Frankrike, älskade land.

Först kan det väl konstateras: jag är frankofil i allra högsta grad. Jag älskar landet, språket, maten, fotbollen... Frankrike är för mig allt vad Tyskland inte är, om man säger så. Därför är det inte konstigt att de här veckorna har varit underbara. De har varit som att leva i en fransk film, dock med extremt knackig franska. Men ändock.

Vi bilade ju ner och körde upp ungarna klockan fyra på morgonen:




Vi bodde i det här huset:

I en liten by som heter Crach och som ligger i södra Bretagne, vid Morbihangolfen. I byn fanns det en kyrka, en slaktare samt två (!) bagerier. Det närmsta låg kanske 100 meter från vårt hus och dit gick vi varje morgon och köpte baguetter och croissants. Vi gick också dit nästan varje eftermiddag för att botanisera bland (saftiga och goda!) macarons, för bara en femma styck ungefär.


Vår lilla by Crach låg precis bredvid kuststaden Trinité-sur-Mer, där segelfantaster samlades.

  

Hit åkte vi första kvällen och åt musslor. Så klart. Moules Frites, världens godaste! 

 

Om man fortsätter förbi Trinité kommer man till Carnac. En stad främst känd för sina stenar, men också otroligt vackra stränder. 

Apropå stränder älskar jag Bretagne för dess mångsidighet. Ebb och flod. Moln och sol. Vi var på stranden inte bara för att bada, utan för att se, fota, uppleva. Och så självklart plocka snäckor. Stränderna är finkorniga eller grovkorniga, med mer eller mindre vågor. Vattnet kan vara kallt eller varmt beroende på vilken sida man är på eller hur vinden blåser. Stränderna är dock nästan alltid fyllda av mängder av snäckskal, stenar, musslor och ostron. Gissa om barnen älskade det?

 

Majken var självklart med på alla stränder. Vid sol låg hon i sitt (ack så sandiga) soltält och lekte. Stackarn hade sand överallt de sista dagarna...

Men vi gjorde ju så klart annat också, vi tillbringade inte hela semestern på diverse stränder. Bland annat så:

  

































Besökte vi pittoreska städer i omgivningarna. Vannes, Auray, Quiberon. Fantastiskt!

Poserade vi (erhm... jag) turistigt och fånigt vid diverse tillfällen.

Åt vi mer musslor.

 

 

 

Satt vi på en fantastisk uteservering och drack vin i solnedgången.

Mumsade vi enorma macarons.

  

Besökte vi slott.








































Åt vi ännu mer musslor.

Och så åt vi till sist den allra sista macaronen på den allra sista dagen. Något som självklart förärades både ett kort och en töntig min.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Fråga så svarar jag!

Det gick jättebra att bila, både ner och hem. Barnen klarade ungefär 2 timmar i sträck, sedan pausade vi. De fick i princip obegränsade mängder chips under bilresan. Postafen inhandlades i Skåne, sedan var det inte ett enda ord om illamående mer. De sov ibland i bilen (främst Majken), men mest tittade de på film. Inte Majken då.

Hade vi ingen sol alls? Jodå. "I Bretagne är det vackert väder... flera gånger om dagen!". Vi hade sol och moln och sol och moln och lite om varannat. Vi hade dagar med strålande sol också, men dessa dagar lyckades jag glömma kameran hemma och då tog vi istället kort med min mammas kamera och den har ju hon. Det är också därför det är så få bilder på mig här. Egentligen gick jag omkring och var skitsnygg och cool hela tiden, men synd att ni inte får se det...

Bäst av allt var nog att få se en sexåring attackera en portion Moules Frites med aptit, glädje och en sjuk snits på att få ut musslorna. Sämst var väl Tyskland, men det räknar jag bara som transportsträcka och inte själva resan.

