onsdag 30 september 2020

Till försvar för mig själv

 Jag VILL blogga! Jag tänker på det jätteofta: att jag saknar det, att jag vill skriva ner mina tankar och vad som händer precis som för några år sen. Men sen kommer adhd in i bilden och slår totalt bakut eftersom jag samtidigt känner att jag BORDE blogga. Så funkar ju nämligen adhd: om något upplevs som ett måste så blir det tvärstopp.

Jag skojar inte med hur löjlig nivå det kan vara på grejerna som blir oöverstigligt svåra att göra. Jag har till exempel en helt ny säsong av Shameless att se. Det är en av mina favoritserier, men eftersom jag nån gång tänkte "jag borde verkligen se den istället för ännu en gammal säsong av The Amazing race" så kan jag nu inte förmå mig att sätta på den när jag väljer serier. 

Avslutande boken i en trilogi borde man ju läsa, eller hur? I alla fall om man läst de två första delarna då. Så just därför kan jag inte börja läsa "Sen for jag hem igen" - just eftersom jag "borde". Sen tyckte jag också att bok nr 2 var mycket mycket sämre än den första, men ändå! Jag vill ju läsa den, jag bara orkar inte, KAN inte, eftersom det känns som ett måste.

Det är löjligt, absolut. Men inget jag kan göra åt. Alltså jag kan såklart tvinga mig att göra astrista grejer på jobbet och när det är riktiga måsten - men när jag bara upplever det som ett borde, nåt som inte är helt frivilligt, och det dessutom är helt oviktiga grejer? Då blir tröskeln högre.

Som att blogga, fastän jag vill. Alltså det är såklart inte bara adhd. Det är ju också bloggdöden, andra sociala medier, att man inte får nåt gensvar längre (eftersom man slutat blogga, hallå), allmän tröttma på mig själv osv. Men det är ju ändå bekvämt att skylla på. Är det inte så de säger, alla (självutnämnda) experter? Att folk skyller på sitt funktionshinder när de egentligen bara är lata? Well, trist om de skulle ha fel. Jag får uppoffra mig för deras skull!

Inga kommentarer: