Den där fotbollen.

Nu pratar jag om RIKTIG fotboll, inte sån där skit som amerikansk fotboll som tar upp så mycket av vår tid och som jag hatar hett och intensivt.

Jag pratar om VM. Om att se fotbollsmatcher på TV. Och varför varför varför jag utsätter mig för det gång på gång?

Jag. Mår. Inte. Bra. Av. Fotboll.

Som nu i eftermiddag när Sverige tar sig an Schweiz och hela Sverige har inbillat sig att vi kommer vinna med en klackspark? Och visst, skulle vi vinna så är det fantastiskt och härligt och roligt... men om vi inte vinner? Jag blir så arg och ledsen och provocerad. Jag menar, jag bränner inte röksignaler och slår ner folk eller pissar utomhus, men jag är inte lugn och fin heller. Varje gång jag ska se på fotboll lider jag helvetets alla kval när mitt lag ligger under, och jag vet inte om det är värt det?

Eller uppenbarligen så tycker jag ju det, men sådär i efterhand kan jag inte förstå varför jag frivilligt utsätter mig för den ångesten?

Lösningen vore såklart att bara se på matcher som jag inte bryr mig om, men då blir det ju tråkigt. Istället sitter jag som på nålar igenom Frankrikes och Sveriges matcher och mår skit när det går dåligt och skriker mig hes när det går bra.

I Frankrikes senaste match satt jag i soffan och vrålade lyckligt med gåshud på armarna under deras sista mål. Det är inte sunt, särskilt inte när man tänker på att allt är på låtsas. Jag kan ju lika gärna ägna mig åt intensivt quidditchsupportande (ja, jag vet att det finns turneringar i det).

Det är en JÄVLA tur att jag bara är en falsk fotbollsälskare. En sån som riktiga fotbollsnördar ser ner på. En sån som bara ser på EM och VM. För om jag hade följt typ allsvenskan eller något liknande, då hade jag nog fått en hjärtattack innan 40. Eller slitit ut stämbanden. Eller blivit vräkt.

Men "kul" det ska bli i eftermiddag då! Ska sitta med min mamma + hennes vänner + Noa och liksom verkligen gotta mig i att må skit när det går dåligt för Sverige. Sunt beteende, absolut!