skarpa" analys om medelklassens problematiska inställning till... allt? Tja, då kanske man kan ha en lite mer utvecklad definition av denna medelklass, för att det på något sätt ska vara relevant. (Gud vad kort det här blev.)

- Är det nån som fortfarande läser här? Det är inte för att gå med håven som jag frågar, utan för att jag (som alla som läst mig länge vet), lider av en panisk rädsla för att vara "patetisk". En gång läste jag nån mening som fastnade, och den löd: "Alla dessa blogginlägg som slutar med en fråga och som har noll kommentarer, finns det något sorgligare?". Och sen dess tänker jag lite att alla tänker så om mig. Det går ju dåligt ihop med att ingen läser här, i mitt huvud, men jag antar att jag är rädd för att folk som ogillar mig ska titta in här ibland och sen hånfullt notera att jag skriver inlägg på inlägg för tomma ögon då kommentarsfältet är tomt. Och herregud, jag är själv usel på att kommentera så det är inte att jag inte förstår. Det är inte heller märkligt om man inte orkar besöka en blogg som sällan uppdateras. Det är bara den där rädslan för att tro att nån vill läsa och så är jag bloggvärldens motsvarighet till kvinnan som tror att hon fortfarande är attraktiv för unga män, varpå de både äcklas och roas av hennes närmanden. (Min rädsla för att bli den kvinnan på riktigt, det är material för ett annat inlägg). Varför folk som ogillar mig skulle läsa min blogg? Eh, det gör man ju? Jag kollar in mitt irritationsobjekts blogg med jämna mellanrum bara för att STÖRA mig. Sen skärmdumpar jag det värsta och skickar till en kompis som också stör sig. Vi är mycket fina människor.

Nu jävlar blev det långt! Skyller på att jag ska skriva matlista och att prokrastinering är min superkraft. Näst efter att överreagera känslomässigt såklart, men det är också ett annat blogginlägg. Om jag orkar, nån gång framöver.