Det där med att våga

Jag har två grejer jag verkligen vill göra i mitt liv. Eller ja, det kanske finns fler än två - men det är två saker som är rätt stora och inte bara "åka till Aruba nån gång" eller fantasifoster som "ge ut en bok". Jaha, och vilka är då dessa saker?

Well.

1) Bo i Kanada, absolut helst i Québec. Jag vet inte varför Kanada är en sån dröm för mig, men jag vill verkligen verkligen VERKLIGEN bo där ett år. Har jag VARIT i Kanada? Nej. Borde det kanske vara prio ett? Absolut. Men bara det: att åka till Kanada känns nästan ouppnåeligt. Flyga fem personer över atlanten? Jo tjena, det lär dröja tills vi tar oss råd med det.

Jag ser framför mig ett utbytesår liksom. Ungarna i skola där, vi jobbar på distans eller löser det på annat sätt. Flyttar dit i augusti, åker hem i juni eller nåt sånt. Det är min dröm.

(Det är dock inte min mans dröm, och detta gör ju denna punkt lite svårare såklart.)

2) Skaffa häst. Denna punkt är såklart mycket enklare än att dra iväg hela familjen till en annan världsdel, men det är ändå så mycket som ligger i vägen. Rent teoretiskt. Rent praktiskt är det klart att vi skulle ha råd och en stallplats går alltid att hitta, men ni vet? Jag är rädd för att jag skulle ångra mig efter en månad. Att jag skulle behöva lämna tillbaka fodervärdshästen eller sälja hästen om vi köpt en. Eller att hästen bara skulle vara skadad konstant. Eller alla andra hundra grejer som skulle kunna gå fel.

Är det rimligt att ha farhågor och viss oro inför grejer som är rätt livsomvälvande? Ja, absolut. Är det rimligt att faktiskt begränsa sitt liv och låta bli att göra saker som man vill, bara för att man är rädd att det kanske skulle bli dåligt? Jag vet inte.

Vi har gjort många saker spontant. Herregud, Majken var ju inte direkt planerad och det är fan den bästa överraskningen i världen. Bibi köptes inte spontant, men jag hade varit tveksam till hund så länge och kan nu inte FÖRSTÅ varför jag trodde att det skulle vara så himla jobbigt.

Hur gör man för att våga? Just med Kanada är det ju lite svårt med tanke på att vi inte är överens om det (eller well, det är inte som att min man skulle vilja skaffa häst så värst heller), men generellt? Tänk om jag blir sjuk och dör och så hann jag aldrig det där jag så gärna ville? Tänk om livet ändras drastiskt och förutsättningarna för allt jag vill göra försvinner innan jag hann göra dem? Men också: tänk om jag bestämmer mig för att "äh, vafan - jag kör!" och sen blir allt mycket sämre och jag ångrar mig?

Hur ska man veta vad som gör livet sämre? Att inte våga, eller att kanske ta sig vatten över huvudet?

Jag vet uppenbarligen inte.