Vintersport? Bah, humbug!

Julen tog slut och mellandagarna kom. Alla vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Rättelse: alla utan barn vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Inför varje julledighet drömmer jag om de där slappa dagarna då jag ska strosa runt i pyjamas (jag äger ingen pyjamas), läsa en hög med böcker (tv-serier stör aldrig i min fantasi) och bara ta det lugnt. Man kan tycka att det är lite naivt av mig, med tanke på att jag har varit förälder ca halva mitt liv (nej inte på RIKTIGT), men så inbillar jag mig i alla fall att mellandagarna ska tillbringas.

Sen så kommer verkligheten: barn är USLA på att göra ingenting. Eller okej, om de får fri tillgång till skärmar så är de rätt bra på det. Men om de får fri tillgång till skärmar så blir de också små gremlins framåt läggdags, så alla föräldrar som vill ha alla fingrar kvar efter jullovet behöver ägna sig åt aktiviteten Rasta Barnen.

Och när alla andra Rastar Barnen verkar det vara en mysig och trevlig dag? Folk åker skidor och skridskor och verkar ha det idylliskt - så jag tänkte att vafan... vi ska också vintersporta!

(Kort varning här: det här inlägget kommer bli långt. Men TL;DR: vi åkte slalom, det gick dåligt.)

Här i stan så finns det massor med gratis lovaktiviteter. Detta innebär bland annat att den lilla skidbacken mitt i stan lånade ut slalomutrustning samt gav gratis liftkort till alla barn under 15 år. Perfekt, tänkte vi. Emmy har nämligen åkt skidor med skolan förra vintern, och jag kan ju åka... så det här skulle liksom bli övriga barns chans att "komma ikapp" oss.

Dagen började med att vi fick inse att när vi är ute i god tid (ca 5 minuter före att de skulle öppna) så är andra ute i GODARE tid. Det var med andra ord rätt lång kö när vi kom. Vi fick köplats 64 till skidutlåningen. Nåja, barnen lekte 20 frågor och vi mutade dem med fika så det gick rätt okej och ca en och en halv timme senare (japp, på riktigt) var alla kittade med skidor och hjälmar och skulle börja åka.

Eller jag hade inte hyrt, för inga pjäxor fanns i min storlek. Men det var lugnt, för jag hade mina gamla skidor och gamla pjäxor. Med betoning på gamla - de köptes rätt ordentligt begagnade redan på 90-talet - men funktionsdugliga. Trodde jag.

Barnen tog på sig sina grejer och började stappelglida mot skidbacken, medan jag skulle ta på mig mina skidor. Det var bara det att ena pjäxan sprack. Som i "helt och hållet". Äh, det löser sig, tänkte jag och fäste skidorna och lyfte sen blicken och såg att alla tre barnen stod i liftkön till "stora" backen. Emmy hade redan fått en lift och börjat åka uppåt.

Vänta nu här, kanske ALLA NORMALA MÄNNISKOR tänker? Åkte inte Emmy EN GÅNG FÖRRA VINTERN? Jo. Är det rimligt att tro att man kan åka då? Nej. Det var ju lite dumt? O ja.

Vi lyckades alltså ropa tillbaka Noa och Majken från stora liftkön lagom tills att Emmy började åka nerför backen. Högst uppifrån. Störtlopp-style. Hon kunde såklart inte svänga, ploga ELLER stanna och hade därför jättetur och landade på ett brunnslock när hon till sist ramlade nån gång efter att backen tagit slut och liftkön passerats. Jag säger att hon hade tur, och är inte ironisk det minsta, eftersom alternativet var den stora pistmaskinen som stod ca 1 meter till höger om brunnslocket.

Lägesrapport nu är alltså: Emmy gråter hysteriskt pga har jätteont i rumpan. Jag tar loss skidorna och försöker gå till henne, medan min man redan har hunnit fram. Varför han var snabbare än mig? Dels för att han inte har pjäxor på sig, och dels för att mina pjäxor nu har spruckit helt. Var de inte redan spruckna helt? Jo, det hade jag ju trott... men nej. Det gick att spricka mer. Som i att delar av hårdplast ramlade av. Jag var som Hans i Hans och Greta, men istället för brödsmulor spred jag smulor av trasiga pjäxor vart jag än gick. Så jag haltade till bilen och tog på mig mina skor igen och höll ca 10 bitar av sönderfallna pjäxor i händerna och suckade bittert över att min man hunnit köpa liftkort åt mig.

Nåväl, det hade jag inte behövt oroa mig för. När jag kom tillbaka till min familj hade nämligen Noa bestämt sig för att han ALDRIG NÅNSIN tänker åka slalom. Dels för att det gör ont i benen av pjäxorna, och dels för att han sett Emmy ramla och inte ville göra samma grej. Nånstans här tappade jag det och väste "jag är så trött på den här jävla äckel-familjen" sådär lagom högt så att bara hälften av alla som stod i liftkön hörde mig och kunde döma mig och sedan känna sig som magnifika föräldrar eftersom de minsann aldrig skulle häva ur sig nåt så hemskt.

Ja, men då kunde jag ju ta Noas utrustning i alla fall. Vi har ju trots allt samma skostorlek, så helt bortkastat var mitt liftkort inte. Halleluja, nu skulle väl allt bli bra? Emmy och Majken åkte i lilla barnbacken och verkade göra framsteg. Noa var visserligen sur och arg, men jag hade skidor och som jag redan hade visat för hela skidbacken är jag ju en usel mamma - så saker och ting började se bättre ut.

Well.

Såhär: jag hade en idé om att jag kan åka skidor? Jag har också ett minne av att jag har åkt massa slalom utan att mina ben känns som brinnande eldar av smärta? Detta är vad vi skulle kalla "fake news", eller åtminstone "tiderna förändras tydligen"? Det gick med andra ord inte bra.

(Nu skulle jag, i en evighetslång parentes, vilja påpeka att det är rätt viktigt för mig att min familj ska kunna åka skidor. Med tanke på det politiska läget i Sverige känns det som att Sverigedemokraterna snart inte bara kommer släppa fram systerpartierna Moderaterna och Kristdemokraterna, utan vara ledarna för den oheliga alliansen. Och då behöver vi lite... ursvenskt kapital, om man ska rasistförvanska Bourdieu? Visst, våra barn är rätt blonda och ljushyllta, men hittas min internetnärvaro så kommer vi som familj ligga illa till när Det Svenska Folket ska inventeras. Då tänker jag att vi kommer behöva väga upp för allt jag skrivit på nätet (vid det här laget vet vi alla att det är jävligt mycket) genom att bevisa vår svenskhet. Och hur gör man det bättre i SD-ögon än att spänna på sig ett par skidor, blondera håret, åka till Thailand för att gå till prostituerade, jag menar spela bingolotto, och allt sånt? Skidor är lika svenskt som "höhö en sån färg skulle man ha" under Kalle Anka på julafton. Skidor är vår landsfaders val av transportmedel liksom (nån dag måste vi prata om Gustav Vasas påverkan på vår pisstråkiga kultur) - ja ni fattar. Det kan bli viktigt att kunna åka skidor i framtiden.)

I alla fall så åkte jag två rundor i skidbacken.

Rättelse: jag åkte två halva rundor i skidbacken.
Jag gick nämligen av liften halvvägs båda gångerna.

Rättelse: jag gick av liften halvvägs ena gången.
Andra gången ramlade jag av liften.

Det finns en särskilt sorts förnedring i att ligga och sprattla på rygg med skidor överallt och få höra "är du okej, gick det bra, behöver du hjälp?" från 10-åringar som vill att man ska flytta på sig för att de ska kunna köra förbi till tricksbacken. Efter en stunds kravlande kom jag dock upp på fötter och kunde ge mig på mitt andra åk för dagen. Ah, vintersport. Så friskt och härligt och inte alls slitigt.

Nåja. Jag klamrade mig ner (jodå, man kan klamra sig nedåt - jag har filmbevis på det) för backen och ramlade inte igen. Dags för att åka med Emmy då, vilket hade varit planen hela tiden.