Eller nej, sämst var att vi inte hade vår systemkamera. Den gick ju sönder innan resan och vi fick klara oss med en superbillig enkel vanlig kamera som vi lånat av svärmor. Bättre än ingenting, javisst, men det gnager i mig när jag tänker på vilka vackra bilder vi hade kunnat ta med vår riktiga kamera.

Nåja. En resa är till för att upplevas, inte för att fotograferas. (Om man nu inte råkar vara fotograf, men det är jag ju inte.)

Nu är det skönt att vara hemma igen. Om så bara för att kunna ta vatten direkt ur kranen till Majkens ersättning.

Om Norge

Jag funderade rätt länge på om jag skulle strunta i att ens beröra tragedin i Norge och istället bara blogga på som vanligt. Låtsas ignorera allting och bara köra på, som vi gjorde i Frankrike.

För vi ignorerade. Vi kunde göra det eftersom vi var i ett land utan tillgång till tidningar på vårt språk eller Internet. Vi åt musslor och barnen åkte karusell och vi försökte att inte tänka på att en massmördare slaktat mängder av ungdomar som ville förbättra världen.

Men hemma igen så går det ju inte att ignorera. Hemma igen så är jag rädd. Jag hade trott, vi hade trott, att dådet skulle analyseras och att en politisk diskussion kring den vanvettiga nationalismen som frodas äntligen skulle komma till skott. Men sedan kommer vi hem och inser att många tycker att det är osmakligt att dra in politik i det hela. Barn har skjutits ihjäl på grund av att de är politiskt aktiva, ihjälskjutna av en man med ett ytterst politiskt motiv - men vi ska inte dra in politik i det hela? Jag blir rädd som sagt.

Min hjärna är fortfarande alldeles för mosig efter skräpmat och bilåkning och semester, så jag tänker inte skriva något långt om det här. Jag behöver inte skriva något heller, eftersom Katrine Kielos har uttryckt det jag tänker.


"I Belgien har flamländska separatister vunnit valet.  I Tyskland har en av ­ledarna för riksbanken publicerat en bok om att tyska folket borde skaffa sig mer ­lebensraum: muslimerna föder för många barn och utarmar landets gener. I Holland blev PVV tredje största parti – de vill förbjuda Koranen. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär. Över hela kontinenten växer besattheten vid allt främmande. Norge gör sig berett att begrava 77 stycken terror­offer.

Och ni tror fortfarande att ni kan kontrollera dem?"

Läs hela texten här.

Att inte dra in politik i det här är att skymfa de som dog på grund av sina politiska åsikter. 

Nu är vi...

HEMMA!

(Och jag ska snart sova i min egen säng. Hur skönt är inte det då?)

Hej, minns ni mig?

Nej, vi är inte hemma än. Just nu är vi på ett hotell i Hamburg och jag har hittat wifi och loggar in överallt och hittar nästan hundra mail och ca 350 nya blogginlägg, men näsyan inget spm någon specifikt har skickat till mig. Det slår mig att allt det jag tycker är så viktigt på internet främst är ytligt.

Ingen saknar mig, ingen noterar frånvaro, ingen hör av sig. Det är inte meningen att låta ledsen över det; jag är själv ingen sån som har koll på vänners resor, saknar eller spontant hör av mig. Det är bara en stilla notering: om min internetuppkoppling imorgon skulle dö för alltid skulle det i princip bara innebära lite tråkigheter för mig. Inte mer än så.

För de flesta är det något av en självklarhet, men internetjunkie som jag är kom det som en lite välbehövlig insikt: webben behöver inte mig. Shock! Horror! Sant.

Annars så är jag rätt glad över att snart vara hemma igen. Frankrike var ungefär lika undebart som Tyskland är vidrigt, men alltså... jag orkar inte umgås så här tätt med barnen mer. Tre veckor precis inpå varandra, utan varesig kompisar eller förskola som distraherar dem är för mycket. There, I said it. De gråter å andra sidan efter sina kompisar, så känslan är ömsesidig. Det kanske gör oss till dåliga föräldrar i vissas ögon, men för de flesta är vi bara normala.

Gud, ensamhet. Ett ord som klingar ungefär lika skönt som frasen " imorgon lämnar vi Tyskland". Elle näe, nu ljög jag. Inget slår att lämna Tyskland bakom sig.

Hälsningar från ett Mcdonalds

Vi har hittat Internet! Visserligen på ett Mcdonalds i en grannstad, men ändå!


Jag älskar Bretagne, åk hit! Bry er inte om de som säger att det är kallt och regnigt; det är underbart. Jodå, det regnar. Och nej, det är inte södra Frankrikes värme. Men allt annat är underbart. Musslorna, stränderna, städerna, ostarna, allt!

Här får man en macaron stor som en semla för samma pris som en torr miniliten maräng i Sverige.

Åk hit vettja!

Mvh,

En som råkat bada med kläderna på för att hon inte märkte att det inte var ebb längre...

Gah!

Vilka bor i ett hus utan Internet? Jo vi! Visserligen ar det sjukt fint och pittoreskt och underbart, men anda: inget Internet!

Sa det dar med bloggande blir det inget med under den har resan. Nu sitter jag pa ett internetcafé och det har inlagget har tagit ca 10 min att skriva. De har helt sjuka tangentbord har namligen.

Men bortsett fran sjuka tangentbord och inget internet ar det fint har. Idylliskt sa det forslar. Barnen plockar snackor pa stranden och vi ater musslor och ostar. Blir inte mkt battre. Eller jo, om vi hade haft internet da.

Rapport fran Hamburg

Ni bara dör av förväntan; hur gick det nu första dagen? Skitbra, I tell you! Det kan ju bero pa att vi har världens bästa barn, eller sa beror det pa att vi mutade the hell out of them. Fram till Hamburg kom vi i alla fall helt utan bekymmer (förutom en liten aksjukekräka i början). I Hamburg kan man ju notera att tyskar inte direkt har bra smak. Varesig det gäller kläder eller mat.

Imorgon: Frankrike! Känns lite roligare än Tyskland maste jag säga. Förvisso skulle jag bli dömd för hets mot folkgrupp om jag yppade vad jag egentligen tycker om Tyskland, sa jag kanske inte är rätt person att döma.

Nu: sovdags! Vi gick upp klockan fyra imorse och ska upp halv sex imorgon.

Förresten.

Vi blev klara! Eller öh... inte. Själva trädäcket är färdigt, men smärre detaljer som kjol och trappa saknas fortfarande. Men sånt är ju petitesser. Låt mig påminna om hur det såg ut förut:

Och nu:

Som sagt, det finns jobb kvar. Men lite har vi hunnit med, trots allt tv-tittande!

Socker + bilåkande. En klockren kombination.

På tisdag morgon ger vi oss av. Vi satsar på att köra 80 mil första dagen. *insert nervöst, hysteriskt fnitter*

Det här är vad jag ska handla för proviant inför resans första dag:


Kex - salta
Saft
Chips
Bullar
Frukt
Cola
Engångsgrill
Korv
Korvbröd
Liten flaska ketchup
Tetraersättning

Jorå. Jag tror verkligen att vi kommer få pris för "nyttigaste resan". 

Trötthetskoma

Ni vet hur man aldrig tvättar ner till botten av tvättkorgen? Hur man aldrig sorterar upp i skafferiet eller torkar de där hyllorna längst in i skåpet? Ni vet hur man slänger ut kartonger i förrådet utan att sortera, hur man blundar lite för lite ogräs i grönsakslandet, hur man inte orkar städa under sängen, hur man tänker att de där garderoberna behöver vi ju inte gå igenom. Allt detta för att man tänker att "det är ju ändå bara vi som bor här och vi bryr oss ju inte".

Well. När man byter bostad med någon så GÄLLER DETTA INTE LÄNGRE.

Mvh,

"Har gjort allt vi inte gjort på 1.5 år på 1 vecka"