Lol, trodde du det eller? frågade mina ben mig och demonstrerade sen kraftigt genom att börja krampa. Så det var bara för mig att ta av mig pjäxorna igen. Och skidorna. Och sen gå tillbaka till backen för att från botten av den skicka mitt stöd till Emmy som skulle ta sig ner igen. Obs! Halva backen den här gången. Min man gick upp till halva backen (där jag ramlade, om ni minns) för att möta Emmy när hon kom med liften. Allt gick bra. Hon kom upp och hon kom ner.

HÄR KUNDE VI HA AVRUNDAT DAGEN!

Men det gjorde vi inte. Fattar ni väl. För nu ville Majken OCKSÅ åka i stora backen, och eftersom hon faktiskt lärt sig åka jäkligt bra i lilla pyttebarnkullen (dvs, hon stod upp och svängde typ lite), så tänkte vi att vafan... okej då. Min man står där uppe i halva backen och jag står där nere och fångar henne. Hur svårt kan det vara?

Nå. Eftersom Majken inte kunde åka lift så frågade jag en liten kille om han kunde hjälpa henne. Visst, sa han. Toppen - allt var fixat! Förutom att då kom en av makens gamla kollegor och frågade Majken om hon inte ville åka med henne istället i liften? Jag tänkte ju "yay, en vuxen" och tyckte att det var en bra idé. Det var det inte. För denna kvinna tyckte i sin tur att en bra idé var att åka till toppen av backen med Majken. Varför? Vet ej. Jag tror att det fanns nåt resonemang om att det är lättare att svänga om man har mer backe kvar, eller nåt. (Detta är alltså nåt jag hittat på för att förklara det märkliga i att ta med en sjuåring högst upp när hennes pappa står i mitten av backen och väntar.)

Och så gick det såklart som det gick: Majken VÄGRADE åka ner när hon var så högt uppe. Och det var ju rimligt, såklart. Men det innebar att min man fick lämna sin postering vid "avstigningsplatsen vid hälften av backen" och istället möta Majken som GICK ner för backen. Såklart passade då Emmy på att komma i liften och självklart lyckades hon den här gången INTE att gå av liften själv, så hon ramlade. Och fastnade.

Läget var nu:
Majken - traskade/gled på pjäxorna ner för backen.
Min man - hjälpte Majken ner, med hennes skidor i handen.
Emmy - fast precis utanför liftspåret, halvvägs upp i backen.
Jag - längst ner vid liftkön, redo att hjälpa de av mina barn som kanske inte kunde stanna.
Noa - svinsur borta vid raststugan

Så jag försökte medelst diskreta rop och pekningar uppmärksamma min man på att Emmy satt fast, samtidigt som jag på snorhala skor halkade uppför backen för att avlösa honom och ta Majken. Jag vill verkligen säga "grattis" till alla andra i backen den här dagen - vi måste VERKLIGEN stått för både underhållning och en försäkran om att ni åtminstone har er shit more put together än vad vi har.

Jaja. Till sist så kom Emmy upp från marken och ner igen. Majken tog en sista runda i pyttebarnkullen och den gick jättebra. Vi samlade ihop oss (och jag plockade upp de sista bitarna av mina pjäxor), lämnade tillbaka utrustningen och så stuvade vi in oss i bilen och bråkade högljutt hela vägen hem.

Som sagt: det verkar så fint och idylliskt när andra vintersportar. Tills nästa lov hoppas jag att jag kan komma ihåg att nyckelordet i förra meningen var ordet "andra". ANDRA kan vintersporta. Vi jobbar nog bättre med andra aktiviteter. Som skapande på konsthallen och bio, till exempel. Det gjorde Majken och jag en annan mellandag nämligen, och det säger jag: INGEN grät och INGEN fick jättejobbig träningsvärk. Så det så!

Vintersport? Bah, humbug!

(Fast idag tog min mamma med de stora barnen och åkte långfärdsskridskor och det hade gått bra så det känns lite som att det inte är hos barnen bristerna i vintersportsförmåga ligger...)